♥

Förra kapitlet:
Sedan kunde jag inte låta bli att titta på personen som tillfälligt satt bredvid honom. Maja. Förädaren. Min före detta bästis. Jag kände hur några tårar brände i ögonvrån och jag torkade irriterat bort dem.
skärp dig. Jag skulle ju inte tänka på henne något mer. Jag skulle glömma bort henne. Totalt.
men det var ganska svårt när hon för tillfället satt bredvid personen man ärligt talat skulle kunna dö för.

(bild)

På lunchen satt jag bredvid Liam och hans två kompisar. Jocke och Lucas. Det var ganska skönt att sitta med killar. De pressade än inte att säga något intressant och de brydde sig heller inte om man åt slarvigt.
”så, du och Maja är ovänner?” Frågade Jocke och tittade upp på mig.
”herregud, vet hela skolan om det eller?” log jag.
”nej. Liam berättade” svarade Jocke och nickade mot Liam som satt framför mig vid bordet. Jag såg hur han rodnade och tog en klunk av sin mjölk för att dölja det.
”så ni har bråkat eller något?” frågade Lucas.
kunde de inte bara lämna mig ifred? Tjejer bråkade nästan varje dag och de brukade inte bry sig. Var de tvungna att göra det just nu?
”mm” svarade jag undvikande.
”om vadårå?” fortsatte Lucas.
”men lägg ner nu Lucas, hon kanske inte vill beskriva hela sitt liv för er”
Jag log tacksamt mot Liam som hade försvarat mig.
”men förlåt då” muttrade Lucas.
”du förstörde hans flört Liam” flinade Jocke.
Jag kände hur jag rodnade. Fan alltså. Jag borde ju blivit sur och sagt ”men lägg aaaav” men istället satt jag här och rodnade. Vilket intryck gav det?
inte det jag ville ha i alla fall.
Liam flinade och skakade på huvudet.

Matte = få panik över att orden bara hoppar runt i skallen och för att man inte kan koncentrera sig.
ett: för att matte är svårt. Och två: för att en viss Liam råkar sitta bredvid en. Och hela tiden känner man doften av honom och ibland råkar man nudda hans arm så man blir helt svettig och varm.
Jag suckade och sjönk ännu längre ner i stolen. Det här gick ju inte. Jag fattade ingenting.
Det tog emot att räcka upp handen men jag var tvungen.
”vad är det du inte fattar?” Kristers vänliga ton fick mig att hoppa till och snabbt ta ner handen igen.
”allt”
”jaha. Okej.. då ska vi se… vilken uppgift är du på?” frågade Krister och tryckte upp sian glasögon längre upp på näsan eftersom de hade hasat ner.
”87C” svarade jag och suckade.
”då ska vi se. Jaha, jaha. Tänk såhär: du måste mulitplicera talen så mycket som…”
Hans ord hördes mindre och mindre för varje sekund och snart hörde jag honom inte alls. Något annat hade fångat min blick. Liam. Han satt framåtlutad över sin mattebok och hans lite lockiga lugg föll ner i ansiktet på honom. För bara tre sekunder sen hade han vänt på huvudet och lett mot mig.
Mot mig!
Och sedan hade han återvänt till att fukoserat stirra på matteboken.
”förstår du nu?”
Kristers röst fick mig att rycka till igen.
”eh, jag tror det” svarade jag men hade egentligen inte hört ett skit av vad han sagt.
”så bra”
ja. Verkligen skitbra.


”tja”
Jag slog igen skåpet och mitt tråkiga åh-fan-det-är-en-lektion-kvar-min ersattes av ett leende. Liam, Jocke och Lucas stod på en rad och log mot mig. Jag hade räknat med att gå ensam till lektionen men de planerna ändrades direkt.
”tänkte om du ville hänga på?” Frågade Liam och tittade granskande på mig.
”visst” log jag och anslöt mig till dem med alla mina böcker i famnen.
”är det inte lättare att lägga ner dem i väskan?” frågade plötsligt Jocke och tittade menande på böckerna.
”vi ska ju ändå ha dem sen” svarade jag.
Plötsligt hörde jag en välbekant röst. Den var långt bort. Men jag hörde den ändå. På det första trappsteget på trappan upp till den andra våningen satt Maja och Madelene tätt ihopklistrade och kollade på Majas Iphone. Jag ville kolla bort. Och bara låtsas att de inte fanns. Men det gick inte.
Vi var tvungna att gå förbi dem för Biologi-salen låg på andra våningen. Och det fanns inget annat sätt att komma upp dit på.
Jag såg hur Liam sneglade på mig när vi passerade dem som för att se min reaktion. Jag tittade inte tillbaka utan stirrade bara rakt fram. Som ett jäkla freak.
jag var säkert hur aktraktiv som helst..

Hellu. Tänkte bara testa o mobilblogga ;) skulle Oxå säga att jag svarar på era frågor imorgon. Fick typ frågor om jag kunde skriva några skrivtips osv. Orkar inte det nu iaf för klockan är runt halv två på natten.. Ooops :S aja, ska sova nu. Kram! Följ gärna mig på instagram btw, ni ser ju på bilden vad jag heter. ;))) <333

Förra kapitlet:
”har du bråkat med Maja?” frågade hon plötsligt och jag ryckte till.
Hur fan kunde hon veta det? Syns det eller?
”nej” svarade jag istället och sparkade av mig skorna.
”är det säkert?”
”kan du inte bara lämna mig ifred?” suckade jag irriterat och skyndade mig upp för trappan och in på mitt rum.

Den trista skolgården som skolan aldrig orkade göra något med såg jag på långt håll där jag gick på trottoaren. Jag hade gått i samma skola sen sexårs. Så jag kunde allting utan och innantill och skolan kändes ungefär som mitt andra hem. Fast mycket tråkigare och jobbigare såklart.
”Steffie” en röst som jag mycket väl kände igen fick mig att rycka till. Ingen annan än Liam sa Steffi med e på slutet.
Jag vände mig om och såg mycket riktigt Liam som kom springande rakt mot mig. Jag var nära på att gå över vägen men stannade för att vänta på honom.
”hej” flåsade han.
”dålig kondis?” log jag.
”äh, lägg ner”
Och sedan det där leendet som jag älskade.
gud vad jag hade saknat honom. vi hade ju knappt haft chans för att prata igår. Det var ju så mycket med skolstarten och allt.
Men nu. Äntligen.
”har innebandymatch på onsdag. Kommer du och kollar?” frågade Liam plötsligt.
”hm..” svarade jag långsamt och försökte tänka efter om jag hade något annat planerat imorgon.
Vi gick över vägen och en  bil bromsade in precis framför oss och tutade surt. Liam viftade lite med armen åt bilföraren som tutade ännu mer.
”.. ja, jag kan nog komma. När är det?” svarade jag tillslut.
”klockan fem”
”jo, men det går nog bra”
Bilen bakom oss gasade på rejält och körde förbi bara för att han tyckte han väntat så himla länge på att vi skulle gå över. Patetiskt.
Liam log och sparkade till en sten som troligen låg ivägen.
Det var lätt att gilla Liam. Han var söt (om man nu kunde säga så om en kille ?) och snäll och på något sätt brydde han sig. Väldigt mycket. Om man berättade något lyssnade han intensivt, kom med förslag, skrattade på rätt ställen och nickade på rätt ställen. Man kunde nästan berätta vad som helst för honom. Det var så enkelt. Och man förstod att han lyssnade.
”vad tänker du på?”
”äh, inget” svarade jag och kunde inte låta bli att le mot mina converse.
Om han bara visste.

Maja stod vid skåpen med Madelene och såg äckligt sårad ut när jag gick förbi med Liam.
liksom vadå? Det var ju jag som borde vara ledsen och inte hon. Men jag orkade inte bry mig just nu. Orkade faktiskt inte bry mig över huvud taget. Även om det gjorde ont att se henne stå där.

Liams och mitt skåp låg nästan bredvid varandra. Bara två skåp emellan. Det var en av orsakerna av att vi hade blivit vänner. Skåpgrannarna såg man ju nästan varje dag när man lassade in och ut böcker. Så det var svårt att inte bli vänner.
”värst vad Maja verkade ledsen. Är ni ovänner?”
Även om det var gulligt att Liam brydde sig så orkade jag inte med alla hans frågor just nu.
snälla liksom. Bara leave me alone.
”nej” fräste jag och ångrade mig genast.
Jag var ju inte sur på honom. Inte egentligen.
”nähä, okej..” svarade Liam osäkert och dök in i sitt skåp.
fan alltså.
Jag öppnade skåpdörren till mitt skåp och bet mig i läppen. Nästa lektion var Svenska.
åh, gud nej.

Våran svenskalärare hette Åsa. Och hon var väldigt snäll. Alltså för snäll. Hon kunde aldrig säga till någon på riktigt. Vilket gjorde att killarna (Simon and Company) härjade fritt i klassrummet. De gjorde i princip vad de ville och Åsa sa aldrig till dem.
Därför var svenskalektionerna jobbiga. Väldigt jobbiga, alltså.

”men vafan Åsa, säg till dem!” stönade Jocke.
Ett suddigummi for genom luften och landade i mitt hår. Josef brast ut i ett asgarv och plötsligt hördes en gäll ringsignal. Simon slutade att klottra i svenskaboken och fiskade upp din mobil ur fickan.
”aa, hallå?” svarade han och Åsa där framme suckade.
”asså, Simme! Man får ju inte ens ha mobiler i klassrummet” sa Emmy med det rosa håret i en gäll ton.
Simon höll upp handen mot henne och mumlade ”asså talk to my hand. Jag bryr mig inte”
Hon himlade med ögonen och Simon fortsatte sitt samtal i mobilen.
”tjena Henke! Fan alltså, det var längesen..”
”men åsa, säg till honom då” pep Cissi.
Åsa log bara lite mot henne och svarade lite diskret ”det löser sig nog snart ska du se”
vad löser sig? Tror hon killarna kommer lägga av helt plötsligt eller? Herregud.
”jarå, klart jag kommer ikväll. Räkna med mig” svarade Simon högt till Henke i mobilen. ”men alltså, jag har ju lektion nu så jag måste lägga på. Aa, hejdå”
Åsa log mot honom medan han la ner mobilen i fickan igen.
”så bra. Då kan vi fortsätta lektionen” sa hon vänligt. Precis som han inte stört alls. Som om det var helt normalt att svara i telefon mitt i lektionen.
”men asså palla” suckade Olle.
”jag tror ni pallar några minuter till i alla fall..” svarade Åsa fortfarande med ett leende.
”är det bara tre minuter kvar?” sa plötsligt Simon. ”amen då gör det ju inget om jag drar lite tidigare. Tre minuter spelar ju ingen roll. Eller hur Åsa?”
Han reste sig upp och plockade upp sina böcker. Åsa tvekade. Det syntes.
”men vafan, han kan ju inte bara gå!” sa Olivia upprört.
”kan jag visst” fnös han och kollade sedan på Åsa.
”ja…” började hon men hann inte längre.
”sjyrro, asså”
Simon gick mot utgången och log mot Åsa innan hon hann stoppa honom. Josef och Olle började också rafsa ihop sina böcker.
”men Åsa! Du kan ju inte bara låta dom gå sådär” fortsatte josefine.
”ja, eh…” sa Åsa men tystnade direkt.
”tjarå!” sa Olle glatt när han och Josef också försvann ut genom dörren efter Simon.
”men då får ni komma in tre minuter tidigare nästa lektion” ropade Åsa efter dem men de hörde antagligen inte det.

slutsats: nej. Killarna hade inte blivit mognare.
Inte för fem öre.

Nästa lektion var rast. Nej jag skoja bara. Men det kändes ungefär som rast när vi hade Historia. Martin läste högljutt ur en bok och man kunde göra lite vadsomhelst under tiden. Smsa, sova, käka chips, gå på toa eller skicka lappar. Det bästa var att vi inte hade prov på det han läste så man behövde inte lyssna. Så i historia visste jag ingenting. Vilket kanske inte var så jättebra, men liksom, vem bryr sig egentligen om vad som hände för ett tusen år sedan? Hänt har hänt. Och vad ska man göra åt det? Inget. Dessutom är det sjukt långtråkigt att sitta och lyssna när man ändå inte fattar något.
Jag sneglade på Liam som satt lutad med huvudet mot händerna på bänken och halvsov. Hans självlockiga hår (som han själv hatade men som jag tyckte vad supersnyggt) föll ner i pannan och han var hela tiden tvungen att stryka luggen åt sidan för att se något. Sedan kunde jag inte låta bli att titta på personen som tillfälligt satt bredvid honom. Maja. Förädaren. Min före detta bästis. Jag kände hur några tårar brände i ögonvrån och jag torkade irriterat bort dem.
skärp dig. Jag skulle ju inte tänka på henne något mer. Jag skulle glömma bort henne. Totalt.
men det var ganska svårt när hon för tillfället satt bredvid personen man ärligt talat skulle kunna dö för.

……………………………..

Förra kapitlet:
Jag lät bli att le så stort mot honom som jag ville eftersom exakt alla i hela klassrummet glodde på oss. Han hängde upp sin väska på ryggstödet och log sedan ett snabbt leende mot mig innan han vände sig framåt mot John som väntade otåligt på honom.
min dag var räddad.

Jag bläddrade igenom min kontaktlista utan att ringa någon. Igen.
Maja var med Madelene och Liam var på innebandyträning.
Så jag var ensam hemma. Superkul, liksom.
Det var inte det att jag inte hade några vänner som jag kunde ringa. För i princip alla på hela skolan var snälla mot mig.
Emelie och hennes gäng kanske jag skulle kunna ringa. Fast nej. Jag hade ju bestämt att jag inte skulle vara med dem mer. Det ingick i den där bli-annorlunda-i-åttan-planen. För jag hade hängt med dem i nästan hela sjuan bara för att jag ville bli populär. Men de var dåliga. Badbitches liksom. De rökte, drack en massor och gick runt på stan och gav alla småtjejer som råkade kolla på dem bitchblickar. Så jag kunde inte ringa Emelie och hennes gäng. No way.
Sen fanns ju töntarna. Cissi, Sara och Emil. Visst, de var snälla men väldigt tråkiga. Det enda de gjorde var väl att sitta och plugga i timmar utan att säga ett ord till varandra och sedan gå hem. Som tre jäkla zombies.
Så nej. De kunde jag inte ringa.
Inte heller wannabegänget. De var de som, precis som jag i sjuan, ville vara med Emelie och hennes kompisar. De skulle kunna göra nästan vad som helst för att få vara populära.
Där ingick Madelene. Det var en av orsakerna varför jag hatade henne. Så de kunde jag inte heller ringa o bara ”hej, kan inte ni komma över till mig och kolla på någon film eller något?” som jag kunde göra med Maja eller Liam.
Sen fanns ju alla killar. Men de var ju uteslutna direkt eftersom jag gillade Liam. Jag kunde ju inte hänga med andra killar så fort han var borta. Nej. Även om vi bara skulle hänga som vänner.
Så ja, jag hade vänner.
Men ingen att ringa till.

Mobilen pep till och jag tryckte upp skärmlåset för att se meddelandet. Det var från Maja.
Madde gick nyss hem. Vill du komma över?
jag log lite mot skärmen innan jag knappade in ett svar. Min räddare i nöden.
visst. Kommer direkt.

Jag störtade ner i hallen och drog på mig skinnjackan. Mamma stod i köket och stekte köttbullar. Det luktade lång väg.
Precis som om mamma hade ögon i nacken frågade hon ”och var ska du?” utan att släppa stekpannan med blicken.
”till Maja” svarade jag och drog på mig skorna.
”jaha, och när kommer du hem?”
the typical mammafrågan.
”vid sju kanske” svarade jag utan att veta exakt.
”okej, ha så kul” sa mamma och jag öppnade dörren och klev ut i blåsten.
” hejdå” ropade jag och stängde dörren efter mig innan jag gick över gatan. Styrde stegen mot radhusen tre gator bort, där Maja bodde.
 

Majas mamma öppnade dörren och log brett mot mig.
”nämen hej Stephanie, kom in” sa hon glatt och backade ett halvt steg.
Jag klev in i den trånga hallen och drog igen dörren bakom mig. Majas mamma stod kvar och tittade på mig medans jag drog av mig skorna. Det kändes faktiskt pinsamt. Kunde hon inte bara gå tillbaka till köket som en normal mamma istället för att stå och glo på mig?
Plötsligt kom Maja runt hörnet och när hon såg sin mamma himlade hon med ögonen. Majas mamma log lite ursäktande.
”okej, okej. jag ska gå” sa hon och slank in i köket.
”kom” sa Maja och gick före in i vardagsrummet. Jag följde efter henne.
Vardagsrummet var murrigt med röda fåtöljer, orangea kuddar, en grön fransmatta, en blå sackosäck och en megastor platt-tv.
Maja slog sig ned i soffan och knäppte på TV:n.
”ska vi se någon film?”
Utan att vänta på mitt svar fortsatte hon: ”vi har en Meangirlsfilm. Den kan vi se”
”okej..” svarade jag och slog mig ned i sackosäcken.
Maja böjde sig fram och plockade upp ett rosa fodral som låg på soffbordet.
”jag såg den förra helgen” förklarade hon medans hon plockade fram skivan.
Majas mamma stack plötsligt in huvudet genom vardagsrumsdörren.
”vill ni ha något innan jag åker?” frågade hon.
”popcorn och lite läsk” svarade Maja som nu stod på knä framför TV:n och tryckte in skivan i spelaren.
”okej” sa Majas mamma och återvände till köket igen.
Shit vad lyxigt. Min mamma skulle aldrig frågat något sånt. Om jag skulle ha bett om popcorn och lite läsk skulle hon svarat ”ja, det finns i skåpet. Bara att ta sig”. Maja var väldigt bortskämd eftersom hon var enda barnet. Ibland var jag avundsjuk på henne. Liksom 1: slippa en störande lillasyster och 2: få nästan allt man pekar på.

När ungefär halva filmen hade gått och alla popcornen var slut suckade plötsligt Maja. Högt och liksom ledset. Det var ingen vanlig suck. Det hörde jag direkt. Jag vände mig blixtsnabbt om och kollade på henne. Hon satt med händerna för ansiktet och jag såg hur en tår sakta rullade ner för hennes kind.
”men shit! Maja gråter du?”
Maja mumlade något ohörbart till svar och jag sträckte mig efter fjärkontrollen och pausade filmen. Sedan kröp jag upp bredvid henne i soffan och lutade huvudet mot hennes axel.
”vad är det Maja? Har det hänt något?”
Maja snörvlade till och tog sakta bort händerna från ansiktet. Hennes mascara hade smetat ut sig och även den lila ögonskuggan som matchade hennes tröja. Men jag brydde mig inte speciellt mycket. Inte nu när hon var ledsen.
”alltså, när jag såg killen i filmen och allt så… tänkte jag på Liam”
sekundsnabbt efter hon sagt det förde hon handen till munnen och såg generad ut.
”..ojdå”
Jag stirrade på henne. Liam?! Varför tänkte hon på Liam?!
”lova att inte bli arg Steffi! Snälla..” sa nu Maja och tittade bedjande på mig.
”… men, vad skulle jag bli arg för?” frågade jag sakta.
”lova att inte bli arg om jag berättar!” svarade Maja.
”men jag vet ju för fan inte vad det handlar om ju!” sa jag.
 ”.. jag alltså… jag har alltid gillat Liam. Men eftersom ni var bästisar så blev jag avundsjuk på dig. För liksom, det har alltid varit självklart att han gillat dig. Så då tänkte jag att jag skulle bli vän med dig och sen typ göra något taskigt bara för att hämnas typ…”
”VA?!” nästan skrek jag.
”Steffi, snälla…” försökte Maja men jag avbröt henne direkt.
”Så våran vänskap är bara som ett spel för dig?! Och varför har du inte sagt något?!”  
”jag…” sa Maja och gjorde en paus ”.. vet inte”
”så jävla falskt av dig! Jag som trodde att vi var vänner! Det går ju fan inte att lita på en endaste liten skit i den här staden!” sa jag och spottade upp orden i ansiktet på henne. Orden hade låtit mycket mer lugnare och sansade i mitt eget huvud än när jag sa dem. Maja hade trampat runt på ett minfält och nu var det min tur att explodera.
”men alltså, förlåt..” sa Maja och tog tag i min arm när jag gjorde ett försök till att resa mig.
”släpp” fräste jag och ryckte mig loss ur hennes grepp.

Tio minuter senare kände jag hur tårarna svämmade över där jag gick på gatan på väg hem. Fan alltså. Hur fan hände det här? Jag som bara skulle ha en mysig filmkväll med Maja. Och så gick det så fel. Så himla fel.
Det skulle ha varit tusen gånger bättre om Maja inte hade sagt något. Fast å andra sidan var det bra att jag fick reda på det. Även fast det sved som tusan i hjärtat. Så vi var alltså inte vänner. Svårt att fatta. Fortfarande. Allt hade bara varit ett spel för henne. För att hon gillade Liam. Liam! Och att hon inte sagt något. Också svårt att fatta.
Skulle varit sjukt mycket bättre om hon hade sagt typ: ”du, alltså.. jag tror jag gillar Liam. Om det är okej för dig alltså?”. Det var det ju ioförsig inte eftersom jag gillade honom. Men det var mycket bättre än att hon låtsades vara vän med mig bara för att hämnas.
För det var verkligen lågt. sjukt lågt!

”värst vad du är hemma tidigt”
Jag snurrade runt och såg mamma stod med armarna i kors, lutad mot väggen i hallen. Jag suckade och drog igen dörren bakom mig.
”har du bråkat med Maja?” frågade hon plötsligt och jag ryckte till.
Hur fan kunde hon veta det? Syns det eller?
”nej” svarade jag istället och sparkade av mig skorna.
”är det säkert?”
”kan du inte bara lämna mig ifred?” suckade jag irriterat och skyndade mig upp för trappan och in på mitt rum.

-----------------------------

förra kapitlet:
sakta höjde jag på blicken och mötte samma ögon som fått mig att tappa koncentrationen för bara några sekunder sedan.

(bild)

Jag reste mig sakta upp med glasbitarna i handen och killen framför mig gjorde detsamma. Plötsligt hördes en kvinnlig röst precis bredvid oss och jag ryckte till. Hade inte alls märkt att en städerska hade kommit in i salen.
”ni kan slänga glasbitarna här” sa hon och jag öste ner allting i sopsäcken hon hade med sig.
”och se nu till att inte tappa några fler glas”
Jag såg hur killen flinade mot mig innan han vände sig om och gick tillbaka till sin plats. Jag gjorde det samma. När jag slog mig ned bredvid pappa kollade han förvånat upp från tidningen.
”har det hänt något?”
Jag himlade med ögonen.
”nej. Inget alls”
Jag tog en tugga av min baugette och sneglade mot bordet där killen satt. Våra blickar möttes i ungefär en halv sekund och jag tittade snabbt bort igen. Mitt hjärta pumpade fort. Märkte jag nu. Ovanligt fort.

Efter den pinsamma frukosten bestämde jag mig för att ta ett dopp i swimmingpoolen. Det var ju ändå inga andra där, så jag kunde passa på innan alla vaknade och det blev smockfullt runt poolkanten.

Marmorgolvet var kallt under mina fötter fast det var säkert trettio grader ute. Jag tassade fram till en solstol och slängde min handduk där innan jag satte upp håret i en slarvig tofs. Sakta började jag gå mot poolkanten. Vattnet var ljusblått och hur klart som helst.
Plötsligt hördes en röst bakom mig som fick mig att snubbla till av förvåning. Och det räckte nog för att jag skulle ramla ner i poolen. Med ett plask nådde jag ytan och sjönk sedan som en sten mot botten. När jag återfått medvetandet började jag snabbt simma uppåt. När jag kom över ytan drog jag efter andan och strök sedan bort håret ur mitt ansikte. Jag trodde inte mina ögon. Det var killen som jag stött på i matsalen som stod vid poolkanten och tittade på mig. Han såg hur oskyldig ut som helst med händerna nedstoppade i fickorna.
”tja” sa han och log lite. ”skrämde jag dig eller?”
jag svarade inte. Orden liksom klumpade sig i halsen och jag fick inte fram något vettigt.
”eller förlåt, du kanske inte kan prata”
jag tvingade mig själv att säga något. Han fick ju inte tro att jag var stum. Absolut inte.
”nej, jag kan prata. Och ja, du skrämde mig”
”förlåt, jag bara…”
”det gör inget” avbröt jag honom och började simma mot kanten.
”du.. tappade ditt mjölkglas. Det var.. mitt fel. Förlåt” sa han plötsligt och jag stannade chockat upp.
”ditt fel?”
”ja… jag vet inte. Men jag har en känsla av att när du tittade på mig, att det var då du tappade ditt mjölkglas. Jag kanske inte borde tittat tillbaka”
Jag kände hur en rodnad spred sig på mina kinder.
”nejdå, det var inte ditt fel” sa jag fast han hade rätt.
Hans ögon hade fått mig ur balans och därför hade jag snubblat till.
”här” sa han och sträckte ut handen mot mig.
Jag tog lite tveksamt tag i den och han drog mig upp på poolkanten.
”tack” svarade jag och log och reste mig sedan sakta upp. Jag såg hur han granskade mig uppifrån och ner. Det kändes en aning pinsamt att stå där i bikini framför honom men vad skulle jag göra? Jag kunde ju inte direkt dölja mig med hundduken. Det skulle bara se fånigt ut.
”Jag heter David föresten” sa killen och log lite.
David var ett fint namn. Finare än Bertil eller Per-Göran. Fast ingen skulle väl döpa någon till det nu förtiden. Men ändå.
”jag heter Hanna” svarade jag ”Björk”
David log mot mig. Igen.
En känsla jag aldrig känt förut for genom min mage. Det var både lycka och nervositet. Tror jag. I alla fall var det en skön känsla. Inte som den klump man får i magen eller halsen när man bara vill gråta.
”jag måste nog gå nu. Farsan blir galen annars, men vi ses” sa David och innan jag han säga hejdå hade han försvunnit in genom glasdörren och in i lobbyn.
Jag andades ut och ett leende spred sig på mina läppar. Fast jag stod och huttrade på marmorgolvet och fast jag precis ramlat i poolen och gjort bort mig rejält, så kändes det ändå som den här dagen var lyckad. Och det var bara morgon än.

”Varför smet du sådär?”
Jag vände mig om och såg pappa stå i dörröppningen.
”vadå smet?”
”du stack ju från frukosten utan att säga något” svarade pappa med ett jobbigt tonfall.
Jag suckade och satte mig ned i den vita soffan i min lägenhet.
”jag sa att jag skulle ta ett dopp i poolen flera hundra gånger ju. Men du var så himla inne i tidningen så du hörde väl antagligen inte det”
”nej det hörde jag inte. Fattar du inte att jag blir orolig när du är borta sådär?”
”jag var borta i en kvart” svarade jag och himlade med ögonen.
”jo, men ändå”
”du kan gå nu. Jag fattar liksom. Inte vara borta, Okej?!” sa jag irriterat.
”mm. Bra. Kom ihåg det” svarade pappa och lämnade mig äntligen ifred.
Jag reste mig upp från soffan och gick ut på balkongen. Det blåste svalt här uppe och man hade utsikt över hela hotellet. Längre bort, nedanför en kulle låg en minigolfbana. Jag drog överraskat efter andan. Jag hade alltid velat spela minigolf, men pappa hade aldrig låtit mig. Han tyckte det kostade för mycket och det bara var bortkastat eftersom det inte tog lång tid alls att klara hela banan. Men nu hade jag chansen. Pappa skulle inte märka något.
Snabbt gick jag ut ur min lägenhet och genom den långa korridoren. Sedan gick jag ned för trappan och ut i lobbyn. Christoffer stod i receptionen precis som vanligt och jag gick fram till honom.
”vad kostar det att spela minigolf?” frågade jag och han såg chockad ut.
Jag såg väl inte ut som någon som spelade minigolf antar jag.
”ingenting. Det är gratis” svarade han efter några sekunder.
yes.
”okej, tack” svarade jag och styrde stegen mot glasdörren.
”klubbor och bollar finns i skjulet nere vid dammen” ropade Christoffer efter mig.

Precis som jag trodde var minigolf kul. Men det var inte så lätt. På tredje banan var det en liten ramp man skulle skjuta bollen uppför men jag sköt jämt för löst så bollen kom aldrig upp. Och så fort jag tog i så åkte bollen förbi hålet längst upp på rampen och ner på andra sidan. Jag suckade irriterat när jag för femte gången sköt förbi hålet.
”det ser inte ut att gå så bra” sa en röst plötsligt bakom mig.
Jag snurrade förvirrat runt och såg David stå där med händerna i byxfickorna.
Följde han efter mig eller?
”nej. Inte direkt” svarade jag fortfarande förvånat.
”jag kan visa hur man gör” sa David och gick fram till mig. Han tog tag i klubban och jag släppte den.
”nej, håll kvar” sa han och jag tog tag i klubban igen.
Han ställde sig bakom mig och svingade lätt klubban fram och tillbaka och jag följde med i rörelserna. Han stod väldigt nära mig och jag kände hans andedräkt mot mitt hår. Mitt hjärta pumpade fortare och fortare för varje sekund och jag var tvungen att bita mig själv i läppen för att inte tappa koncentrationen.
”och så fokusera på avståndet…” sa David och jag mätte sträckan med blicken. Rampen var ungefär en halv meter.
”och så svingar du klubban så mycket kraft som du tror behövs för att skjuta så långt.”
David släppte klubban och backade några steg. Jag svingade klubban fram och tillbaka två gånger innan jag träffade bollen och den for upp för rampen. Där stannade den ungefär en milimeter från hålet. Men vafan, åk i då, tänkte jag och som på min beställning kom en vindpust och blåste ner bollen i hålet.
”bra” sa David bakom mig och jag log mot honom.
”tack för hjälpen”

………………………..

Kapitel 2! Waaah, satt och skrev typ en kvart innan gästerna kom till mitt kalas. Duktig jag är, hihi.. ;) nejmen vad tycker ni? Skrev inte så hiiiiimla superjättebra kanske men det duger nog…. I think..

förra kapitlet:

Jag gled sakta av Philip och hoppade ner i gräset. Jag log snett innan jag i ren vildhet började springa genom ängen. Lysflugorna lyfte i samma sekund som jag kom nära den och ett helt hav med lysande flugor flög upp i den mörka kvällshimmelen. Jag hörde ylanden bakom mig och sedan hur någon satte fart åt mitt håll. Philip. Jag log för mig själv när jag blev nedtacklad i gräset av honom i mänsklig form. Vi log mot varandra och plötsligt böjde sig Philip ner och gav mig en snabb kyss.

"vad vackert det är här" sa jag.

"jag vet" svarade han och log snett.

(bild)

Klockan halv elva körde Philip hem mig på moppen. Jag fick en klump i halsen där jag satt bakom Philip och höll armarna omkring honom medan vi körde genom stan. Pappa skulle bli galen. Bokstavligt talat. När han frågade var jag hade varit skulle jag inte kunna ljuga. Jag fick jämt så röda kinder när jag ljög och stammade hest. Så han skulle märka det direkt. Om det inte var så stora lögner så brukade jag klara mig. Men han hade ju liksom förbjudit mig att vara med Philip.

När vi svängde in framför höghusen hade klumpen i magen släppt. Jag hoppade av moppen och Philip lutade den mot ett träd och drog sedan in mig i en kram. Han luktade parfym och granskog precis som vanligt. Jag älskade den doften. Med en suck la jag armarna runt hans hals med tanken på att det förmodligen var sista kramen för idag. Jag ville ha mer. Bara frysa tiden där vi stod så att vi skulle stå här för evigt. Kramandes med stjärnhimlen runt om. Men jag visste ju att det inte gick.

"vad är det?" viskade Philip.

"jag bara tänkte på att det förmodligen var sista kramen för idag"

Det lät dumt. Jag vet. Men Philip bara log.

"äh. Vi ses ju imorgon" sa han fortfarande med ett leende på läpparna och placerade en mjuk puss på min kind.

"jag måste nog åka tillbaka nu" sa han sedan och drog sig ur kramen.

"okej" svarade jag.

Han hoppade upp på sin moppe igen och sladdade iväg över gatan.

"hejdå" ropade jag efter Philip innan han svängde ut på den stora vägen.

När jag försiktigt drog upp dörren till lägenheten stod inte pappa i hallen som jag väntat mig. Det var släckt över allt i huset och det enda som hördes var köksklockans slag. Jag sparkade av mig skorna och hängde upp jackan och tassade in på mitt rum. Hade ingen lust att väcka pappa bara för att tjafsa. Istället bytte jag om till pyjamas och kröp ner i sängen och somnade nästan direkt.

Jag vaknade nästa morgon av att veckarklockan pep. Med en suck satte jag mig upp i sängen och gnuggade mig i ögonen. Utanför fönstret hördes fågelkvitter och jag konstaterade att det måste vara tidigt på morgonen. Jag hade lust att somna om, men av erfarenhet visste jag att jag inte skulle vakna igen förens om några timmar. Och då skulle jag lugnt komma försent till skolan. Jag stängde av den pipande väckarklockan och reste mig upp från sängen. Kollade mig lite snabbt i spegeln innan jag gick ut i hallen och in i köket. På köksbordet låg en lapp. Jag gick fram till den och läste nyfiket.

Jag börjar tidigt. /pappa

Jag himlade med ögonen. Och nu var det tydligen dags att börja informera mig om vart han var någonstans. Ända sedan jag var liten hade han börjat tidigt på morgnarna utan att säga något och jag hade fått klara mig själv.

En timme senare drog jag på mig skorna och klev ut i trapphuset. Såg i ögonvrån hur Philip stod lutad mot trappräcket och kollade på mig med ett leende. Jag bet mig själv i läppen för att inte börja le som en idiot och låste dörren och vände mig sedan om. Nu var det Philips tur att gå fram till mig och ge mig en kram. Jag log mot honom.

"alltså, varför står du här varje morgon om du ändå sover på landet?" frågade jag.

"jag sover inte där" svarade Philip. "jag äter sen kvällsmat där och typ halv ett på natten åker jag tillbaka hit och sover här"

"men..." sa jag "är det inte enklare att bara sova där och åka moppen in till skolan?"

"då missar jag ju dig" svarade Philip och log mot mig.

Jag kände hur fjärilarna började flaxa i min mage. När han visade att han brydde sig mer om mig än om något annat så blev jag rörd. Ärligt talat.

Vi klev på bussen och idag var den sura gubben, alltså busschauffören, inte sur. Ett fult leende prydde hans läppar och han hälsade glatt på oss när vi gick förbi. Jag tittade på Philip och höjde på ögonbrynen. Vad hade det tagit åt honom? hade han äntligen insett hur jävla tråkigt det var att bli mött av en sur busschaufför varje morgon eller?

När bussen bromsade in vid skolan stod Hanna vid busshållplatsen och flackade nervöst med blicken. Det såg ut som hon letade efter någon. Efter några sekunder fattade jag. Åhnej.

Med snabba steg skyndade jag mig förbi henne i hopp om att hon skulle missa mig.

se mig inte, se mig inte, se mig inte, se mig inte...

"hej Bella!"

fan.

Jag snurrade runt och mötte Hannas glada leende och märkte även att Philip stod bredvid mig.

"hej" mumlade jag och sneglade på Philip.

Han tittade förundrat på mig som om han undrade varför jag haft så bråttom.

"vad söta ni är tillsammans" sa Hanna plötsligt och log mot oss.

Jag himlade med ögonen. Jo säkert. Kunde hon inte bara lämna mig ifred?

"föresten vad fin ring du har Bella" sa Hanna som nu var framme vid oss.

"mm" mumlade jag.

"var har du köpt den?"

"vet inte" svarade jag och vi började gå.

"och vilka fina jeans"

Jag himlade med ögonen. Herregud, hon behövde ju inte anstränga sig?

När vi var framme vid skolporten hade Hanna babblat på om mer än hundra saker. Bokstavligt talat. Det var nästan patetiskt hur mycket hon försökte få oss att bli vänner igen. Men det skulle aldrig hända. Hur mycket hon än försökte. Hon hade fått sin chans men hon hade sumpat den. Undrar egentligen vad som hade hänt eftersom hon var så sjukt beroende av att hitta en ny vän. Som råkade vara jag. Hade Therese dissat henne? Isåfall var det ju inte konstigt.

Första lektionen var matte. Åh, snälla döda mig. Jag slog igen skåpet med en suck och började gå mot mattesalen. Plötsligt stötte jag till någon och jag vände mig om för att säga förlåt. Men orden stannade i munnen. Halvt chockad och halvt irriterad muttrade jag ”se dig för”.  Det var Therese. Bakom henne stod Emma, Emilia och tvillingarna. Allihoppa glodde på mig.

”nämen hej Bella!” sa plötsligt Therese med alldeles för påklistrat leende och med en alldeles för vänlig ton för att vara Therese.

Jag höjde på ögonbrynen och tittade förvånat på henne.

”så… du är med Hanna nu, eller hur?” frågade hon sedan, även nu med ett påklistrat leende. Men jag hörde hat i rösten.

”ne…” började jag men Therese avbröt mig.

”hon är jävligt falsk bara så du vet det. Lyssna aldrig på henne”

Nu fattade jag. Therese och Hanna måste nog vara ovänner, eftersom Hanna försöker bli vän med mig igen medan Therese försöker hindra henne. Varför ska jämt jag blandas in i allt? Är så sjukt trött på Thereses falska rykten och alla bråk.

”jag är inte med henne” svarade jag.

”jaså?” sa Therese och sken upp i ett äkta leende. Fast det var nog bara skadeglädje.

 -----------------------------------

Kapitel 31! what do ya think? (min dåliga engelska igen) ;)