orkar bara inte skriva på "you are the only" just nu. Har verkligen noll insperation om vad som ska hända och ändå är jag bara på kapitel två. käns liksom inte så himla bra. Och om jag inte har någon insperation blir det oftast bara supertråkiga kapitel där det inte händer så mycket. det blir liksom inget kul o läsa.
Men ska inte sluta skriva noveller bara för det! nej.
har en ny superfräcsh (haha, det lät väldigt nördigt...) idé på en ny novell.
den skulle beskrivas typ såhär:
Efter ett långt år i sjuan med bråk, tjafs, killproblem och fester är det dags att lägga allt bakom sig och börja åttan. Nu är förhoppningsvis alla mycket mognare. Speciellt killarna.
Stephanie har bestämt sig för att åttan ska bli ett bättre år. Hon ska vara annorlunda. inte som förut.
och - det viktigaste av allt - hon ska berätta för Liam hur hon känner. Att det inte räcker med att vara vänner längre.
Om hon vågar - alltså.
låter den bra eller vad tycker ni? bättre än den som jag skriver nu? har dock inte kommit på vad den ska heta än men det får ni se i morgon när det första kapitlet kommer upp!
om jag får jättemånga kommentarer att ni vill att jag ska fortsätta på "you are the only" så kanske jag gör det. Men bara kanske.
hoppas ni itne blir allt för ledsna nu.. kram! :)
ps. har hittat ett nytt program där man kan göra bildcolage på datorn så nu blir det bilder framöver. låter bra eller? ;)
yeah, I knoow. Sämsta updateringen ever.
Skrev ju liksom "ett nytt kapitel kommer upp imorgon" och nu har de gått två dagar utan att jag hunnit skriva ngt kapitel. har helt enkelt inte haft tid, sorry!
Dock förstår jag inte varför ingen har klagat? ingen kommentar elr något. Tack... eller vad säger man? haha, ingen kritik är ju bra, men man undrar om ni bryr er eller ej... käns lite läskigt faktiskt ;) <33
haha, nej nu överdriver jag lite. Men iallafall är jag ledsen för den dååååliga updateringen.
kram! :)
förra kapitlet:
sakta höjde jag på blicken och mötte samma ögon som fått mig att tappa koncentrationen för bara några sekunder sedan.
(bild)
Jag reste mig sakta upp med glasbitarna i handen och killen framför mig gjorde detsamma. Plötsligt hördes en kvinnlig röst precis bredvid oss och jag ryckte till. Hade inte alls märkt att en städerska hade kommit in i salen.
”ni kan slänga glasbitarna här” sa hon och jag öste ner allting i sopsäcken hon hade med sig.
”och se nu till att inte tappa några fler glas”
Jag såg hur killen flinade mot mig innan han vände sig om och gick tillbaka till sin plats. Jag gjorde det samma. När jag slog mig ned bredvid pappa kollade han förvånat upp från tidningen.
”har det hänt något?”
Jag himlade med ögonen.
”nej. Inget alls”
Jag tog en tugga av min baugette och sneglade mot bordet där killen satt. Våra blickar möttes i ungefär en halv sekund och jag tittade snabbt bort igen. Mitt hjärta pumpade fort. Märkte jag nu. Ovanligt fort.
Efter den pinsamma frukosten bestämde jag mig för att ta ett dopp i swimmingpoolen. Det var ju ändå inga andra där, så jag kunde passa på innan alla vaknade och det blev smockfullt runt poolkanten.
Marmorgolvet var kallt under mina fötter fast det var säkert trettio grader ute. Jag tassade fram till en solstol och slängde min handduk där innan jag satte upp håret i en slarvig tofs. Sakta började jag gå mot poolkanten. Vattnet var ljusblått och hur klart som helst.
Plötsligt hördes en röst bakom mig som fick mig att snubbla till av förvåning. Och det räckte nog för att jag skulle ramla ner i poolen. Med ett plask nådde jag ytan och sjönk sedan som en sten mot botten. När jag återfått medvetandet började jag snabbt simma uppåt. När jag kom över ytan drog jag efter andan och strök sedan bort håret ur mitt ansikte. Jag trodde inte mina ögon. Det var killen som jag stött på i matsalen som stod vid poolkanten och tittade på mig. Han såg hur oskyldig ut som helst med händerna nedstoppade i fickorna.
”tja” sa han och log lite. ”skrämde jag dig eller?”
jag svarade inte. Orden liksom klumpade sig i halsen och jag fick inte fram något vettigt.
”eller förlåt, du kanske inte kan prata”
jag tvingade mig själv att säga något. Han fick ju inte tro att jag var stum. Absolut inte.
”nej, jag kan prata. Och ja, du skrämde mig”
”förlåt, jag bara…”
”det gör inget” avbröt jag honom och började simma mot kanten.
”du.. tappade ditt mjölkglas. Det var.. mitt fel. Förlåt” sa han plötsligt och jag stannade chockat upp.
”ditt fel?”
”ja… jag vet inte. Men jag har en känsla av att när du tittade på mig, att det var då du tappade ditt mjölkglas. Jag kanske inte borde tittat tillbaka”
Jag kände hur en rodnad spred sig på mina kinder.
”nejdå, det var inte ditt fel” sa jag fast han hade rätt.
Hans ögon hade fått mig ur balans och därför hade jag snubblat till.
”här” sa han och sträckte ut handen mot mig.
Jag tog lite tveksamt tag i den och han drog mig upp på poolkanten.
”tack” svarade jag och log och reste mig sedan sakta upp. Jag såg hur han granskade mig uppifrån och ner. Det kändes en aning pinsamt att stå där i bikini framför honom men vad skulle jag göra? Jag kunde ju inte direkt dölja mig med hundduken. Det skulle bara se fånigt ut.
”Jag heter David föresten” sa killen och log lite.
David var ett fint namn. Finare än Bertil eller Per-Göran. Fast ingen skulle väl döpa någon till det nu förtiden. Men ändå.
”jag heter Hanna” svarade jag ”Björk”
David log mot mig. Igen.
En känsla jag aldrig känt förut for genom min mage. Det var både lycka och nervositet. Tror jag. I alla fall var det en skön känsla. Inte som den klump man får i magen eller halsen när man bara vill gråta.
”jag måste nog gå nu. Farsan blir galen annars, men vi ses” sa David och innan jag han säga hejdå hade han försvunnit in genom glasdörren och in i lobbyn.
Jag andades ut och ett leende spred sig på mina läppar. Fast jag stod och huttrade på marmorgolvet och fast jag precis ramlat i poolen och gjort bort mig rejält, så kändes det ändå som den här dagen var lyckad. Och det var bara morgon än.
”Varför smet du sådär?”
Jag vände mig om och såg pappa stå i dörröppningen.
”vadå smet?”
”du stack ju från frukosten utan att säga något” svarade pappa med ett jobbigt tonfall.
Jag suckade och satte mig ned i den vita soffan i min lägenhet.
”jag sa att jag skulle ta ett dopp i poolen flera hundra gånger ju. Men du var så himla inne i tidningen så du hörde väl antagligen inte det”
”nej det hörde jag inte. Fattar du inte att jag blir orolig när du är borta sådär?”
”jag var borta i en kvart” svarade jag och himlade med ögonen.
”jo, men ändå”
”du kan gå nu. Jag fattar liksom. Inte vara borta, Okej?!” sa jag irriterat.
”mm. Bra. Kom ihåg det” svarade pappa och lämnade mig äntligen ifred.
Jag reste mig upp från soffan och gick ut på balkongen. Det blåste svalt här uppe och man hade utsikt över hela hotellet. Längre bort, nedanför en kulle låg en minigolfbana. Jag drog överraskat efter andan. Jag hade alltid velat spela minigolf, men pappa hade aldrig låtit mig. Han tyckte det kostade för mycket och det bara var bortkastat eftersom det inte tog lång tid alls att klara hela banan. Men nu hade jag chansen. Pappa skulle inte märka något.
Snabbt gick jag ut ur min lägenhet och genom den långa korridoren. Sedan gick jag ned för trappan och ut i lobbyn. Christoffer stod i receptionen precis som vanligt och jag gick fram till honom.
”vad kostar det att spela minigolf?” frågade jag och han såg chockad ut.
Jag såg väl inte ut som någon som spelade minigolf antar jag.
”ingenting. Det är gratis” svarade han efter några sekunder.
yes.
”okej, tack” svarade jag och styrde stegen mot glasdörren.
”klubbor och bollar finns i skjulet nere vid dammen” ropade Christoffer efter mig.
Precis som jag trodde var minigolf kul. Men det var inte så lätt. På tredje banan var det en liten ramp man skulle skjuta bollen uppför men jag sköt jämt för löst så bollen kom aldrig upp. Och så fort jag tog i så åkte bollen förbi hålet längst upp på rampen och ner på andra sidan. Jag suckade irriterat när jag för femte gången sköt förbi hålet.
”det ser inte ut att gå så bra” sa en röst plötsligt bakom mig.
Jag snurrade förvirrat runt och såg David stå där med händerna i byxfickorna.
Följde han efter mig eller?
”nej. Inte direkt” svarade jag fortfarande förvånat.
”jag kan visa hur man gör” sa David och gick fram till mig. Han tog tag i klubban och jag släppte den.
”nej, håll kvar” sa han och jag tog tag i klubban igen.
Han ställde sig bakom mig och svingade lätt klubban fram och tillbaka och jag följde med i rörelserna. Han stod väldigt nära mig och jag kände hans andedräkt mot mitt hår. Mitt hjärta pumpade fortare och fortare för varje sekund och jag var tvungen att bita mig själv i läppen för att inte tappa koncentrationen.
”och så fokusera på avståndet…” sa David och jag mätte sträckan med blicken. Rampen var ungefär en halv meter.
”och så svingar du klubban så mycket kraft som du tror behövs för att skjuta så långt.”
David släppte klubban och backade några steg. Jag svingade klubban fram och tillbaka två gånger innan jag träffade bollen och den for upp för rampen. Där stannade den ungefär en milimeter från hålet. Men vafan, åk i då, tänkte jag och som på min beställning kom en vindpust och blåste ner bollen i hålet.
”bra” sa David bakom mig och jag log mot honom.
”tack för hjälpen”
………………………..
Kapitel 2! Waaah, satt och skrev typ en kvart innan gästerna kom till mitt kalas. Duktig jag är, hihi.. ;) nejmen vad tycker ni? Skrev inte så hiiiiimla superjättebra kanske men det duger nog…. I think..
Kram!
(bild)
jag lutade huvudet mot fönsterrutan och tittade upp mot stjärnhimlen. Gatlyktorna ute på vägen svichade förbi och i bakgrunden hördes bilradion som spelade någon 70-talslåt.
Jag hade inte valt att flytta. Det bestämde mamma när hon plötsligt träffade en mycket yngre kille och sa att hon skulle flytta ihop med honom. Pappa och jag blev utstötta. Vi fick inte längre bo kvar. Och mamma sket i att jag inte ville flytta. Jag hade ju alla kompisar där hemma. Josefine, Maja och Karin. Jag ville inte börja på en ny skola mitt inne i Stockholm där alla killar rökte och åkte skejtboard. Nejtack. Men det sket mamma i. Somsagt.
Pappa skruvade upp volymen. Jag suckade men orkade inte protestera. Snart var vi ju framme.
Vi svängde in på en smal uppfart och pappa stannade bilen. Jag knäppte loss säkerhetsbältet och ryckte upp bildörren. Stjärnhimlen lyste ännu klarare nu och alla gatlyktor var tända.
Hotellet som vi skulle bo på var vitt med platt tak, en stor swinningpool, breda balkonger och en bar med höga barstolar. Jag slog igen bildörren och tittade mig omkring. Stället var ju verkligen perfekt.
"vad tycker du?" frågade pappa som stod lutad mot bilen och blickade ut över hotellet.
"helt okej" svarade jag.
pappa log nöjt innan han vände sig om och gick bort till bakluckan. Vi hjälptes åt att bära ut alla väskor. Min var röd med ett blixtlås som gick längs med ena sidan. Flygplansstandard. Tråkig och normal. Men jag älskade den.
Jag gick genom korridoren som var lång och smal med ljusa trädörrar på sidorna som ledde in till hotellrummen. I mitten av korridoren låg en lång, röd matta utrullad. Jag läste på siffrorna som satt på dörrarna på jakt efter mitt rum. 178. 179. 180. 181. Här var det.
Jag satte nyckeln i låset och vred om. Dörren gled upp utan att gnissla det minsta. Jag klev in i hallen och stallde ner min väska på golvet. Pappa hade fått lägenheten bredvid. Det var ganska lyxigt att ha en egen lägenhet. Helt för sig själv liksom.
Hallen bestod av en skohylla, ett par krokar och en liten byrå. Jag hängde av mig jackan på en utav krokarna och sparkade av mig skorna. Sedan tassade jag in i lägenheten för att inte väcka grannarna som förmodligen sov vid det här laget.
Vardagsrummet var stort med en platt-tv, en vit soffa, två fotöljer och ett soffbord. På långsidan var det stora glasfönster som man hade utsikt ut mot Stockholm. Det var vackert på kvällen med alla lampor och bilarnas lyktor som svischade förbi på motorvägarna.
Jag tassade in i sovrummet och slängde mig i den stora sängen. Orkade inte byta om. Så jag somnade med kläderna på.
jag vaknade nästa morgon av att telefonen på nattduksbordet ringde. Jag gäspade sömnigt och lyfte på luren.
"hallå?"
Men när ingen svarade förstod jag att pappa måste ha ställt telefonen som en väckarklocka bara för att väcka mig. Jag la på luren med en trött smäll och satte mig upp i sängen. Ikeaklockan som satt på väggen visade kvart över åtta. Grymt tidigt alltså. Det var ju faktiskt helg.
Jag gick ut till vardagsrummet och såg att det stod en halvöppen dörr på ena kortsidan. jag slank in där, tände lyset och konstaterade att det var det lyxigaste badrummet jag någonsin sett. Med ett bubbelbadkar, vitt polerat golv, ett stort handfat, en dusch med värme och styrkeinställningar, en maskin som gjorde fotmassage och massor dyra krämer som stod uppradade på badrumshyllan.
Jag tog en snabb dusch innan jag svepte en handduk omkring mig och gick ut i hallen där jag ställt min resväska. Jag började rota efter något att ha på mig men hittade ingenting. Helt serriöst. Jag hade ju säkert flera hundra olika toppar, jeans och shorts med mig men vad hade man på sig på hotell när man bara skulle äta frukost? tänk om det fanns jättemånga söta killar här. Eller tänk om det bara var trötta pansionärer? Vi hade ju inte sett en kotte på hotellet igår eftersom vi kom så sent. Inte ens pappas kusin Christoffer som ägde hotellet såg vi till.
Tillslut hade jag rivit ut allt innehåll i väskan och säkert trettio olika t-shirts låg slängda överallt i hallen. Jag suckade. Att det kunde vara så svårt att välja kläder.
Då fick jag syn på en grå topp med texten "lucky" på som var från BikBok och som låg under en gammal, gul topp som som jag fått av mormor när jag var typ tre. Eller det var bara ett år sen. Men det kändes som om mormor köpte kläder till mig som egentligen var för treåringar. Hon hängde liksom inte riktigt med i modet.
Snabbt plockade jag upp toppen och sedan ett par svarta cheap monday jeans. Det passade faktiskt perfekt ihop. Som om de var gjorda för varandra. Ett kort, snygg linne som var grått och ett par svarta, tajta jeans med hög midja. Liksom helt perfekt.
Jag gick sakta ner för trappan och ut i lobbyn. Christoffer stod i receptionen med en fånig röd mössa på huvudet och en röd kavaj. Han log och vinkade åt mig när jag gick förbi. Glasdörrarna öppnades och en familj med fem barn, alla med vattenpistoler, badringar, snorklar och simfötter på sig kom in. Jag såg hur Chistoffers uttryck blev mindre gladare och han sa till den tjocka tanten som antagligen var mamman att om de skulle ha barn i lobbyn fick de inte springa omkring och leka. Hon himlade med ögonen och plockade fram en fet plånbok ur fickan.
"ska du ha betalt eller inte?" frågade hon surt och spände ögonen i Christoffer.
Han såg vettskrämd ut och nickade långsamt. Jag kunde inte låta bli att fnissa lite. Stackarn.
på en grön skylt som det stod "frukostservering" på pekade på glasdörrarna till vänster om receptionen. Jag sköt försiktigt upp dörrarna och kollade mig omkring i den stora salen. I mitten var en disk full med bröd, smör, fil, ost, skinka, yoghurt och en stor mjölkmaskin och runt om den var det fullt med bord. Min pappa satt i ena hörnet av salen och läste tidningen.
Jag gick fram till disken och tog en bit baugette som jag sedan bredde smör på och ett glas med mjölk. För att kunna bära allt lyfte jag upp sakerna på en vit plastbricka och började försiktigt gå mot platsen där pappa satt för att inte tappa sakerna. Långsamt satte jag ena foten framför den andra och fokuserade med blicken på brickan. Men ändå gick allt snett. Om det berodde på skrattet eller inte, det vet jag inte. Men något fick mig att rycka till. Ett vackert skratt som överröstade allt annat sorl i salen fick mig att titta upp, möta ett par ögon som var fäst rakt på mig och tappa koncentrationen.
Jag snubblade till men ¨lyckades hitta balansen utan att tappa brickan. Men mjölkglaset klarade sig inte. Det stod på kanten av brickan och föll i golvet med ett kras. Mjölken bredde ut sig till en liten pöl på golvet och jag kände hur det blev knäpptyst i salen och hur alla blickar vändes mot mig. shit. snabbt böjde jag mig ned och började plocka upp resterna från glaset. Mina kinder blossade upp och vid det här laget var de nog redan tomatröda. Jag hörde hur en stol skrapade mot golvet när den sköts ut och hur steg kom åt mitt håll. Det var säkert pappa. Han skulle skämma ut mig ännu mer. Jag bara kände på mig det.
Men han sa inte ett ord utan böjde sig bara ner och hjälpte mig att plocka upp glasbitarna. Jag kastade en blick på hans händer som rörde sig ovanligt snabbt och blev förvånad. det där var inte pappas händer. Hans händer var mycket rynkigare och han hade en sliten guldring på ena fingret. Det här var defenitivt inte pappa.
sakta höjde jag på blicken och mötte samma ögon som fått mig att tappa koncentrationen för bara några sekunder sedan.
---------------------------------------------
kapitel 1! vem tror ni att "personen med ögonen är" och vad tycker ni? :) tror ni att det kommer bli en bra novell eller inte? kommentera!
... kommer den nya novellen heta! och det blir alltså ettan. denna:
När Hannas mamma plötsligt bestämmer sig för att flytta ihop med en yngre kille hon precis träffat, så finns det inget annat väl än att flytta. Fast alla Hannas vänner finns där hemma och fast hon trivs så bra i sin skola. Hon och hennes pappa åker upp till Stockholm och flyttar in på ett hotell hennes pappas kusin äger. Hanna ser inget bra med Stockholm. Förutom att det möjligen lite fler butiker eftersom hon älskar att shoppa. Men annars inget. Liksom, en stor ful stad med massor rökande skejtkillar. Men det ändras snabbt när hon får syn på killen som bor granne med dem.
-det här är en novell om sprudlande kärlek ch hur det är att komma helt ny till ett ställe där alla pratar annorlunda och ser ut på ett annat sätt.
har inte riktigt hittat någon bra kill-skådespelare till novellen än men Hanna kommer vara Amanda Seyfried.
så japp, första kapitlet kommer antagligen upp idag. Kanske blir ett till imorgon men vet inte för ska ha släktkalas imorgon eftersom jag fyllt år. ;)
kram!
