♥

Förra kapitlet:

Jag visste att vargar kunde springa ganska fort. Men inte såhär fort. Träden susade förbi och snart var vi ute på en äng. Fartvinden fick mina ögon att tåras och mitt hår virvlade i vinden. Jag kunde inte låta bli att le. Jag hade gått på ridning när jag var liten, och jag var ganska van vid att galoppera med hästar. Men det här var så mycket bättre.

Vi fortsatte in i skogen på andra sidan ängen och grenar piskade mig i ansiktet. Men jag var för lycklig för att orka bry mig. Fåglarna som satt på grenarna i skogen flög iväg när vi kom. Träden svischade förbi och efter några sekunder var vi ute ur skogen. En stor äng bredde ut sig framför oss. Den måste vara minst en kilometer lång. Rakt genom ängen rann en flod. Den såg djup och farlig ut med svart forsande vatten. Philip stegrade sig igen och vände sedan och började springa tillbaka genom skogen. Jag tog ett fastare tag i hans päls och lutade mig framåt.

När vi kom tillbaka till det rödmålade huset saktade Philip av och stannade på den leriga gårdsplanen. Jag hoppade av och strök Philip en sista gång över pälsen innan han backade och började förvandla tillbaka sig till människa. Det var precis som när han förvandlade sig till varg fast baklänges. Huvudet återgick till sin normala form först. Sedan magen, armarna, benen och sist fötterna. När Philip var helt tillbakaförvandlad till människa och hade kläderna på sig, hela och rena, som om de aldrig slitits sönder, gick jag fram till honom och han omfamnade mig i en kram. Jag andades in lukten av granskog och killparfym och lutade huvudet mot hans axel.

”jag trodde du skulle bli rädd för mig” sa Philip plötsligt.

”det kanske jag hade blivit om… jag inte varit så kär i dig” svarade jag.

Philip log mot mig och jag log tillbaka. Han förde sakta sitt huvud närmare mitt och precis när våra läppar skulle nuddas så hördes en bilmotor precis bredvid oss. Jag tittade upp och såg en röd Volvo svänga in på gårdsplanen.

”åhnej” sa Philip och suckade.

Volvon stannade och bildörrarna öppnades. Ut klev en solbränd man med mörkbrunt hår som troligen var Philips pappa. På andra sidan klev Erina, Philips mamma ut. Bildörrarna där bak öppnades och ut klev Philips lillebrorsor och en tjej, troligen Philips storasyster som jag lånat bikinin av, och en kille som måste vara Philips storebror. Alla slog igen sina dörrar och Philips pappa spände blicken i mig. Han såg riktigt arg ut. Men långa steg gick han fram till oss. Jag kände hur mitt hjärta började bulta fortare. Var han arg på mig eller?

”Justin” sa han med barsk ton ”vad gör hon här?”

Jag kände hur jag rodnade. Kunde inte hjälpa det.

”pappa, det är inte som du tror…” sa Philip.

”jo, det är precis som jag tror.” avbröt Philips pappa honom. Jag kände blickarna från de andra i familjen. Varför glodde alla på mig?  ”Garett hör dina tankar ganska bra vet du”

Nu var det Philips tur att rodna. Men rodnaden försvann ganska snabbt.

”jävla skvallerbytta” fräste han åt sin storebror.

Jag fattade ingenting.

”vad vet hon?” frågade Philips pappa och tittade på mig och sedan på Philip.

Va? Vadå, vad vet jag? Jag vet ingenting ju. Jag fattar ju inte ens vad de snackar om.

”inte så värst mycket” svarade Philip.

Philips pappa suckade och spärrade upp ögonen. Så man gjorde när man blev riktigt irriterad.

”Philip, du bröt mot reglerna! Fattar du inte vad konsekvenserna kan bli av det?! Du måste tänka dig för innan du berättar saker för andra. Det spelar ingen roll hur mycket ni känner varandra.”

”men Pappa du fattar ju inte! Jag… är bunden till henne. Hon måste få veta”

Jag kände hur de andra drog efter andan. Philips pappa spärrade upp ögonen.

”är du b-buden till he-henne?” stammade Philips pappa.

”ja” svarade Philip.

”ursäkta men kan ni förklara vad som händer här? Jag fattar ingenting” sa jag plötsligt och allas blickar vändes mot mig.

”att vara bunden till någon är ungefär som att vara gift med någon i människolivet, men i vargarnas värld så blir man bunden i någon. Förälskad alltså” förklarade Philips storasyster.

Även jag drog efter andan.

”och jag kan inte ljuga för henne” fortsatte Philip. ”ge henne en chans”

Philips pappa granskade mig med en rynka mellan ögonbrynen.

”okej. Men du måste lova att inte berätta för någon. Vad heter du föresten?”

”Isabelle” svarade jag.

”men hon kallas för Bella” la Philip till.

Jag log.

”lovar du på hedersord, på hela ditt liv att aldrig berätta för någon? Om du så ligger för döden”

”ja” svarade jag.

Philips pappa drog en djup, lättad suck.

”hon får följa med till årsmötet ikväll” sa han sedan.

Jag kollade på Philip. årsmöte? Han gav mig en blick som såg ut ungefär som ”jag förklarar sen”

Familjen började gå mot huset och snart var alla inne och dörren var stängd bakom dem.

Jag tittade upp på Philip. Ville ha en förklaring.

”varje år har vi ett årsmöte för vargar. Våra kusiner och vargfamiljen i norr är med. Vi är de enda vargarna kvar i hela landet, om man bortser från Josh familj. I alla fall så berättar den äldste vargen för de nya vargarna om våran historia. Om våra förfäder alltså. Vi brukar grilla samtidigt. Det brukar faktiskt vara ganska kul”

Jag nickade.

”men jag är ju ingen varg…”

Philip log.

”nej. Men jag tror du kommer fatta mer om du är med. Om jag skulle vara du skulle jag vara ganska förvirrad vid det här laget”

Jag nickade.

”det är jag”

”tja” sa Philip och slog sig ned i gräset bredvid en gammal man.

Jag slog mig ned bredvid honom. Hörde hur någon viskade ”vad gör flickan här?” till en kvinna med mörkbrunt hår.
”det här är Bella föresten” presenterade Philip mig för de andra. Jag kände hur jag rodnade. Tur att det var så mörkt ute.

”hej Bella” sa en kille med svart, snaggat hår och med en vit t-shirt.

”äh, ragga lagom” viskade någon kille och de killarna som satt bredvid honom började fnissa.

Jag himlade med ögonen.

”du får ursäkta ärketöntarna” viskade Philip till mig och jag fnissade.

”jaha, vi ska väl börja mötet då” sa en kvinna med grått hår och killarna tystnade. ”vi kan väl börja med att Shan berättar om våra förfäder som vi alltid börjar mötet med”

Alla blev knäpptysta och väntade på att den gamla mannen skulle börja prata.

”för länge, länge sedan. Vi vet inte riktigt hur länge sedan, så var våra förfäder andar. De seglade runt i luften och väntade på att en människa skulle dö och själen lämna dens kropp så att de kunde leva i personen istället. De höll på så i några hundra år tills själarna plötsligt slutade att lämna kropparna. Istället delade själarna på sig och reste vidare till en annan kropp samtidigt som halva själen levde kvar i den döde kroppen. Andarna hittade ingen kropp att leva i och seglade runt i luften i ungefär 20 år innan en ande kom på att de kunde leva i djurs döda kroppar. Den första anden hittade en död varg och skulle precis uppleva vargen med sin själ när han märkte att det inte gick att anträda vargen. Så han gjorde som själarna och delade på sig och anträdde vargen med sin ena halva. Samtidigt dog en kvinna i U.S.A och hennes själ lämnade hennes kropp utan att dela på sig. Anden var först dit och levde i kvinnan med sin andra halva själ. Då hände något mystiskt. Andens själar kunde inte bli två bitar och dela sig som själarna kunde göra. Utan andes själar hörde ihop. Så kvinnan blev en blandning mellan en varg och en kvinna. Hon fick flera barn med en människa och halvmännsikovargen levde vidare genom generationerna. Men det var aldrig någon som fick reda på att vargarna fanns. Andarna lovade varandra att hålla det hemligt. Och det har varit en regel ända sedan dess…”

När Shan berättat klart ryste jag till. Tänk att det fanns andar. Jag har levt en femtedel av mitt liv på jorden och ändå har jag aldrig fått reda på det här.

”vi fortsätter med frågor” sa kvinnan med det gråa håret och riktade blicken mot killarna som Philip kallat ärketöntar.

”varför jagar vi bara två gånger i veckan?” frågade killen med det snaggade håret.

”bara?” flinade en man med svart, vildvuxet hår.

”ja, ibland får man ju typ damp i skolan för man är så jävla blodtörstig” svarade killen.

Jag kände hur jag fick en klump i halsen. Jag hade inte tänkt på det förut. Men vargar åt väl knappast vanlig mat. Såklart de jagade i skogen och dödade djur. Philip sneglade på mig som för att se min reaktion men jag stirrade bara rakt fram, in i elden.

”annars skulle våran vargsida utvecklas till aggressiva monster om vi jagade för mycket” sa Philips pappa.

”och varför får vissa jätteandvändbara krafter och andra inte?” frågade plötsligt Philip.

Krafter? Jag tittade frågande på honom.

”alltså, vi kanske måste förklara lite för Bella” flinade han och jag kände hur jag rodnade.

”alltså, när man blir en varg så får man en egen kraft. Philip har kraften att styra andras humör. Om någon är arg kan han få personen att bli glad” förklarade kvinnan med grått hår.

Jag nickade. Det var därför lärarna aldrig fick utbrott på honom när han kom försent.

”men som svar på Philips fråga, så får de som minst behöver krafter de mest oanvändbara krafterna, medans de som mest behöver det får de bästa krafterna” svarade mannen med det vildvuxna håret.

”yes” flinade Philip och jag såg hur han storebror räckte ut tungan åt honom.

”min storebror kan läsa andras tankar. Det är faktiskt mer andvändbart än att kunna ändra andras humör” förklarade Philip för mig.

”jag går och hämtar marshmallowsen” sa plötsligt Justins storasyster och reste sig upp.

Några sekunder senare kom hon tillbaka med två påsar med marshmallows. Philip plockade upp en hög med spetsade pinnar och delade ut till alla. Philips storasyster sickade vidare marshmallowspåsen till alla och när den kom till mig trädde jag på två marshmallows på pinnen och sträckte sedan in pinnen över elden. Mina marshmallows blev nästan brända direkt. Philip skrattade när jag drog ut pinnen från elden och mina marshmallows var helt kolsvarta.

”såhär ska man göra” förklarade han och stoppade in sin marshmallow i elden. När han tog ut sen några sekunder senare var även den kolsvart. Nu var det min tur att skratta.

”det var precis så jag gjorde ju”
”meh…” sa Philip och flinade.

Det hade hunnit att bli mörk ute. Stjärnorna lyste klart och månen var halv. Jag ryste till. Jag visste att de inte förvandlades till vargar när det var halvmåne, men det kändes ändå lite kusligt. Jag gäspade och lutade huvudet mot Philips axel.

Jag nickade sömnigt.

Vi reste oss upp och gick bort till Philips moped. Han satte sig på den och jag hoppade upp där bak och la armarna runt hans midja. Philip startade moppen och snart var lägerelden långt borta. När Philip bromsade in vid höghusen var klockan ett på natten. Pappa skulle bli galen. Jag hoppade av moppen och skulle precis börja gå mot dörren när Philip tog tag i min arm och drog mig tillbaka. Jag log mot honom och plötsligt nuddade våra läppar varandra. Jag som förut varit frusen blev kokhet på bara några sekunder. Jag la armarna runt hans hals och trycke mig närmare. Philip avslutade kyssen och log mot mig.

”hejdå. Vi syns imorgon” sa han innan han hoppade upp på moppen och körde iväg igen.

Kapitel 25! Vad tycker ni? Skrev lite fort för hade bråttom, men hoppas ni gillar det ändå. Kram! ;)

förra kapitlet:
När jag började närma mig slutet på min replik kändes det som om Philips rum var ungefär hundra grader varmt. mina handflator var svettiga och min mun kändes torr.
"... Åh, Romeo, om inte min pappa förbjöd oss att träffas skulle livet bli så mycket bättre för oss båda. Varje gång jag ljuger för min pappa och när vi gömmer oss här känner jag ändå mig som en svikare. fast du får mig att känna mig helt underbar. För hela du är underbar Romeo..."
Orden i manuset hoppade omkring och jag kände mig vimmelkantig med ändå visste jag vad som stod på nästa rad.

(romeo och Julia kysser varandra)



Jag tittade upp på Philip. Hans ögon lyste och hans mungipor hade formats till ett snett leende. Jag kände hans varma hand mot min när han plötsligt drog upp min från sängen. Vi stod där, mitt på hans golv och det kändes som om jag skulle svimma. Han släppte min hand och hans leende dog sakta ut. Jag tog ett djupt andetag innan jag lutade mig fram och kände hur våra läppar möttes.

En varm känsla strömmade igenom min kropp och fjärilarna i magen flaxade runt som aldrig förut. Hans läppar var varma, precis som hela honom och jag kände hur hans hand kramade min. Jag drog mig ur från kyssen först och plötsligt la philip armarna om mig och drog in mig i en kram. Jag lutade huvudet mot hans axel och log brett. Mina ben kändes som spagethi och mitt huvud dunkade. Shit. Alltså shit. philip luktade killparfym och granskog. Väldigt gott, alltså. jag besvarade kramen genom att lägga händerna runt hans hals. Philip suckade.
"det här kommer att blis svårt att göra inför hela skolan"
"aa" svarade jag och Philip släppte taget om mig.
Jag tittade ner i golvet och sedan upp på honom igen. Han log. Det där fina leendet som jag älskade. Plötsligt öppnades dörren och Philips mamma stack in huvudet.
"stör jag?"
"nejdå" svarade jag.
"maten är klar" sa hon och log innan hon stängde dörren igen.
philip tittade på mig och jag log mot honom en sista gång innan vi gick ut ur hans rum.

Erina, Philips mamma hade dukat bordet fint med röda servetter och fina glas. Philip mumlade något om att hon jämt skulle överdriva. Jag drog ut en stol och satte mig. två killar som såg ut att vara Philips lillebröder satt redan vid bordet och åt. De viskade med varandra och kollade på oss. Philip såg irriterad ut. Det skulle jag också vara om mina syskon betedde sig så. fast jag hade ju inga syskon.
"varsågoda" sa Erina och satte sig ned på en stol bredvid Philip.
jag sträckte mig efter en skål som det såg ut att vara köttgryta i. jag slevade upp lite på min talrik och skickade sedan vidare grytan till Philip. Sedan lade jag upp lite sallad och tog en bit nybakat bröd. När jag tog en sked av köttgrytan och precis skulle stoppa in den i munnen såg jag att alla kollade på mig. Nästan glodde faktiskt. jag kände hur jag rodnade. hade jag glömt något eller? jag tittade osäkert på Philip. Han log mot mig och jag stoppade in skeden i munnen. philips mamma pustade ut och såg lättad ut och Philips lillebröder återgick till att äta. ändå kunde jag inte bli av med känslan av att något var fel.

Efter maten visade Philip mig runt i huset. han hade tydligen en storebror också, men han var inte hemma. Och en pappa. fast han låg på sjukhus efter att ha brutit en arm. Vi gick ut på balkongen och blåsten rev tag i mitt hår.
"vad fin utsikt ni har" sa jag och lutade mig över balkongräcket och tittade ner över landskapet med hus och skog som bredde ut sig där nere. "vi har balkongen på andra sidan, mot alla andra höghus"
"jag vet" sa Philip och jag kollade på honom.
Hur kunde han veta det? Han hade väl inte sett våran balkong?
"eller... jag menar, jag ... har sett... det" stammade philip.
Jag tittade ut över landskapet igen. Philip hade sagt mycket konstiga saker och ljugit ganska mycket de senaste dagarna. jag undrar varför. Det känndes som om ju mer och ju mer jag frågade, desto mer ljög Philip. Egentligen var allt ganska konstigt. Som när jag frågade varför han var så varm, eller när jag frågade varför han hade varit ledig. Om jag inte hade varit så fruktansvärt kär i honom hade jag antagligen varit rädd för honom. Eller tyckt han varit ganska konstig. fast jag hade nog fortfarande tyckt han varit otroligt snygg. Vilket han var.

Klockan halv 6 sa jag att jag skulle gå hem. Jag hade helt glömt bort pappa. han var säkert jätteorolig och Cloe kanske inte hade fått mat. jag skyndade mig ut i hallen och drog på mig skorna. Philip stod lutad mot väggen och granskade mig med ett leende medans jag satte på mig jackan.
"hejdå" sa jag och log ett snabbt leende mot honom och skulle precis sätta handen på handtaget och öppna dörren, när Philip sa:
"vänta"
Jag vände mig om och tog tre steg fram till Philip och gav honom en kram. han log mot mig och jag förstod att det var det han ville. Nu var han nöjd. Jag log tillbaka.
"hejdå" sa han efter mig innan jag stängde dörren och gick ut i trapphuset.

-----------------------------

superduperkort kapitel, men eftersom så många ville att jag skulle skriva kapitel 17 ikväll med och jag inte hade så mycket tid, fick det bli kort! ;)
men jag hoppas ni gillar det ändå. släng gärna in en kommentar om vad ni tycker. kram!

förra kapitlet:
"jag fortsätter" sa jag och letade upp stället där jag slutade läsa nyss. "Det ger mig en trygghet i att leva och veta att du älskar mig. Åh, Romeo, om inte min pappa förbjöd oss att träffas skulle livet bli så mycket bättre för oss båda. Varje gång jag ljuger för min pappa och när vi gömmer oss här känner jag ändå mig som en svikare. fast du får mig att känna mig helt underbar. För hela du är underbar Romeo..."
tyst för mig själv läste jag nästa rad som stod på pappret.
(Romeo och Julia kysser varandra)



Philip tittade upp på mig som om han väntade på en fortsättning. Jag kände hur mina kinder blossade upp i en rodnad och jag svalde klumpen i halsen som jag hade fått.
"vi tar nästa sida" sa Philip och jag pustade lättat ut och vände blad.  
På nästa sida hade vi inga repliker så vi bläddrade vidare till den tredje.  Jag hade den första repliken.
"Romeo titta där"
Philip tittade ner på pappret och fortsatte att läsa nästa replik.
"vad vackert allt är"
"men inget kan bli lika vackert som dig"
"nej, du har fel. Inget i hela universum är vackrare än dig"
"jo, du" svarade jag och alla ljud dog bort i salen igen. Det var som om de andras existens inte spelade någon roll. Det var inte som det hade varit på lågstadiet, där alla läste sina saker men tyckte det var så sjuuukt pinsamt så istället föratt göra sitt bästa så fnittrade man och tyckte allt var jättepinsamt. Nej, så var det inte. Philip menade vad han sa. Eller, han spelade att han menade vad han sa. Och han tog allting på serriöst allvar.
"jag tror att det låter mer äkta om vi gör såhär" sa Philip och tog tag i min hand. Plötsligt började fjärilar flaxa runt i min mage. Jga kunde inte stoppa det. Hans hand var kokhet och jag kände hur värmen från hans handflata spred sig igenom hela kroppen.
"mm" mumlade jag och tittade ner i golvet.
"nej Julia, det är du som är vackrast världen och det kommer du alltid att vara." fortsatte Philip och höll fortfarande fast i min hand.
"men romeo..."
"det är slut diskuterat Julia"
Plötsligt bröt Philip rollen som Romeo och sken upp i ett leende.
"visst gick det bättre?" frågade han.
"vadå? aha, jag... tror det.." stammade jag.
Plötsligt tjöt Ronjas mikrofon till och allas blickar vändes mot scenen.
"nu är lektionen slut för idag men..."
Några reste sig för att gå men Ronja hejdade dem.
"...vänta, vänta.. jag har inte pratat klart!"
suck hördes och de satte sig ned igen.
"men ni måste öva mycket på det här. Det finns ingen ursäkt som heter att ni inte fick nog med tid, för det här är även ett hemarbete. Alltså ni måste öva hemma och inte bara i skolan. Okej? och ni som är i par, tillexempel Therese och.. William, Romeo och Julia..."
jag hajade till när jag hörde mitt namn. Eller, skådespelarnamn.
".. George och Hanna och ni andra. Ni kan ju öva tillsammans"
jag såg i ögonvrån hur philip tittade på mig. Shit. Vi var tvugna att öva tillsammans. Och vi båda visste att vi skulle vara tvugna att öva på det som stod i manuset att vi skulle göra.

... (Romeo och Julia kysser varandra)....

Jag ryste till. Men inte av obehag. Mer av tanken på att vi skulle vara tvugna att pussas. En pirrande känsla for genom magen och jag var tvungen att bita mig själv i läppen för att inte börja le som en idiot.

När dagen var slut gick jag ner för stentrappan med ett leende på läpparna. Det var helg. Jag skulle bara ta det lugnt och inte tänka på något annat. Slippa skolan var ungefär lika med frihet, tänkte jag och korsade parkeringen. idag stod inte Kevin där. jag undrade om han hade gett upp när en bild från idrotten plötsligt dök upp i mitt huvud. När jag hade blivit nertacklad av Benjamin hade han hjälpt mig upp. Jag tryckte bort tanken och klev på bussen som precis stannat. Philip satt redan längst bak med ett par Ipodlurar i öronen som jag inte sett att han haft förut. jag skulle precis gå fram till honom när jag fick syn på tjejerna. De som hade fnissat och viskat när Philip och jag åkte hem i förrgår. Jag stannade upp och granskade tjejerna. De viskade redan med varandra. Antagligen om Philip. Så jag slog mig ned på sätet i mitten av bussen istället. Lutade huvudet mot fönsterrutan och stoppade in mina egna Ipodlurar i öronen. Om han hade lyssnade på musik betydde det väl att han inte ville bli störd, eller? Då var det ju ingen mening att störa honom. Även om det satt massor tjejer där.

Efter några sekunder såg jag hur någon stannade upp vid mitt säte och slog sig ner bredvid mig. jag vände på huvudet och när jag såg att det var philip drog jag ut Ipodlurarna. vad gjorde han här?
"hej" sa han och log och stoppade ner sina lurar i jeansfickan.
"...hej" svarade jag sakta och granskade honom.
Han var svettig i pannan och hans lugg var struken åt sidan som vanligt.
"det är okej att jag sitter här, va?" frågade Philip efter en stunds tystnad.
"jadå" sa jag och log så han inte skulle tro att jag inte ville det. För jag ville ju att han skulle sitta bredvid mig. Eller iallafall att jag skulle ha någon att prata med.
"eh... ska du göra något idag?" frågade plötsligt philip.
"jag tror inte det" sa jag och tänkte efter.
"för... jag tänkte om vi kunde öva till pjäsen idag. Så vi får det gjort, alltså"
Jag var tvungen att bita mig i läppen igen innan jag svarade.
"visst"
"men... kan vi vara hemma hos mig då?" frågade Philip och såg bedjande på mig.
jag fattade varför. Såklart han inte ville träffa min pappa igen. Argh. Jag ska döda pappa när jag får chansen. Alltså, inte bokstavligt talat.
"okej" svarade jag.
"bra" sa han och sken upp i ett leende.

Bussen bromsade plötsligt in vid höghusen och Philip och jag klev av. Killarna som hade pratat med mig igår och killen som hade varit nära att krama mig satt på en parkbänk och rökte när vi gick förbi. Jag tittade rakt fram och hoppades att de inte skulle ropa på mig. Philip skulle tro att jag kände dem. och det gjorde jag ju inte.
"ey, Bella" sa plötsligt en av dem.
shit.
Philip vände sig om och tittade på dem och sedan på mig. jag fortsatte gå.
"kom" viskade jag till philip och han följde efter mig.
"ey, dra inte!" ropade en utav dem efter oss när vi gick in i trapphuset.
jag andades ut och Philip tittade frågande på mig.
"vilka var det?"
"eh... bara några... kusiner" svarade jag.
"okej.." svarade Philip och vi började gå upp för trappan. han stannade utanför dörren till sin lägenhet och drog upp en nyckel ur fickan. han satte nyckeln i låset, vred om och öppnade dörren. Jag tog ett steg in i hallen och stängde dörren efter mig. Det luktade mat och Philip sparkade av sig skorna och gick in i lägenheten. Ja skyndade mig att ta av mig skorna och hänga upp min jacka och följde efter Philip. När jag gick förbi dörröppningen till köket fick jag se philips mamma stå där inne och laga mat. Hon torkade av händerna på en handduk och vände sig sedan om mot mig.
"nämen Hej" sa hon glatt.
"hej" svarade jag.
"Du måste vara Bella" sa hon och gick fram till mig.
"ja" svarade jag.
"Philip har pratat mycket om dig" sa hon och blinkade åt Philip som troligen stod bakom mig. jag sneglade på honom och såg att han rodnade.
"du kanske vill äta med oss sen?" frågade hon sedan och strök handen genom sitt axellånga, svarta hår. Hon hade ett par mystofflor på fötterna och hade ett par mjukisbyxor och ett lila linne på sig.
Hon kunde inte vara gammal. Högst 30.
"ja... om det är okej för min pappa" svarade jag osäkert.
"ja, jag dukar en extra talrik åt dig då" sa hon och jag kände en hand som tog tag runt min handled. Det var Philip.
"kom" viskade han otåligt och jag log mot Philips mamma innan jag följde efter Philip genom samma korridor som vi gått igenom förra gången jag varit här. Philip stannade utanför en trädörr och släppte min handled och sköt upp dörren. jag drog efter andan. Rummet var litet och mysigt och påminde inte alls om ett killrum, om man bortsåg från allt blått och serietidningarna som låg slängda på golvet. jag tog ett steg in i rummet och Philip stängde dörren bakom mig. Det var mörkblåa tapeter, ett mörkt trägolv och mitt i rummet stod en säng med ljusblått överkast. På ena sidan om sängen stod ett skrivbord med en dator på och med en hylla över med massor dammiga tavlor på. på andra sidan om sängen stod en stor garderob. Jag gick fram till hans skrivbordstol och satte mig. Philip satte sig på sängen. Vi tittade på varandra och tittade sedan bort igen. jag log.
"eh,.. jag går och hämtar manuset" sa philip och reste sig upp och gick ut ur rummet.
Jag snurrade runt ett varv med skrivbordsstolen och kom ihåg hur jag älskat att göra det när jag var mindre. När pappa fortfarande jobbade på sitt kontor hade jag gått dit varje dag efter skolan och hälsat på honom. alla hans jobbarkompisar hade tyckt jag var jättegullig med tofsar i håret, där jag satt på pappas kontor och snurrade runt i hans arbetsstol. Jag tror tillochmed vi har ett kort hemma när jag gör det. Men iallafall så var det länge sen. Jag reste mig upp och gick fram till hyllan med tavlorna på. Jag rynkade pannan när jag såg att det bara var kort på vargar. Inga familjekort eller kort på vänner eller klassen eller andra kort som man brukade ha inramade. Vargar? konstigt.
Dörren sköts upp och Philip kom in i rummet igen. Han hade manuset i handen och log mot mig. Plötsligt stannade han upp. Hans blick såg orolig ut när han tittade på vargtavlorna bakom mig. Var han orolig för att jag hade haft sönder något? han granskade mig innan hans oroliga blick försvann och han gick fram till sängen och satte sig. Jag gick fram och satte mig bredvid honom.
"okej..." sa han och slog upp första sidan.
Jag kände hur mitt hjärta började slå fortare när Philip började läsa sin replik. Sedan var det min tur. 
När jag började närma mig slutet på min replik kändes det som om Philips rum var ungefär hundra grader varmt. mina handflator var svettiga och min mun kändes torr. 
"... Åh, Romeo, om inte min pappa förbjöd oss att träffas skulle livet bli så mycket bättre för oss båda. Varje gång jag ljuger för min pappa och när vi gömmer oss här känner jag ändå mig som en svikare. fast du får mig att känna mig helt underbar. För hela du är underbar Romeo..." 
Orden i manuset hoppade omkring och jag kände mig vimmelkantig med ändå visste jag vad som stod på nästa rad.

(romeo och Julia kysser varandra)

--------------------------------------------------------------------------


 

kapitel 16!..
 haha, är jag taskig mot er när jag slutar mitt i det spännande? ;) om jag får minst fem kommentarer kommer nästa kapitel upp ikväll med ! kraam :)

förra kapitlet:
"kan vi sitta här?"
jag drog efter andan och granskade hela killbunten.
"visst"
De drog ut stolar och satte sig ned. Philip satte sig bredvid mig och Kevin mitt emot. Det var en annorlunda känsla att sitta med massor killar. Jag kände hur jag fick avundsjuka blickar från tjejerna. Jag kunde inte låta bli att känna mig stolt för att de ville sitta med mig. Det fanns typ tre andra lediga bord som de kunde välja emellan. och ändå valde de sig att sätte sig här.

(bild)

"erkänn jag var kung på att dansa?" frågade Kevin och tittade upp på mig med ett flin.
"eh... aa?" svarade jag och alla killar flinade förutom Philip. Jag tog en klunk av mitt vatten och stallde sedan ner glaset på bordet igen.
"fan vad alla glor" sa plötligt Benjamin och nico kade menande mot tjejborden bredvid oss.
"mm" svarade jag.
jag kunde ju inte säga att de var avundsjuka för att killarna satt vid mitt bord. Det skulle bara låta töntigt.
"så jävla skönt med helg imorgon" sa Kalle och log snett.
"aa" stämde killarna in.
"kom till mig på lördag föresten. Har precis fått det nya ps3" sa George.
jag suckade. Nu var spel-killsnacket ingång.
Kevin och några till började skratta. jag kollade på dem med höjda ögonbryn. vad var det som var så kul?
"längtar du till tjejerna eller?" flinade Kevin.
jag bara log. orkade inte svara.

Nästa lektion var historia. Jag och tio andra från åttan och två från sjuan satt utanför historiasalen i väntan på att bli insläppta. Jag kände bara igen Paulina från åttan och Stephanie från sjuan. Hon gick i samma klass som jag. Äntligen kom Johannes, våran historia och religion lärare och låste upp dörren. Alla reste sig upp från bänkarna utanför salen och gick in. jag gick sist av alla och fick därför platsen längst fram. Den som ingen ville ha. Efter en halvtimme av lektionen kändes det ungefär som om det hade gått några hundra år. Johannes var precis som Göran. Han bara babblade, och babblade och babblade...

När lektionen äntligen var slut skyndade jag mig ut i korridoren och styrde stegen mot musiksalen. Nu hade vi drama med Ronja. Och idag skulle vi få våra manus.
Nästan alla var redan där när jag kom. Jag slog mig ned på en stol längst fram, bredvid Benjamin som skulle spela Romeo.
han viskade ett lågt "tja" och jag svarade "hej". Ronja tog upp micken från scengolvet och alla tystnade.
"hej allihopa" sa hon och log. "idag ska ni somsagt få era manus och ni ska även få bearbeta era personligheter i rollerna."
Plötsligt räckte Benjamin upp handen bredvid mig.
"ja?" sa Ronja.
"jag vill inte spela Romeo" sa han och tog ner hande igen.
va?
"okej..." sa Ronja sakta. "varför inte?"
"för att jag inte är bra på teater och... jag vet inte"
"ehm, okej..." sa Ronja och blickade ut i salen. "Är det någon annan som vill spela Romeo?"
Plötsligt hördes en smäll från ingången. Alla blickar riktades dit. även min. Där stod Philip. Med håret rakt upp. Det såg ut som han hade sprungit. Ändå var han inte andfådd.
"jag kan spela Romeo" sa han.
Jag drog efter andan. Shit. Skulle han vara Romeo? killen jag faktiskt gillade. herregud!
"eh, ja... det går väl bra" sa Ronja och log mot Philip. Han gick rakt fram till stolsraden där jag satt och slog sig ned på en stol bredvid mig. Ronja såg inte arg ut över att han kommit försent. Undrar varför? ingen lärare hade än så länge blivit arg på Philip när han kommit försent. fast han kom försent typ jämt.

Efter ett långt informationstal från Ronja om vad pjäsen skulle gå ut på och hur länge vi skulle öva så fick vi sprida ut oss i salen och kolla igenom våra manus. Jag gick bort till det stora fönstret som låg ut mot skolgårdens baksida och satte mig på fönsterräcket och tog upp manuset. Det var nästan lika tjockt som en bok. Och jag slog vad om att jag hade flest repliker. jag slog upp första sidan och började läsa. När jag var inne på tredje sidan hörde jag en låg duns bredvid mig. jag ryckte till och tittade upp. Philip hade satt sig bredvid mig och log mot mig.
"ska vi öva tillsammans?" frågade han.
Fjärilar började flaxa vilt i min mage och jag log tillbaka.
"visst"
"okej - jag börjar" sa Philip och slog upp första sidan. "Julia, du är allt för mig. Även när du inte är här så känner jag dina andetag som om de vore bundna till mig själ. Ditt hjärta bultar så starkt för mig. Som om även det var bundet till min själ. åh, Julia. Jag saknar dig när du inte är här och det enda jag kan tänka på om nätterna är dig. I mina drömmar träder du fram och ger mig alltid en..." sa Philip och gjorde en liten paus. "...kyss. Du är det vackraste jag har och jag glömmer aldrig bort dig. En natt utan dig är som en plåga och en dag utan dig är ännu värre. Julia, om du aldrig lämnar mig så svär jag att aldrig lämna dig" Philip tittade mig rakt i ögonen när han sa allt detta och allt annat prat i salen dog bort. Det enda jag hörde var Philips ord. De lät så sanna. Som om han sa dem rakt ut till mig. Som om det var precis det han kände. fast jag visste ju att det bara var ett manus.
"vad tycks?" frågade han plötsligt och alla andra ljud i salen återvände.
"eh... bra! skitbra faktiskt!" svarade jag med ett leende.
"tack" sa Philip och log.
"min tur" sa jag och började läsa min replik.
"Romeo, jag svär att aldrig lämna dig. För du är allt för mig precis som jag är allt för dig. Det kan inte vara mer rätt än att vi blir ett par. Vi är menade för varandra. Två pusselbitar som passar perfekt tillsammans. Även när jag inte drömmer och är vaken kan jag se dig i mina tankar. Som om du alltid vakar över mig och som om du alltid finns där. Det ger mig en trygghet i att leva och att veta att du älskar mig..."
plötsligt blev jag avbruten av Ronjas röst.
"här går det bra ser jag"
jag tittade upp och såg Ronja stå precis bredvid oss och le.
"efter du har sagt det där Bella så är det meningen att ni ska pussas och sen kommer det spelas en liten melodi, och sedan kommer ljusen att släckas. Då måste ni gå ut snabbt för att de som ska spela nästa scen kan komma in snabbt, okej?"
Jag tog in allt hon sa, väldigt sakta i mitt huvud och nickade.
"okej..."
Skulle vi pussas?! på scenen!? inför hela skolan?! HERREGUD!
Jag sneglade på Philip. Han såg ungefär lika vettskrämd ut som jag.
"ta det lugnt" flinade Ronja. "ni ska ju bara spela teater"
philip tittade ner i golvet och jag såg hur han rodnade. Fan vad pinsamt det skulle bli. Till och med mina föräldrar skulle ju titta på.
"men fortsätt öva ni" sa Ronja och gick vidare till nästa par.
"eh..." sa Philip och tittade upp på mig.
"jag fortsätter" sa jag och letade upp stället där jag slutade läsa nyss. "Det ger mig en trygghet i att leva och veta att du älskar mig. Åh, Romeo, om inte min pappa förbjöd oss att träffas skulle livet bli så mycket bättre för oss båda. Varje gång jag ljuger för min pappa och när vi gömmer oss här känner jag ändå mig som en svikare. fast du får mig att känna mig helt underbar. För hela du är underbar Romeo..."
tyst för mig själv läste jag nästa rad som stod på pappret.
(Romeo och Julia kysser varandra)

---------------------------------------------------

kapitel 15. hade bråttom på slutet för skulle dra till stallet med en kompis. jag hade redan skrivit ner ungefär vad som skulle hända och jag hade tänkt att skriva allt mycket mer detaljerat på slutet, men jag hann som sagt inte. Hann även inte göra en bild med gör antagligen den imorn. Hoppas ni gillar kapitlet ändå! kram ;)

 FRÅGA; Skulle du kunna lägga upp ett inlägg och svara på vem killen i novellen är (Philip) ?
frågan var inte exakt så men skrev så ni fattar..

svar:
jo visst! Han heter David Rodriguez, liknar Justin Bieber och jag har fått många kommentarer där de påstår att det är Justin Bieber, men nej. Jag vet inte så mycket om honom egentligen... bara att han är snygg, haha! ;)
hoppas du fick svar på din fråga! kram

förra kapitlet:
"knäpp du är" fnissade jag och tog en tugga av min macka och gick sedan ut i vardagsrummet. Satte på tv:n och slog mig ned i soffan. Nyheter. Tråkigt. Jag bytte kanal till en som handlade om kläddesigners. Jag hade alltid varit intresserad av mode. Jag vet inte varför.



Jag ställde in mjölkpaketet i kylskåpet innan jag plockade upp min väska från golvet och gick ut i trapphuset. Jag satte nycklen i låset och vred om innan jag vände mig om. Mitt hjärta slog ett extra slag när jag såg att Philip stod där. hade han väntat på mig?! jag som trodde att han undvek mig efter det som pappa sa.
"hej" sa jag och han kollade upp på mig. Sken upp i ett leende, och jag kände hur mitt hjärta började bulta fortare.
"hej" svarade han. "du är fem minuer tidig"
"jaså?" frågade jag och höjde på ögonbrynen och log.
Shit vad skumt. Höll han koll på när jag kom ut?
"aa, du brukar komma ut fem minuter senare"
Tydligen.
Vi gick ner för trappan och tog en omväg runt Elisabeth som stod med sin hund och rökte, och tog upp ungefär hela trappan.
Philip och jag sträckte oss fram till handtaget till dörren som ledde ut samtidigt och våra händer nuddade varandra. En brännande het känsla for genom min hand. Jag drog snabbt åt mig den igen. Han var kokhet! Philip öppnade dörren åt mig och jag gick ut. Han kom efter och dörren slog igen med en smäll bakom oss.
"är du riktigt frisk?" frågade jag och tittade upp på honom när vi gick över gräsmattan med riktning mot busshållplatsen.
"vaddårå?" frågade han och höjde på ögonbrynen.
"du är jättevarm"
"jaså? ja, eh, det är ganska varmt i våran lägenhet..."
Jag rynkade pannan. Det lät inte alls som om han talade sanning. det är ganska varmt i våran lägenhet. ah, tjena. han måste ha högsta febern som gick att ha, så varm som han var, men ändå såg han inte ett dugg sjuk ut. vad skumt.

Jag satte mig ned på den gröna busshållplatsbänken och Philip slog sig ned nära mig. Väldigt nära. Jag menar, hela bänken var ledig. Och ändå satte han sig så nära. Något flaxade till i min mage och jag tittade bort för att dölja mitt leende. Bussen bromsade in framför oss nästan direkt. Jag reste mig upp och klev på, och Philip följde efter. Idag var det en ung tjej med rött hår som körde bussen istället. Hon hejade glatt på oss och när hon log såg man att hon hade tandställning. Vi betalade och idag valde Philip en plats vid fönstret i mitten av bussen. jag slog mig ned bredvid honom och la min väska i knät. När jag inte kom på något intressant att prata om så frågade jag om han hade gjort läxan tills idag.
"nej. jag var ju ledig igår" svarade Philip.
"jaha" sa jag. "varför då?"
"min familj och jag var och... eh... campade" svarade han.
Inte heller det lät så trovärdigt. Han stammade och tittade bort och verkade inte alls säker på vad han skulle säga. Att han ljög kunde vem som helst se. men jag sa inget om det utan nickade bara.
"vad kul"
"Mm" svarade han.

Efter tio minuter bromsade bussen in vid skolan och Philip och jag klev av. Till min förvåning var det tomt på skolgården. Var hade alla tagit vägen?
"hur mycket är klockan?" frågade jag.
"eh... oh, shit! vi är sena! kom" sa Philip och vi började springa mot ingången.
Det förklarade varför skolgården var tom.
När vi kom in i korridoren sprang jag bort till mitt skåp, låste upp och ryckte upp dörren. Kollade på schemat.
"det är Idrott" sa jag och Philip nickade.
Jag slog igen mitt skåp igen och låste och vi började sedan springa mot jympasalen. Philip slet upp dörren till killarnas omklädningsrum och jag gick in i tjejernas omklädningsrum. Även det var tomt. Alla hade redan gått in. Jag slet av mig kläderna och drog på mig de svarta pumashortsen och mitt ljusrosa linne. Sedan hängde upp kläderna på krokarna och gick bort till dörren som ledde in till idrottsalen. Jag drog upp den och gick in i gympasalen. sjuorna och åttorna höll på att spela basket. Som alltid. Kevin gjorde precis mål och alla jublade och gjorde high-five med honom. Philip hade kommit in i jympasalen före mig och var redan med i spelet. Han hade en t-shirt på sig och ett par knälånga, svarta idrottshorts. Jag trodde först jag inbillade mig när jag såg alla hans muskler. jag granskade honom närmare. Nej, jag drömde inte. Han hade muskler på armarna, benen och i  princip över allt. han såg riktigt vältränad ut. Han var ju bara 15! hur kunde han vara så stark? Jag rycktes tillbaka till verkligheten när våran jympalärare Derek ropade mitt namn från andra sidan jympasalen. Jag suckade och styrde stegen ditåt.
"vad är orsaken till att du är sen?" frågade han.
"philips och min buss var försenad" ljög jag.
"Philip?" frågade han med eftertryck och höjde på ögonbrynen.
"ja... han kom samtidigt som jag" sa jag.
Derek såg ut som han inte fattade vad jag pratade om. Hade han inte sett när Philip kom eller? Jag suckade och vände mig om och gick bort till basketplanen. Tog några steg in på planen och blev tacklad direkt av Benjamin. Min romeo.
"se dig för" sa jag surt och sprang längre upp på planen. bort från honom.
"sorry Julia" ropade han efter mig och skratt hördes.
Jag pekade finger åt honom och ännu fler skrattade.
"spela nu!" ropade Derek där han stod lutad mot väggen med ett block i handen och en visselpipa runt halsen.
spela själv, tänkte jag och tog emot basketbollen som Kalle passat till mig och passade den vidare till Hanna. Hon duckade och alla suckade.
"du måste ju för fan fånga bollen!" stönade Rickard.
"förlåt då" sa hanna och gav mig en sur blick precis som om det var mitt fel att hon inte fångat bollen.
George tog bollen, sprang upp och passade den till Kevin som gjorde mål igen. Derek applåderade och alla sa uppmuntrande saker till honom. Han var mästaren på basket. Det var bara att erkänna det.
Jag backade för att spela back eftersom Philip hade flyttat sig längre upp. Plötsligt kom Benjamin springade med bollen och tacklade ner mig på golvet. Plötsligt tog någon tag i min arm och drog upp mig på fötter. Det var Kevin. han råkade ta i lite för mycket och jag hamnade ungefär en centimeter ifrån hans ansikte. Han log innan han vände sig om och sprang till sin halva av planen igen. Jag kunde inte låta bli att vara tacksam mot honom även fast jag fortfarande tyckte att det var jobbigt att han gillade mig. Eller fejkade, eller vad han nu höll på med. Jag tittade mig omkring och mötte Philips blick. Han såg orolig ut men tittade snabbt bort igen. Han fick absolut inte tro att det var något mellan mig och Kevin! Plötsligt fick han en pass av Paulina och började springa med bollen. Han var nästan lika skicklig som Kevin. med ett hopp sköt han iväg ett perfekt kast med bollen och den åkte rätt igen basketkorgen. Alla jublade och jag log stolt. vet inte varför. Derek blåste plötsligt i visselpipan och alla stannade upp. Jag tittade mig förvånat omkring och såg att Therese räckte upp handen. Jag himlade med ögonen.
"ja, Therese?" sa Derek.
"varför kan vi inte spela något annat än basket någon gång?"
"vi spelar väl inte basket jämt..." sa Derek.
"jo!" protesterade några tjejer.
"vad vill ni köra då?" frågade han.
"hm... Dans!" utbrast Therese.
"jaaa!" sa alla tjejer i kör.
"neeej" stönade killarna.
"det är ingen dålig idé" sa Derek.
"meh, Derek, kom igeeen" stönade killarna.
"vi kör dans nästa gång" beslutade derek och killarna buade.
"det är bara för att ni inte kan dansa" sa Therese och jag såg hur några himlade med ögonen.
"vi kan visst dansa!" sa Kevin.
"bevisa det då" fnyste Therese.
Kevin började moonvalka och alla jublade. Therese blev röd i ansiktet.
"vad säger du nu då?" frågade Kevin med ett flin.
"äh... det är väl inte att dansa" sa hon osäkert.

På lunchen var alla sura efter idrottslektionen. Killarna var sura för att de var tvugna att dansa nästa gång och tjejerna var sura för att killarna var så himla taskiga. Jag stallde mig i matkön och plockade upp en blå platsbricka och en talrik. Hanna stod framför mig. Jag ville så gärna prata med henne och förklara allt, så att vi kunde bli vänner igen. men jag orkade inte. Hon skulle ändå inte tro mig, så vad spelade det för roll? jag sköt brickan vidare till pastan och slevade upp en liten hög på min talrik. Hanna vände sig om och gav mig en sur blick innan hon vände sig framåt igen. jag himlade med ögonen och la upp köttfärsås på talriken. Sedan sköt jag brickan vidare och la upp lite sallad. Therese och tvillingarna stod och väntade på hanna och de gick tillsammans bort till bordet där jag satt i förrgår med Emma och Emilia. Men det var länge sen nu. Jag lyfte upp min bricka och kollade mig omkring efter ett ledigt bord. Det fanns ett längst bort i matsalen. Jag styrde stegen ditåt. När jag gick förbi bordet där Hanna, Therese och tvillingarna hade satt sig började de fnissa och viska med varandra. jag ignorerade dem och gick fram till mitt bord. Drog ut en stol och satte mig ner. Jag skulle precis hugga in på pastan när jag såg i ögonvrån hur Philip, Kevin och hela killgänget kom gående åt mitt håll. men de skulle väl inte sitta här. Jag kollade mig omkring. Alla bordet runt omkring var upptagna. Shit. De kom fram till mitt bord och Kevin tittade på mig med ett leende. Skulle de skämma ut mig eller vad ville de?
"kan vi sitta här?"
jag drog efter andan och granskade hela killbunten.
"visst"
De drog ut stolar och satte sig ned. Philip satte sig bredvid mig och Kevin mitt emot. Det var en annorlunda känsla att sitta med massor killar. Jag kände hur jag fick avundsjuka blickar från tjejerna. Jag kunde inte låta bli att känna mig stolt för att de ville sitta med mig. Det fanns typ tre andra lediga bord som de kunde välja emellan. och ändå valde de sig att sätte sig här.

-----------------------------

kapitel 14! skrev lite fort för jag hade bråttom, men vad tycker ni?

yepp, har en ny "privat" blogg. Alltså en där jag skriver om min vardag och inte noveller. Skulle vara jättesnällt om ni ville kika in på den:

KLICKA HÄR FÖR ATT KOMMA DIT!

förra kapitlet:
"rollen som Julia ska spelas av..."
jag sneglade mot de andra två tjejerna. De var söta med brunt hår och rosaskimrande läppglansläppar. Det skulle bli en av dom. helt klart.

"BELLA!"



jag ryckte till när jag hörde mitt namn. hade jag gjort något fel? Ronja kollade på mig med ett leende och jag förstod ingenting. varför blev det sånt tjafs i salen? sakta gick det upp för mig. Det var jag som blev vald till julia. JAG?!
jag drog efter andan och ett leende spred sig på mina läppar. Shit, det blev verkligen jag! vad var det Ronja hade sagt? hade jag fått fler röster än Therese?! vem hade röstat på mig? Herregud! Men Romeo var ju Benjamin. Hannas kärlek. Iallafall var det det som hon sagt på tjejtoaletten. Jag kunde ju inte spela kär i Hannas blivande pojkvän! Eller vad spelade det för roll föresten? Nu när vi ändå var osams.

"Grattis Bella och alla andra till rollerna!" sa Ronja och jag kunde inte sluta le.
"ni ska få era manus snart, jag ska bara kopiera ut till alla" fortsatte hon.
jag kunde inte låta bli att vända mig om mot Therese. Hon såg helt förkrossad ut. hanna och tvillingarna gjorde desperata försök att trösta henne genom att säga att spela Romeos betjänt inte alls var dåligt. men Therese såg bara irriterad ut och när hon såg att jag kollade på henne gav hon mig en riktigt ilsken blick. jag vände mig framåt igen med ett flin.
"Vi ses i morgon" avslutade Ronja lektionen och alla reste sig upp. stolarna skrapade mot golvet och Therese och hennes nya gäng skyndade sig ut. Jag slog vad om att Therese vad gråtfärdig vid det här laget. jag dröjde mig kvar. Ville fråga Ronja en sak. När alla hade gått ut gick jag fram till Ronja som var i full färd med att plocka ner allting.
"fick jag verkligen flest röster?" frågade jag och Ronja log mot mig.
"ja, det fick du"
Jag nickade.
"okej. tack"
sedan styrde jag stegen mot utgången och innan jag försvann ut i korridoren sa Ronja "vi ses imorgon" efter mig.
"mm" svarade jag och gick ut i korridoren som var full med snackande elever. Några kollade på mig när jag skyndade mig förbi folkmassan som samlats där. jag hörde en tjej som hette Stephanie säga "hon tror att hon är något bara för att hon blev Julia". Jag fick en klump i halsen men fortsatte gå.

När jag kom fram till mitt skåp såg jag i ögonvrån hur Emma och Emilia kom gående. Jag blev genast på bättre humör och låste upp mitt skåp. men de gick bara förbi mig och fortsatte genom korridoren som om de inte ens hade sett mig. Jag stod kvar och kollade efter dem när de gick fram till Therese, Hanna och tvillingarna som stod i andra änden av korridoren. De sa något och Therese gav dem varsin kram. Jag bara gapade. va?! sen när blev de kompisar?!
Therese tittade åt mitt håll, sa något igen och alla sex hakade armkrok och gick sedan ut i sjuornas korridor. jag kände hur det kokade inom mig. Man kunde ju fan inte lita på någon! Här trodde man att man för en gångs skull hade några riktiga vänner men alla var ju genomfalska! Jag slog irriterat igen mitt skåp och bestämde mig för att dra. jag hade aldrig skolkat förut men nu hade jag verkligen inte lust att stanna kvar på skolan som värsta mobboffret. Den enda på hela skolan som gillade mig just nu var möjligtvis Kevin.

jag visste inte direkt var jag skulle gå någonstans. Så jag drev runt lite planlöst på stan och kollade på skyltfönster.
Efter en halvtimme bestämde jag mig för att ta bussen hem.

Med huvudet lutat mot fönsterrutan kände jag hur tårarna började rinna. Jag hade litat på Hanna i flera år. Och nu bara svek hon mig och gick på allt Therese sa. Även Therese hatade mig och nu hade Emma och Emilia gått tillbaka till henne bara för att hon var populär. Jag hade alltså inga kompisar kvar. Philip kom upp i mitt huvud som en pop-up docka eller något. Jag försökte trycka bort honom. Han bodde bara i samma trapphus som jag. Det var nog inget mer. Han gillade förmodligen inte mig. Det var bara att inse det. 

När jag klev av busssen vid höghusen så ropade någon mitt namn. Jag vände mig om och kollade mig omkring. Lite längre bort på en parkbänk satt några killar i sjuttonårsåldern. Några av dem rökte och resten kollade på mig. fast det kunde inte ha varit de som ropade. De visste ju inte vad jag hette. Eller?
"Bella" sa plötsligt en av dem och jag blev som förstelnad. vad ville de mig?
"eh... aa?" stammade jag.
"lust o ta en cigg?"
VA? nej!
"eh..." svarade jag och såg att dörren till höghuset där jag bodde stod öppen. Den låg bara 30 meter bort. Om jag sprang nu skulle jag hinna. Men det var redan försent för en kille med bakåtslickat hår hade rest sig upp och gick fram till mig.
"jävlar vad snygg" sa han och blåste ett rökmoln rakt i ansiktet på mig. Jag började hosta. De skrattade högt. jag ville bara bort härifrån.
"ey, Rodde hur gammal är hon tror du?" frågade en utav killarna som satt på bänken.
"hm, ser ut som femton" sa killen som stod framför mig som tydligen hette Rodde. Han tog ett steg närmare och skulle precis lägga sina äckliga händer om mig när jag puttade till honom och sprang så fort jag kunde mot trapphusingången. jag stannade inte förens jag ryckte upp dörren till min lägenhet och sjönk ner på golvet med ryggen lutad mot väggen i hallen. Jag andades häftigt och försökte lugna ner mig själv. Pappa stod plötsligt i hallen med Cloe i famnen och tittade oförstående på mig. Jag reste mig upp och hängde av mig jackan.
"du luktar rök" sa pappa och rynkade på näsan.
"min eh, kompis röker" ljög jag.
"jaha... och varför är du hemma så tidigt?"
"jag var klar med allt så jag fick gå hem" ljög jag ännu mer och sparkade av mig skorna.
"jaså? ja, det är väl... bra" sa pappa lite förvirrat.
jag gick fram till honom och han la över Cloe i min famn. Hon jamade lågt. jag strök henne över ryggen med ena handen och pussade henne på huvudet.
"du skulle ha sett Cloe när jag kom hem, hon var helt vild" suckade pappa.
"vad gjorde hon?" frågade jag.
"hon hade ätit upp nästan alla blomblad på orkidén och hon hade vält mormors vas igen"
"ojdå" fnissade jag och Cloe jamade igen.

Senare på kvällen hade jag gjort alla läxor och dubbelkollat igenom alla. jag hade verkligen inget att göra. Jag kunde ju inte ringa eller smsa med Hanna som jag brukade. Jag saknade henne faktiskt. även fast hon kunde vara ganska jobbig ibland.
Hon var ju ändå min bästavän. Eller, tja, inte nu längre. men hon var det förut.

Nästa morgon vaknade jag inte av att veckarklockan ringde, som jag brukade göra. Jag slog sakta upp ögonen och tittade mig omkring i rummet. Genom fönstret lös solstrålar in och bildade mönster på golvet. hade jag försovit mig? Jag satte mig upp i sängen och tittade på klockan. 05.38. Nej, jag hade inte försovit mig. Pust. Jag reste mig upp och tassade ut i hallen. Cloe låg och sov på soffan i vardagsrummet och såg söt ut som vanligt, men annars var det tomt i huset. Pappa jobbade nog tidigt idag. Jag gick in i köket och plockade fram mackor, mjölk och ett paket smör. När jag bredde min macka kom Cloe och strök sig mot mitt ben och jamade. Jag sneglade på hennes matskål. Den var tom.
"åh, du är hungrig" suckade jag och gick bort till skåpet som satt över diskbänken och plockade fram kattmaten. Cloe jamade och jag himlade med ögonen.
"ta det lugnt, jag är snart klar"
Jag hällde upp kattmat i hennes skål och ställde sedan ner den på golvet framför köksfönstret. Cloe sprang fram till skålen och kastade sig över maten. Det såg ut som hon aldrig ätit förut.
"knäpp du är" fnissade jag och tog en tugga av min macka och gick sedan ut i vardagsrummet. Satte på tv:n och slog mig ned i soffan. Nyheter. Tråkigt. Jag bytte kanal till en som handlade om kläddesigners. Jag hade alltid varit intresserad av mode. Jag vet inte varför.

-------------------------------------------------------------

kapitel 13! tycks? :)

"men, JA, för helvete!" svarade jag och satte mig upp i sängen och gäspade. pappa gick äntligen ut ur mitt rum. Jag hade verkligen inte lust att gå till skolan. Hanna skulle antagligen hata mig och Therese skulle gå runt och vara äckligt nöjd över att Hanna gått på allt.



Jag öppnade dörren och tog ett steg ut i trapphuset. Jag stängde dörren efter mig och vände mig om. Philip stod inte där som han brukade. Jag kände hur modet sjönk inom mig. Men sedan blev jag irriterad på mig själv. vad trodde jag egentligen? att han skulle stå och vänta på mig varje morgon och gå med mig till bussen och prata med mig som en jäkla stalker? Han hade tröttnat som alla andra. Det var bara att inse. För ett tag hade jag trott att han faktiskt gillat mig. Alltså, som vän. Att han faktiskt tyckte jag var lite rolig att prata med iallafall. men skitsamma. han var bara en helt vanlig kille, försökte jag intala mig själv och gick ned för trappan.

bussen kom i precis rätt tid för en gångs skull. Jag klev på och mötte den sura busschaufförens blick. han blängde surt på mig. Jag vände bort huvudet, betalade och gick sedan längst bak i bussen. Det hade blivit en vana. Jag satte mig ned på sätet och tog upp min MP3 ur fickan. jag satte på bra musik och lutade huvudet mot fönsterrutan. Det kändes ensamt att inte ha någon att prata med. Ärligt talat. När vi åkte förbi skogen som låg emellan stan, där skolan låg, och bostadsområdet, där jag bodde, såg jag något brunt svicha förbi bland träden. jag ryckte till och drog ur hörlurarna ur öronen och stirrade ut genom fönsterrutan. Bussen körde ut från skogen och nu syntes bara hus på båda sidorna om vägen. Något hade jag sett. Det var jag helt säker på. jag suckade och lutade huvudet mot fönsterrutan igen och satte in mina MP3-lurar i öronen.

När bussen äntligen bromsade in vid skolan kändes det som om det var typ hundra år senare. jag hoppades att Philip skulle komma tillbaka imorgon så jag slapp sitta själv. Jag slog genast bort tanken och klev av bussen. Då var det dags att bli utstirrad igen då. Nu när jag inte hade Philip bredvid mig som jag kunde gömma mig bakom så kändes det ännu jobbigare. Jag gick med snabba steg mot parkeringen där kevin stod. Konstigt nog var inte hans kompisar med honom. Han stod själv vid sin moppe och var upptagen med sin mobil. När jag gick förbi tittade han upp och flinade självsäkert. i ögonvrån såg jag hur han tog tre steg fram till mig och tog tag i min arm så jag inte skulle kunna fortsätta gå.
"vad vill du?!" frågade jag irriterat och ryckte mig loss ur hans grepp.
"skulle bara säga hej" svarade han och blockerade vägen för mig genom att ställa sig framför mig.
Hans händer letade sig upp till min kind och han strök bort en hårslinga från mitt ansikte och hans blick var obehagligt granskande. Jag tittade bort och bet ihop tänderna. Om jag gjorde motstånd skulle Kevin kunna slå ner mig hur lätt som helst. Inte för att han skulle göra det... men jag hade sett honom göra det med småungar i sjuan som var kaxiga.
"du är sjukt fin, vet du det?" sa han och nu kunde jag inte låta bli att rycka mig loss. Jag gav honom en blick som jag hoppades såg ut ungefär som 'om du rör mig igen så kommer jag att mörda dig!'.
"ta det lugnt!" flinade han.
"om du rör mig igen..." fräste jag.
"så vadå?" frågade Kevin och log snett mot mig. han var inte rädd för mig. fan.
jag svarade inte.
"kunde du följa med på bio föresten?" frågade han.
"alltså sluta låtsas! jag vet inte vad du och dina kompisar har gjort för plan, men det här är inte ett dugg kul, okej? du kan sluta låtsas gilla mig nu! okej?! det är inte normalt att du pratar med mig! så du behöver inte bjuda ut mig på bio! Gör inte det besväret bara för att skämma ut mig. Det är bara löjligt...pinsamt!" for det ur min mun.
Kevin flinade och tog ett steg närmare mig. Det var obehagligt.
"Bella. Jag har ingen jävla aning vad du snackar om. Och jag vill bjuda ut dig på bio för att jag gillar dig, okej?"
Jag drog efter andan. Det här var inte sant. Jag ryckte mig loss från honom och gick förbi honom med snabba steg. Kände hans oförstående blick i ryggen och kände hur jag möttes av nyfikna blickar från alla som var på skolgården. Självklart hade de sett allt. Det kändes som jag skulle sjunka genom marken. Alla glodde. och då menade jag verkligen ALLA. Tillochmed de mest pluggupptagna nördarna tittade på mig. Mina kinder var rödare än någonsin och mina ben skakade. Om jag överlevde fram till skolporten borde jag fan få en guldmedalj eller nåt.

Första lektionen på dagen var drama. Jag kände mig lite gladare eftersom att vi skulle få veta vilka roller vi skulle spela idag. Med snabba steg gick jag till musiksalen. Dörren var öppen men salen var tom. Det var bara Ronja där. Hon höll på och fixade med sladdar som ringlade sig som svarta ormar över golvet. Jag tog ett steg in i salen och Ronja tittade förvånat upp på mig.
"hej Bella" sa hon glatt "du är tidig"
"jag vet" svarade jag och sneglade på klockan.
"kom in" sa hon glatt och vinkade med handen åt mig.
jag gick fram till scenen och fingrade på mikrofånen som låg där.
"du vill spela Julia, eller hur?" frågade plötsligt Ronja och tittade upp på mig.
"ja" svarade jag och suckade. "men jag vet redan att jag inte kommer få rollen"
"äh, säg inte så" svarade Ronja.
"det är ingen som har röstat på mig." sa jag. "jag VET det"
"det är inte bara rösterna som räknas" svarade Ronja och blinkade åt mig.
jag hann inte fråga vad hon menade med det för plötsligt stod Hanna, Therese och tvillingarna i dörröppningen.
"ska vi vara här?" frågade Therese. De stod armkrok och det såg ut som om de alltid hade varit vänner. vad jag kunde minnas hade Therese och Hanna aldrig pratat med varandra förut.
"ja, eftersom vi var här förra gången" svarade Ronja kort.
"aha, ja just det" sa Therese och de började fnissa. I armkrok gick de bort till stolraden längst bort och satte sig. På vägen dit gav Hanna mig en riktig mördar-blick. Jag tittade snabbt bort och kände hur ilskan bubblade upp inom mig. Fattade hon inte att allt var påhittat!? Det var Therese som trodde att hon kunde leka med andras liv, bara hon själv var populär. Det var så jävla korkat av dem båda!Therese som lurade Hanna och Hanna som gick på det. De förtjänade nästan varandra.

jag gick fram till första stolraden och satte mig. Hörde hur de viskade bakom mig, men gjorde mitt bästa för att inte bry mig och titta ut genom fönstret. Efter varje minut kom det fler och fler och tillslut var alla här. Förutom Philip. Ronja klev upp på scenen och lyfte upp mikrofånen från golvet. Det tjöt till i den och alla blev tysta.
"hej allihopa!" sa Ronja glatt för att lätta upp stämningen. Alla svarade med ett utdraget Heeej.
"idag ska ni få reda på era roller till pjäsen Romeo och Julia som vi ska spela upp för skolan om två månader. Så det är extra viktigt att ni är tysta och lyssnar nu"
Ronja böjde sig ned och tog upp ett papper från golvet där hon förmodligen skrivit upp allas roller.
"jag börjar bakifrån så vilka som ska spela Romeo och Julia tar vi sist för att det ska bli lite spänning!"
Någon ropade ett dramatiskt "dom dom dom" och alla fnissade. Ronja log.
"Paulina ska spela Cindy, köksflickan" började hon.
Några, som antagligen var Paulinas kompisar, klappade i händerna. Ronja räknade upp alla namn och tillslut var det bara Therese, jag, två andra tjejer och två killar kvar. Det fanns bara tre roller. En som Julia. En som Romeo. och en som Romeos betjänt. Jag kände på mig direkt att jag skulle bli utan roll. jag bara visste det.
"Benjamin ska spela romeo" sa Ronja och den spända spänningen avbröts av jubel. Jag vände mig snabbt om och såg att Hanna var likblek i ansiktet. Det måste vara en mardröm för henne. Tänk att få sitta och titta på medans hennes pojkvän låtsas vara jättekär i en annan tjej. jag kunde inte låta bli att flina. Sedan vände jag min framåt och väntade på nästa namn.
"Och romeos betjänt blir..." sa Ronja sakta och alla blev som förstelnade.
jag upprepade namnet för mig själv i huvudet. Henrik, henrik, henrik. han var den enda killen som var kvar så det måste ju bli han. henrik, Henrik, Henrik...

"Therese!"

va?! shit. Vänta.... VA?!?!

kaos uppstod i salen. Henrik, som alla trodde det skulle bli ställde sig upp i salen och skrek något jag inte ville höra. Therese blev helt blek i ansiktet och tjejerna protesterade högljutt.
"tysta, tysta, TYSTA!" lugnade Ronja.
När alla blivit en anings tystare ställde sig Therese upp. Alla blickar riktades mot henne.
"varför ska jag bli Romeos betjänt?!" frågade hon men gäll ton.
"alla kan inte alltid bli det dom vill" svarade Ronja och log.
"men jag skulle bli Julia ju! jag hade faktiskt flest röster!" svarade Therese gällt.
"nej... tyvär Therese men du hade faktiskt näst flest röster" sa Ronja.
Folk drog efter andan. Therese såg svimfärdig ut så hon satte sig ned igen.
"ja, och då fortsätter vi till rollen som JULIA" fortsatte Ronja och nu kändes det som om salen direkt blev ungefär hundra grader. jag var så nervös. ändå visste jag att det inte skulle bli jag.
"rollen som Julia ska spelas av..."
jag sneglade mot de andra två tjejerna. De var söta med brunt hår och rosaskimrande läppglansläppar. Det skulle bli en av dom. helt klart.

"BELLA!"

----------------------------------------------

kapitel 12. Börjar det bli spännande eller vad säger ni? ;)

förra kapitlet:
Jag kom ut i hallen och drog på min jackan och satte på min skorna. Sedan la jag ena handen på handtaget och vände mig om mot Philip.
"hejdå"
"hejdå" svarade han och log innan jag gick ut i trapphuset och stängde dörren efter mig.



Jag skulle precis sätta handen på handtaget till min lägenhetsdörr när Philip plötsligt sköt upp dörren bakom mig. jag vände mig om och tittade förvånat på honom.
"din kattunge" sa han och jag förstod ingenting. "vi glömde att kolla på den! alltså... jag skulle gärna vilja se den"
"jaha" sa jag och nickade. philip gick fram till mig och jag ryckte i handtaget. Det var låst. Alltså var pappa inte hemma. pust. Han var jämt så konstig när det kom hem kompisar till oss. jag tog upp nyckeln ur fickan och låste upp. Vi klev in i hallen och jag slänge jackan på golvet och sparkade av mig skorna. Philip stod kvar en stund och kollade sig omkring innan han också drog av sig skorna.
Jag gick före in till vardagsrummet. Det var tyst som i graven där. Endast klockan inifrån kökets tickande slag och Philips fotsteg när de knarrade i trägolvet hördes. Var kunde Cloe vara? Det kanske var dumt att pappa sa att vi kunde ta hand om henne. jag menar, vi kunde typ inget om katter och om Cloe kom bort var vi körda. vad trodde vi egentligen? att en kattunge kunde vara sälv en hel dag nästan? pappa jobbade ju och jag var i skolan. Jag fick en klump av dåligt samvete i halsen när jag plötsligt hörde en smäll inifrån köket. jag ryckte till och rusade dit. På golvet, i en stor mjölkpöl, satt Cloe. Hon jamade lågt. bredvid henne låg ett mjölkpaket nedvält. jag suckade och samvetesklumpen i halsen försvann. Jag gick fram till Cloe och lyfte upp henne. Hon tittade rakt in i mina ögon och hennes morrhår kittlade mot ansiktet.
"vad söt hon är" sa Philip och gick fram till mig. han klappade Cloe på huvudet, och Cloe gav mig en blöt slick på näsan.
jag fnissade till och räckte över henne till Philip.
"jag ska torka upp mjölken" sa jag och gick bort till diskbänken och hämtade en trasa.
Det syntes att philip hade haft en katt förut. han gullade med Cloe och det såg världsvant ut. som om han och Cloe redan kände varandra.

När jag torkat upp mjölken och var påväg bort till diskbänken såg jag att det stod en rosa liten matskål under fönstret, fylld med kattmat. Pappa hade alltså varit hemma. Jag gick bort till Philip och Cloe igen och Philip lämnade över henne till mig. Jag lyfte upp Cloe i famnen och gick bort till matskålen och satte ner henne. Cloe nosade nyfiket på maten och tog sedan en liten, försiktig tugga. jag log. Cloe åt nästan upp allt direkt på en sekund. Alltså, inte bokstavligt talat. men hon glufsade i sig maten så jag trodde nästan att hon aldrig ätit förut. Hon var ju faktiskt ganska mager.
"snålkärring som inte kär katten mat" sa Philip och fnös.
"eller hur" svarade jag.

Plötsligt öppnades dörren och en duns hördes när pappa släppte ner sin jobbarväska på golvet. Åhnej. Jag skulle precis säga till Philip att han kunde klättra ut genom fönstret och gå bakvägen när pappa kom in i köket. han sken upp i ett leende när han såg philip och mig.
"nämen hej!" sa han hur fånigt som helst.
Philip log tillbaka och svarade hej.
"har ni träffat Cloe?" frågade pappa.
"pappa... jag såg henne faktiskt i morse ju!" sa jag och himlade med ögonen.
"jaha, ja just det. ja, man har ju lite dåligt minne efter alla år" svarade pappa och det blev en pinsam tystnad efteråt.
"hur gammal är du då?" frågade pappa till Philip.
"14" svarade han. "fyller 15"
"jaha. Och du vet väl att man måste fråga mig först innan man blir ihop med min dotter?" skämtade pappa.
men det var inte ett dugg kul. Philip såg osäker ut och hans kinder blev röda.
"äh, jag skojade bara" sa pappa och skrattade.
När ingen skrattade med honom tystnade han.
"jag ska nog gå nu" sa Philip och skyndade sig ut i hallen. jag följde efter och lutade mig mot väggen medans Philip tog på sig skorna. När han var klar reste han sig upp och sa hejdå innan han gick ut i trapphuset och stängde dörren efter sig.
jag suckade och vände mig om. Där stod pappa ungefär en meter ifrån mig.
"lägg av!" sa jag surt.
"med vadå?" frågade pappa förvånat.
"med att förstöra allt!" halvskrek jag.
"jag har väl inte förstört nåt?" frågade pappa oskyldigt.
Jag suckade.
"nehej, du kom bara med massor jävligt töntiga kommentarer och sen får du Philip att gå hem, men DU har MINSANN inte gjort något!" skrek jag och gick in på mitt rum och smällde igen dörren.
han fattar NOLL! Philip blev ju för fan helt vettskrämd och gick hem. Pappa förstörde allt!
Jag satte mig ned på sängen och lugnade ner mig. pappa knackade försiktigt på dörren.
"VAD?!" skrek jag.
"varför tar du det så hårt gumman?" frågade pappa med lugn röst. "philip gick hem, det är ingen big deal"
jag visste att han hade rätt. varför tog jag det så hårt för? för att jag saknade philip när han inte var här och jag gillade hans närvaro. Den fick mig att bli varm och glad. jag suckade och la mig ner på sängen. orkade inte svara pappa.

Klockan halv tolv ringde Hanna. jag klickade på svara och gäspade sömningt innan jag svarade:
"hallå?"
"hej" svarade Hanna med en kort och vass ton.
"vad är det?" frågade jag.
"nu får du fan välja, Bella!" sa hanna irriterat.
"va?"
"tro inte att du kan va med dem och sen snacka skit om mig, och sen va med mig igen!" skrek Hanna i luren.
"va?!" sa jag ännu mer förvirrat.
"låtsas inte som om du inte vet vad jag snackar om"
"men jag vet ju inte" svarade jag.
"du är med therese, Emma och dom och du snackar skit om mig! Therese har berättat allt!"
"va?" skrek jag. "jag har inte sagt ett ord om dig!"
"ljug lagom!"
"men jag lovar! jag har inte det!" svarade jag.
"varför säger Therese det då?" frågade Hanna.
"för att hon är avundsjuk på mig för att jag är med Emma och Emilia! snälla Hanna, tro på mig! hon vill bara få oss i bråk!"
"fan vad du ljuger!" sa Hanna och la på. jag suckade och tog sakta ner mobilen från örat. Jävla Therese!
Jävla, jävla, jävla Therese!

Nästa morgon vaknade jag av att pappa kom in i rummet.
"dags att gå upp! klockan är jättemycket" sa han med en jobbig röst och tände lyset.
"släääck!" svarade jag sömnigt.
"du måste gå upp nu" fortsatte pappa att tjata.
"jag tänker inte gå upp!" svarade jag.
"jo"
"nej! jag kommer fan aldrig gå tillbaka till den där jävla skitskolan!" skrek jag.
"vårda språket!" svarade pappa.
"gå uuuut!" sa jag.
"du måste gå upp!"
"du bestämmer inte över mitt liv!" svarade jag argt.
"nej. Men om du inte går till skolan kommer polisen"
"som om jag bryr mig?"
"Bella!"
"pappa!" svarade jag "UT!"
"om du går upp?"
"men, JA, för helvete!" svarade jag och satte mig upp i sängen och gäspade. pappa gick äntligen ut ur mitt rum. Jag hade verkligen inte lust att gå till skolan. Hanna skulle antagligen hata mig och Therese skulle gå runt och vara äckligt nöjd över att Hanna gått på allt.

..........................................................................

kapitel 11! :) lite mycket bråk, men hade inte så mycket insperation så tänkte att det skulle hända något,..
aja, vad tycker ni? ;)

..att lägga upp kapitel 10 när det skulle vara uppe så får ni kapitel 11 idag med! ;)
erkänn jag är bääääst? :)
haha, skicka många kommentarer nu! puss<3

förra kapitlet:
"tänk såhär" sa jag. "du kan ju inte älska Erik, för då skulle du aldrig blivit kär i en till. Då måste du alltså gilla benjamin mest"
"gud vad smart du är!" brast Hanna ut i ett leende och gav mig en stor kram.
"jag vet" svarade jag och flinade.



Skoldagen var slut och jag gick ner för stentrappan och ut i sommarvärmen. Alla stod i grupper på skolgården och snackade. Ingen ville egentligen gå hem när det var så fint väder, så alla dröjde sig kvar. Jag visste inte vilken grupp jag skulle gå till. Therese och tvillingarna kunde jag ju absolut inte gå till, Philip och hans polare skulle bara glo på mig om jag gick fram till dem, jag kunde inte gå fram till de som spelade basket, jag menar, jag kunde ingenting om basket och nördarna hade åkt hem för länge sedan. De var typ rädda för solen eller nåt.
Jag tog upp min mobil ur fickan och låtsades göra något. Skickade iväg ett sms till Hanna. Hon svarade inte. Fan.
Plötsligt kom Emma och Emilia gående ner för trappan. De gick fram till mig och jag hälsade glatt. De var typ alltid med mig nu för tiden. Therese hade blivit jättesur på mig för det. Det märktes. Men det var ju egentligen inte mitt fel. De var ju de som vinkat till mig på lunchen, och det var alltid de som kom fram till mig på rasterna.
"vad gör du då?" frågade Emilia och sneglade bort mot de gröna parkbänkarna där Therese satt. Hon saknade nog att vara populär. Inte för att hon inte var det, men det var inte lika mycket rykten och snack om dem som det hade varit förut.
"inte så mycket" svarade jag.
"alltså, tvillingarna tror verkligen de är något" sa Emma och sneglade också bort mot parkbänkarna.
"ja, de tror liksom att de kan bara komma hur som helst och sno Therese!" sa Emilia upprört.
De tittade på mig för att få medhåll.
"mm" mumlade jag.
"och kolla bara hur de fjäskar för henne!" sa Emma.
"de ger henne smink och grejer liksom HELA tiden!" sa Emilia.
Jag kunde inte låta bli att le för mig själv. De var avundsjuka.

Jag satt på den gröna bänken på busshållplatsen och väntade på bussen. Philip kom plötsligt fram och satte sig bredvid mig. Han slängde sin väska på marken och suckade. Sedan strök han luggen åt sidan med ena handen och tittade på mig.
"hej" sa jag och pressade fram ett leende.
"tja" svarade han och tittade upp på bussen som precis bromsade in framför oss.
Jag reste mig upp och Philip plockade upp sin väska från marken. Busschaufören var sur som vanligt. Jag betalade och gick sedan längst bak i bussen och slog mig ned på ett säte. philip kom efter mig och satte sig på sätet bredvid. Det belv pinsamt tyst i ungefär en minut innan någon sa något.
"eh... kan inte jag få se eran kattunge sen?" frågade Philip.
jag sken upp i ett leende.
"visst!"
"jag hade en katt när jag var liten men han blev överkörd" sa Philip och tittade ut genom fönstret.
"så synd" svarade jag.

Bussen bromsade in och stannade med ett ryck vid en busshållplats. Ett gäng fnissande tjejer som såg ut att gå i nian klev på.  Snälla, snälla, snälla kom inte hit, tänkte jag.
De gick längst bak i bussen och slog sig ned på sätena mitt emot oss. Shit.
De kollade granskande på mig och började sedan viska med varandra. jag kände hur jag rodnade. Fan. jag kollade ut genom fönstret för att dölja det. Phlip verkade inte bry sig över huvud taget. han måste ha kommit från någon storstad eftersom han verkade vara van vid att folk tittade och snackade om honom.

När bussen äntligen stannade vig höghusen var jag så lättad att få komma ut ,så jag glömde bort var jag satte fötterna. Med en smäll ramlade jag ner på asfalten och kände hur gruset trängde sig in i mina handflator. Luften gick ur mig som när man gör hål i en balong och luften sakta pyser ut. jag kände hur en tår letade sig fram ut ögonvrån. jag strök irriterat bort tåren med handen och satte mig upp. Philip kom springade fram till mig med en orolig blick. han satte sig ned på knä bredvid mig och strök bort mitt hår ur ansiktet. En varm känsla for genom kroppen men tvingades snabbt bort av smärtan i händerna. jag svalde klumpen i halsen och tittade ner på mina händer. Skinnet var bortrivet och det blödde litegrann. resten av handen var helt blå, full av blåmärken. 
"hur gick det?" frågade philip och tittade rakt in i mina ögon med en allvarlig, oroad blick.
"bra" svarade jag men det lät så ynkligt så det var nog inte svårt att inte tro på det.
han reste sig upp och sträckte ut handen mot mig. Jag tänkte resa mig upp själv när Philip tog tag i min hand och drog mig upp på fötter istället.
"tack" mumlade jag.
Vi började gå mot höghuset. Mina händer bultade och det sved om såret. jävla fötter, tänkte jag och sparkade surt till en sten. Ni får väl för fan samarbeta lite, ni kan ju inte gå ivägen för varandra. Det är ju klart jag ramlar då.

Elisabeth stod i dörröppningen och rökte med sin hund som vanligt. Vi trängde oss förbi henne och gick upp för trappan. När vi kom upp till våran våning tog Philip tag i min arm och granskade såret på min hand.
"kom" sa han plötsligt och sköt upp dörren till sin lägenhet. Jag hann inte tveka eller fråga vad vi skulle göra, innan jag plötsligt stod i hallen. Phlip stängde dörren bakom mig och sparkade av sig skorna, gick runt ett hörn och försvann. Jag visste inte om jag skulle följa efter eller inte. Men det kändes lite ensamt i hallen så jag drog av mig skorna, hängde upp min jacka och följde efter. Deras lägenhet luktade lite som hos min kompis Elin. Det låg saker över allt och det var inte speciellt välstädat. Ändå såg huset mordärnt ut. jag gick genom en lång korridor när jag plötsligt fick se en dörr stå öppen. Genom dörrspringan lös det. Philip måste vara där inne. jag gick in óch mycket rikitgt stod Phlip där. rummet såg ut som en blanding mellan en tvättstuga och en toalett. Det fanns en diskmaskin och ett handfat plus en stor hög med smutskläder. tapeterna var ljusgråa och golvet blått. Phlip stod framför handfatet och rotade i ett skåp som satt precis över honom. jag kunde skymta flaskor och burkar där inne. Det var säkert ett medicinskåp.
"här" sa philip plötsligt och sträckte fram en rulle med breda plåster.
"tack" sa jag och tog emot rullen.
jag rev av en bit plåster och drog sedan bort de fullständigt onödiga plasten runt om.
"jag kan göra det" utbrast Philip när jag skulle sätta på plåstret.
jag hann inte svara föränn Philip tagit plåstret och var i full färd med att placera det på min hand. men försiktighet satte han fast det och tittade sedan upp på mig med ett leende.
"sådär" sa han och log.
"tack" svarade jag och log tillbaka.
Jag kastade en blick på klockan i hörnet. Den var halv tre. Jag var nog tvungen att gå hem nu. Så som mina ben skakade var det nog ett tecken.
"jag måste gå nu" sa jag och gick ut ur tvättsugan/toaletten och började gå tillbaka till hallen.
Philip följde min hack i häl. Jag kom ut i hallen och drog på min jackan och satte på min skorna. Sedan la jag ena handen på handtaget och vände mig om mot Philip.
"hejdå"
"hejdå" svarade han och log innan jag gick ut i trapphuset och stängde dörren efter mig.

--------------------------------------

sådär! :) vad tycker ni? har ni några gissningar om vad som kommer att hända längre fram i novellen? ska jag srkiva längre eller kortare? skicka MÅNGA kommentarer ;)<3

yes I know, kapitel 10 har inte kommit upp än, men har haft fullt upp! har verkligen inte hunnit
suttit framför datorn! och det har varit skolavslutning så ni kan fatta att det första man gör inte är
att sätta sig framför datorn kanske? ;)
aja, kapitel 10 kmr upp idag! promise :)
tack för alla fina kommentarer ändå! kraaam ♥

förra kapitlet:
"duh, vi känner henne. Hon skulle aldrig visa egentligen hur dissad hon blev, utan istället försökte hon få alla att tycka synd om henne. men..." sa Emma.
"det gjorde ingen eller?" frågade jag.
"eaxkt" flinade Emilia.



Jag styrde stegen mot mitt skåp. Såg i ögonvrån hur Therese och tvillingarna kom gående ner för trappan. De skrattade högt och en lärare som gick förbi blängde surt på dem. Jag låste upp och dök in i skåpet. Kollade på schemat. Nästa lektion var Drama. alltså teater. eftersom våran musiklärare precis hade blivit mamma så hade vi fått en vikarie. fast hon var utbildad i teater och inte i musik. Så i tre månader hade vi haft drama istället. Jag slog igen skåpet och låste. Sedan vände jag mig om och fortsatte genom korridoren med riktning mot musiksalen.

Ronja, våran teaterlärare, hälsade glatt på oss när vi kom in i salen. Hon var en av mina favoritlärare. Hon suckade aldrig när någon inte förstod och blev inte arg för att man tillexempel vässade pennan under en lektion. Philip satt på en av stolarna som Ronja ställt upp. Bredvid honom satt hans nya kompisar. Kevin, George, Simon, Kalle och några till. jag gick fram till raden av stolar bakom honom och satte mig. Emma och Emilia skyndade sig att ta platserna brevid mig. Längst fram i salen hade våran vaktmästare Henry ställt upp en scen. På den klev nu Ronja upp och plockade upp en mick från golvet. Eftersom det var så många som hade drama med henne så var hon tvungen att prata med mikrofån för att alla skulle höra.
"testar, ett två..." sa hon och alla brast ut i skratt.
När de flesta lugnat ner sig fortsatte hon:
"idag så har jag pratat lite med rektorn och jag övertalade honom om att vi ska spela upp pjäsen Romeo och Julia." hon avbröts att jubel från killarna. De var alltid tvugna att tönta sig. 
"och det kommer vara sjuorna och åttorna som håller i den. Så idag tänkte jag att alla som är sugna på att vara med kan anmäla sig efter lektionen här" Hon höll upp en liten glas-skål. "och vi kom överens om att vi inte ska lotta ut roller utan att man får rösta på den man tycker ska vara en viss roll. Självklart får man önska roller"
Jag drog efter andan. Ända sedan jag var liten hade jag drömt om att sätta upp en skolpjäs med klassen. Och Romeo och Julia! Såklart man ville vara Julia! vem ville inte det? jag slår vad om att alla tjejer tänkte på exakt samma sak just i den minuten.

Efter lektionen var det en lång kö fram till glas-skålen. Alla ville vara med. Till och med killarna verkade vara ganska uppspelta över alltihopa. de som brukade sucka och säga "åh, måste vi?". När det var min tur skrev jag mitt namn så fint jag kunde på en lapp och skrev sedan Julia efter mitt namn. Imorgon skulle Ronja sätta upp listor över allt på skolan där det stog vilka som ville spela vilka roller. Sedan kunde man rösta på dem man ville. Jag slog vad om att alla skulle rösta på Therese och Kevin. fan. Då var ju allt kört egentligen.

När jag lagt min lapp i glasburken trängde jag mig förbi några tönt-tjejer och gick ut i korridoren. Jag såg Therese stå i ett hörn och prata med tvillingarna. jag gick förbi dem och skulle precis gå ut när jag plötsligt stannade upp. Philip kom ut i korridoren och Therese gick fram till honom. Hon log falskt och sneglade triumferande åt mitt håll. Philip suckade och såg irriterad ut.
"hoppas du blir Romeo. Jag har redan paxat platsen som Julia" sa Therese.
Shit. Hennes kaxighet var inte att leka med.
"mm..." mumlade Philip och trängde sig förbi henne och var påväg åt mitt håll när Therese tog tag i hans arm och drog honom tillbaka.
"du kan väl ringa mig? så kan vi öva lite innan. Hemma hos mig alltså" sa Therese och blinkade.
han ryckte sig loss ur hennes grepp och gick förbi mig och ut i det varma sommarvädret. Therese gav mig en riktig kall blick innan hon också gick föbi mig. En stark doft av parfym svepte förbi när hon gick försvann ut genom dörren. jag såg genom fönstret hur Philips kompisar dunkade honom i ryggen och flinade. Han såg nästan lite generad ut.

Plötsligt ringde min mobil. tur att jag hade den på ljudlöst. jag gömde den under bänken och klickade på uptaget. Det var Hanna som hade ringt. Undrar vad hon ville. Det måste nog ha varit något viktigt för att hon visste om att jag hade lektion nu. Plötsligt pep mobilen till och jag fick ett sms från Hanna. Jag ryckte till och tittade upp. Ingen hade märkt något.
"möt mig vid tjejtoaletten, H"
Jag stoppade ner mobilen i fickan igen.
"eh" sa jag och harklade mig. "jag måste gå på toa"
Kjell tittade förvånat upp på mig. Han var våran historialärare.
"jaha..."
jag reste mig upp och gick med vingliga ben ut ur klassrummet. fan vad pinsamt. Det var bäst för Hanna att det var något riktigt viktigt!

jag ryckte upp dörren till tjejtoaletterna och såg Hanna sitta på handfatet där inne. Jag stängde dörren bakom mig och gick fram till henne.
"hej" sa hon glatt.
hon verkade inte direkt vara i någon sorts nödsituation.
"vad är det?" frågade jag.
"Jag och Erik är ihop igen" svarade Hanna glatt och såg hur lycklig som helst ut.
Jag kunde inte låta bli att bli irriterad.
"var du tvungen att störa mig bara för det?" frågade jag spydigt. "fattar du hur pinsamt det var att säga att jag skulle på toa när alla glodde på mig?!"
"ta det lungt" sa Hanna.
"ta det lungt?!" ekade jag. "det är fan..."
"Bella. Låt mig prata klart först" avbröt Hanna mig.
jag tystnade.
"men Benjamin frågade nyss chans på mig. Han är liksom hur söt som helst och jag tror faktiskt jag gillar honom. Men jag kan ju inte bara göra slut med Erik igen. jag menar, vi blev ihop för liksom en timme sen"
"okej..." svarade jag långsamt och tog in det hanna precis sagt.
"vad ska jag göra?" frågade Hanna och såg orolig ut.
"tänk såhär:" sa jag. "du kan ju inte älska Erik, för då skulle du aldrig blivit kär i en till. Då måste du alltså gilla benjamin mest"
"gud vad smart du är!" brast Hanna ut i ett leende och gav mig en stor kram.
"jag vet" svarade jag och flinade.
----------------------------------------------------------------------------

kapitel 9! vad tycker ni? vill ha FLER kommentarer! ;) kram.

Anonym om ojj :S
vad har vargen på headern med novellen att göra ?? <3

svar:
det kan jag tyvär inte avslöja nu. men jag lovar att ni kommer att få veta det senare i novellen. kram! <3

förra kapitlet:
Jag sträckte ut händerna och pappa la över kattungen i min famn. Cloe jamade lågt och jag klappade henne försiktigt på huvudet. Då började hon plötsligt slicka på min hand. Det såg urgulligt ut.
"aww" sa jag och pappa började skratta.
"vi ska ha henne i en vecka. Jag ska gå ner till affären sen och köpa lite kattmat" sa han och jag lyfte försiktigt ner kattungen ner på golvet igen.



Jag stod framför spegeln och fixade håret. Jag bestämde mig för att platta det och sedan sätta upp luggen i en fläta. Så som jag brukade ha det. Varje dag tänkte jag att jag skulle göra en förändring. Göra någon snyggare frisyr än den jag alltid brukade ha. men det slutade alltid att jag gick med plattat hår och med luggen i en fläta i alla fall.

Jag öppnade dörren och tog ett steg ut i trapphuset.
"hejdå" ropade jag till pappa innan jag stängde dörren och vände mig om.
Där stod Philip lutad mot trappräcket och höll på med något med sin mobil. Hade han väntat på mig eller?
jag gick fram till honom och han tittade upp.
"jag trodde väl att du gick tjugo över" sa han och log.
Han hade alltså väntat på mig.
"ja. Varje dag" svarade jag och började gå ner för trappan.
"föresten hörde jag att ni fått en kattunge" sa Philip.
"ja" svarade jag. "den är skitsöt och heter Cloe. Elisabeth, du vet tanten på tredje våningen, det är hennes katt. men hon skulle resa bort så vi fick ta hand om henne"
"jaha" svarade Philip och öppnade dörren åt mig.
Jag klev ut i värmen. Solen sken och alla spår från regnet igår hade torkat bort. För bara några dagar sedan hade det varit kallt och blåsigt. Men nu började det närma sig sommaren.
"vad varmt det är" sa jag och kisade upp mot solen.
"eller hur" svarade Philip. "tror det var 19 grader ute eller något"
"sommarvärme nästan" sa jag och sparkade till en sten.
det var faktiskt skönt att ha någon att gå och prata med på vägen till skolan. I fem år hade jag gått och åkt skolbuss ensam på morgonen och inte pratat med någon förutom busschauffören. Och Philip var faktiskt bra att prata med. Inte för att vi hade hunnit prata så värst mycket på två dagar, men ändå.
Vi var framme vid busshållplatsen. På den gröna bänken satt en mamma med en barnvagn. Hon tog upp all plats så vi fick stå upp. Men bussen kom nästan direkt så det gjorde inget.

Jag gick före och valde en plats längst bak. Slog mig ned och tog upp min MP3 ur fickan, men kom plötsligt på att jag inte behövde den. Philip slog sig ned på sätet bredvid mig. Jag var fortfarande inte van vid att han tyckte det var helt okej att prata med mig och vara med mig som om ingenting. Andra skulle ha satt sig på säten längre fram, gått bakom mig eller låtsas som de inte kände mig. Folk fick för sig saker hela tiden och det spreds fort rykten i våran lilla stad. Det var Philip tydligen inte medveten om. Eller så brydde han sig inte. men för mig så spelade det ingen roll.

Bussen bromsade plötsligt in vid skolan. Vi klev av och Philip gick upp jämsides med mig. Då var det dags för att bli utstirrad igen då. Tänkte jag och vi började gå in mot skolgården.
Många glodde på oss. Men det var inte samma spänning som det hade varit igår. Alla tystnade inte utan fortsatte att prata men de hade fortfarande sina blickar fästa på oss. Jag hörde ord som "kolla där kommer bimbotjejen med den nya killen" och "herregud, är de ihop eller?!" och "asså hon tror verkligen hon är nåt när hon går med Philip eller vad han nu heter!". Jag kände hur tårarna brände innanför ögonlocken. Jag visste att de bara var avundsjuka. Och att jag inte borde ta åt mig. Men jag hade alltid haft dåligt självförtroende. Och det hjälpte ju inte precis nu.
Philip stannade upp i mitten av skolgården och gick fram till killgänget han blivit kompis med. Tack då, tänkte jag surt. Lämna mig. Fine.

Vi hade svenska. Det var meningen att vi skulle skriva en uppsats men istället hade John, våran svenskalärare, bestämt att vi skulle jobba i grupp och skriva allt vi kunde om andra världskriget. Fråga mig inte varför.

jag hade blivit tillsammans med Mackan, en fotbollsnörd, Felicia, som hade tandställning och Haris, en annan fotbollsnörd. De visste ingenting om andra världskriget. Inte jag heller. Vi satt där och gjorde typ ingenting när philip plötsligt stod i dörröppningen. Han var försenad. Konstigt nog blev John inte arg. Han var känd på skolan för att vara den som fick raseriutbrott när någon kom försent. Men han sa bara helt lungt att Philip kunde välja vilken grupp han skulle vara med i, för de höll precis på att jobba med ett grupparbete. Jag hoppades att han skulle välja våran grupp. Men det gjorde han inte. istället valde han killgruppen med Kevin, George, Benjamin, Kalle och Simon. Så typiskt.

Nu var det lunch. Jag gick med spända steg mot matsalen. Hoppades att Emma och Emilia inte ville att jag skulle sitta med dem och Therese. Jag ville verkligen inte träffa henne. inte ens möta hennes blick. Bara det skulle vara som att begå självmord.

I matsalen var det mycket ljud som vanligt och nästan alla bord var upptagna. jag gick fram till matdisken och plockade upp en blå platsbricka. Idag var det korv och potatismos. Jag sköt min bricka vidare till korven och la upp två stycken på min talrik. De luktade starkt. Fan. Jag hatade starkkorv. Plötsligt så hörde jag Emmas röst bredvid mig. jag tittade upp och såg att hon och Emilia stod där.
"vill du sitta med oss?" frågade Emilia.
"eh, visst" svarade jag. "men ska Therese sitta med er?"
"nej" svarade Emma "hon sitter med töntarna Jacksons"
Jag sneglade åt det håll där Felicia och Linnea satt. De var tvillingar och satt alltid vid samma bord. Ända sedan ettan hade de suttit vid bordet längst bort i matsalen. Bara de två. men nu satt Therese där. Hon såg äckligt nöjd ut.
"okej" sa jag och vände mig om mot matdisken igen och slevade upp lite potatismos på min talrik och följde sedan efter Emilia och Emma till deras vanliga plats. Jag drog ut en stol från bordet och satte mig.
"du skulle ha sett Therese igår efter skolan" sa plötsligt Emma och tittade allvarligt på mig.
"vaddårå?" frågade jag.
"hon kom ut från tjejtoan och hennes mascara hade runnit och hennes hår var typ trassligt" sa Emilia.
"hade hon gråtit?" frågade jag förvånat.
"nej, vi tror inte det" sa Emma. "hon skulle aldrig gråta för en sån sak"
"vi tror att hon fejkade allt" sa Emilia.
"varför då?" frågade jag.
"duh, vi känner henne. Hon skulle aldrig visa egentligen hur dissad hon blev, utan istället försökte hon få alla att tycka synd om henne. men..." sa Emma.
"det gjorde ingen eller?" frågade jag.
"eaxkt" flinade Emilia.
.....................................................

kapitel 8! fick en kommentar där en tjej frågade om det skulle vara såhär i typ hela novellen. Jag antar att hon menar att det kommer vara bråk och tjafs mellan tjejerna på skolan, att Kevin kommer fortsätta gilla henne och att Bella kommer att fortsätta vara kär i Philip. mitt svar är: NEJ. Berättelsen kommer ta en helt annan vändning än ni kanske tror. Det är ingen vanlig i-slutet-få-tjejen-sin-kille novel. Även om det kan verka så nu. men längre fram kommer det hända mycket grejer, kommer även blanda in fantasy. ;) 

Btw: gillade ni kapitlet? kommentera! :)

förra kapitlet:
Plötsligt bromsade bussen in vid höghusen där vi bodde. Philip reste sig upp och gick ut i regnet. Jag följde efter honom och drog upp min luva över håret...



Philip började jogga. Jag följde han exempel och joggade ifatt honom. Plötsligt råkade jag trampa rakt i en vattenpöl óch kallt smutsvatten stänkte upp på mina jeans. Jag skrek till och Philip vände på huvudet och log mot mig. jag kunde inte låta bli att le tillbaka fast det inte var ett dugg kul att mina jeans blivit blöta. En känsla jag aldrig känt förut vällde upp inom mig. En varm känsla av att någon tittade på mig. Den var så svår att förklara. Men det liksom flaxade till i magen. Som om tusen fjärilar fanns inom mig och flaxade runt helt vilt.
Philip öppnade dörren och jag gick in i trapphuset och ruskade av mig allt vatten. Drog ner luvan och skakade ut mitt långa, blonda hår. Philip gick upp för trappan och jag följde efter honom. När vi kom upp till våningen vi bodde på lutade philip sig mot väggen och tittade på mig.
"jag måste nog in nu. Morsan har lagat mat" sa han.
"okej" svarade jag.
"hejdå" sa philip och öppnade dörren till sin lägenhet och gick in.
"hejdå" sa jag efter honom och öppnade dörren till min lägenhet. Philips dörr slog igen med en smäll. Han var söt, tänkte jag. Sjukt snygg för den delen också.

Pappa stod i köket och lagade mat när jag kom in. Det luktade tacos lång väg.
"hej" sa jag och drog ut en stol från köksbordet och satte mig. "är du hemma?"
"ja" svarade pappa och log. Han var aldrig hemma när jag kom hem från skolan. Men idag var det tydligen ett undantag.
"för en gång skull ska vi äta lite fin mat" sa pappa och rörde om med en sked i tacosåsen. Var tacos fin mat? om man jämförde med pasta och köttfärsås som vi hade ätit nästan varje dag i ett halvår på grund av att pappa inte kunde laga annan mat, så var nog tacos rätt så "fin" mat.
pappa ställde fram tacochips, köttfärs, en skål med hackad gurka och tomat, majs, tacobröd, tacosås och ost. Det var nog det godaste jag ätit på två år. Det slår jag vad om.

Plötsligt startades "bad romance" och Hannas namn kom upp på displayen. Jag tog upp mobilen från nattduksbordet och klickade på svara.
"hallå?"
"hej" hördes hannas röst. Hon snyftade till och det hördes att hon grät.
"vad har hänt?" frågade jag.
"Erik är en idiot!" snyftade Hanna.
"vaddårå?"
"han gjorde slut för en timma sen. och han kunde inte ens förklara varför" svarade Hanna.
"Va?" ekade jag.
Hanna snörvade till.
"ja. Han är en idiot"
"men sa han inte varför han gjorde slut?" frågade jag.
"nej." svarade Hanna. "han sa bara att han hade tröttnat"
"så jävla taskigt"
"eller hur" sa Hanna och snörvlade till igen.
"men du, gråt inte över den skitstöveln okej? han förtjänar inte ens det"
"men jag älskar ju honom" svarade Hanna med låg röst.
"men... du sa ju nyss att han var en skitstövel?"
"för att han gjorde slut- ja" svarade Hanna.
Jag suckade.
"men vänta ett tag tills han börjar att ångra sig. Om han vill ha dig tillbaka så gillar han dig, och om inte..." sa jag.
"och om inte så HATAR han mig" sa Hanna och började gråta igen.
"Hanna, tänk inte så..." började jag men hon avbröt mig.
"varför var jag tvungen att bli kär i en skitstövel för?"
Jag visste inte vad jag skulle svara. Plötsligt avbröts samtalet. Hanna hade säkert slut på pengar. Jag la tillbaka mobilen på nattduksbordet och suckade. Varför hände allting så fort? Ena sekunden visar sig skolans populäraste kille gilla än, nästa sekund börjar en skitsöt kille på skolan, i nästa sekund blir man kompis med två av skolans populäraste tjejer, andra sekunden blir man ovän med skolans populäraste tjej, i nästa sekund bjuder Kevin ut mig på dejt och nu så har Hannas pojkvän gjort slut. att vara tonåring var faktiskt jobbigt. Det var inte som att leva i en amerikansk film där alla var lyckliga och snygga. Det var det verkligen inte.

Nästa morgon vaknade jag av att en smäll hördes utifrån hallen. Jag ryckte till och satte mig upp i sängen. Klockan var bara halv sju. Jag gäspade och reste mig upp och tassade försiktigt ut i hallen. Pappas dyraste vas låg mitt i hallen i tusen bitar. jag drog efter andan. Den hade han köpt i Indien förra året och var värd massor pengar. Jag tittade mig omkring för att se vad som hade vält den, men jag såg ingenting. Plötsligt kände jag något mjukt som strök sig mot mot mitt ben. jag tittade ner. En ljusbrun, lurvig liten kattunge satt bredvid mina fötter. Jag bara stirrade på den söta lilla kattungen. Hur hade den kommit in hit? Plötsligt hördes steg utifrån köket och pappa stod plötsligt i dörröppningen.
"där är hon ju" sa pappa. men han menade inte mig utan kattungen.
Sedan fick han syn på vasen.
"fan också" svor pappa högt. "om inte hon var så söt skulle jag strypa kräket"
"vänta, VA?!" sa jag.
Pappa tittade förvånat upp på mig som om han glömt bort att jag stod där.
"hej gumman" sa han och plockade upp kattungen.
"jag lovade att ta hand om Elisabeths kattunge medans hon var på semester. är hon inte söt?"
Jag sträckte försiktigt fram handen och klappade den lilla kattungen.
"varför sa du inget till mig?" frågade jag.
"hon kom med katten imorse. Jag ville inte väcka dig" svarade pappa.
"äh, det gjorde katten ändå" svarade jag och sneglade på vasen. "vad heter hon?"
"Cloe" svarade pappa.
Jag sträckte ut händerna och pappa la över kattungen i min famn. Cloe jamade lågt och jag klappade henne försiktigt på huvudet. Då började den plötsligt slicka på min hand. Det såg urgulligt ut.
"aww" sa jag och pappa började skratta.
"vi ska ha henne i en vecka. Jag ska gå ner till affären sen och köpa lite kattmat" sa han och jag lyfte försiktigt ner kattungen ner på golvet igen.

haha, smart jag är då.. Råkade publicera kapitel 8 nyss och det var inte ens klart ;S
kapitel 7 kommer upp snart, bli inte oroliga! kram ;)

förra kapitlet:
Plötsligt öppnades matsalsdörren och Philip kom först in. Han såg glad ut som vanligt. Matsalen tystnade och alla väntade på att Therese skulle komma in. Hon skulle avgöra vad som hade hänt. Men hon kom inte...


Alla bröt ut i panik. vad hade hänt? och varför kom inte Therese tillbaka? alla började prata högljutt med varandra och diskutera vad som hade hänt och varför Philip inte sa någonting. Han hade bara gått rakt fram till killbordet och satt sig. Inte förens nu slet sig Emma och Emilia ifrån sig mina naglar och undrade vad som hade hänt. Jag förklarade allt för dem och de blev oroliga. Jag undrade varför. Jag menar, de var ju inte Theres riktiga kompisar. De var ju bara med henne för att hon var populär. Men tydligen blev de oroliga ändå.
"jag tror han sa nej" sa Emilia allvarligt.
"varför skulle han det? hon är ju skolans populäraste tjej" svarade jag.
"ja, men inte snyggaste, och inte snällaste heller" sa Emma.
"du har rätt" svarade jag.
"det måste vara därför hon inte kommer tillbaka. Hon tycker helt enkelt det är pinsamt att komma tillbaka när han har sagt nej." sa Emilia.
"det är väl aldrig någon som har sagt det till henne förut" konstaterade Emma.
"gud vilken diss hon fick isåfall" sa jag och kunde inte låta bli att fnissa. "det var rätt åt henne"
Emma och Emilia kollade på varandra. osäkra om de skulle hänga på mig. De hade ju alltid varit på Thereses sida. Och det var tack vare henne som alla visste vilka de var. Emma och Emilia, Thereses bästa vänner. Utan henne skulle de vara helt normala. Plötsligt brast Emma ut i en fnissattack. Och då kunde inte Emilia hejda det heller.

Efter den dramatiska lunchen kände jag mig både lättad och lite orolig. Philip hade antagligen sagt nej eftersom Therese inte kom tillbaka. men hon skulle inte ge sig. Hon ville ha honom för att hon visste att alla hade sett honom och mig tillsammans. Och för att hon trodde att vi kände varandra mer än vi faktiskt gjorde. Det var en slump att han råkade flytta in precis bredvid mig och att vi gick tillsammans till skolan. men det visste ju inte Therese. Såklart hon ville såra mig genom att försöka ta Philip, eftersom jag hade tagit hennes plats vid bordet som den som alla pratade med.

Jag satte nyckeln i låset och öppnade mitt skåp. På schemat som satt fasttejpat på insidan av skåpdörren stod det att det var matte nu. Fan också. inte Göran och hans långtråkiga lektioner, igen! Jag suckade och plockade ut min mattebok och stängde sedan igen skåpet med en smäll. Låste och tittade sedan upp på klockan. Jag var försenad. Bäst jag skyndade mig. Jag styrde stegen mot mattesalen som låg på tredje våningen.
När jag kom innanför dörren till mattesalen var den nästan tom. Göran stod längst fram bakom katerden som vanligt, men endast fem stycken satt vid bänkarna. Det var nog fler än jag som ville missa mattelektionerna.
"hej" sa jag och styrde stegen mot platsen längst bak i klassrummet.
"jaha, hej... eh, vad säger man?" frågade Göran.
"sorry, jag vet att jag kom försent" svarade jag.
Göran nickade och återgick till att förklara om olika värden på whiteboardtavlan. Jag drog ut en stol och satte mig vid bänken. Kevin följde mig med blicken. Han satt på mittenraden och log snett när han såg att jag kollade på honom. jag tittade bort och låtsades inte se honom. Men hans blick brände i skinnet och jag hade lust att slå till honom. Var han tvungen att få mig att spela rollen som "tjejen som inte ens nöjer sig med skolans populäraste kille"? jag ville inte spela den rollen. Jag gillade faktiskt inte honom. Men ingen verkade fatta det. Så alla trodde att jag var kräsen. Att jag redan hade en pojkvän. Eller att jag var helt dum i huvudet.

Skoldagen var äntligen slut. Jag skyndade mig ner för stentrappan med snabba steg. Bussen gick extra tidigt idag så jag var tvungen att gå så fort jag kunde. Jag gick förbi träden och kom ut på parkeringen. Där stod Kevin och hans kompisar vid hans moppe. De hängde alltid där. Där var de som coolast. Tyckte dom iallafall.
Jag skyndade mig med snabba steg förbi dem. Önskade att busshållplatsen låg på andra sidan av skolgården så jag slapp gå förbi dem varje gång jag slutade. Plötsligt ropade kevin mitt namn. Jag vände mig om och gav honom en irriterad blick så han skulle förstå att jag inte hade tid att prata med honom. I ögonvrån såg jag hur Emma och Emilia kom småspringande mot mig.
"eh..." sa Kevin och en av hans kompisar knuffade till honom retsamt. Nu var Emma och Emilia framme vid mig. De flåsade efter att ha sprungit ifatt mig över hela skolgården. fast det inte var så långt. ioförsig var de inga sportnördar direkt.
"hej Bella" sa Emma och log.
"hej" svarade jag och jag såg hur kevin tittade på mig. Jag vände mig om till honom så han kunde säga vad han nu ville.
"har du lust att ta en åktur på moppen eller?" frågade han och log snett. Hans självförtroende var verkligen megastort.
Emma och Emilia drog efter andan. Det fick Kevin att le ännu större.
"min buss går om typ en minut" svarade jag ärligt "sorry"
sedan började jag med snabba steg gå mot busshållplatsen. Jag kände Emmas, Emilias och Kevins blickar i ryggen när jag klev på bussen. Jag satte mig vid ett fönstersäte och snart var skolgården långt borta. jag pustade ut och satte in mina ipodlurar i öronen.

Bussen bromsade in vid en busshållplats efter bara en minut. regnet öste ner utanför och jag såg en kille med svart jacka som stod vid busshållplatsen. Han klev på bussen och den började åka igen. Killen hade luvan nerdragen över håret så man kunde inte riktigt se vem det var. men på något sätt kände jag igen honom. Han betalade och gick sedan med vingliga steg längre bak i bussen. Eftersom bussen skakade så mycket var det inte lätt att gå utan att hålla sig i. När han kom fram till sätet där jag satt drog han ner luvan och jag såg direkt vem det var. Philip!
"hej" sa han och slog sig ned på sätet bredvid mig.
"hej" svarade jag.
han drog av sig jackan och la ner den på golvet.
"jag antar att du inte vill sitta bredvid mig om jag är dyngsur" sa han och flinade.
Jag log.
"men varför gick du på här och inte vid skolan?"
"jag missade bussen. Du vet, Ylva drog över lektionen typ tre minuter så jag fick springa hit" svarade Philip.
Jag nickade och kunde inte låta bli att tänka på vad som hänt i matsalen.
"vad sa Therese till dig egentligen... i matsalen?" frågade jag.
"eh, alltså hon frågade om vi kunde bli ihop." svarade Philip.
Jag visste det!
"och vad sa du...?" frågade jag.
"nej" sa Philip och tittade ut genom fönsterrutan.
Han såg ut att inte vilja prata om det. Så jag frågade inget mer. Istället bytte jag ämne.
"har du haft matte än?"
"jadå. och du hade rätt" sa Philip och tittade på mig. "Görans lektioner är sjukt långtråkiga"
"jag vet" svarade jag och log.
"fast Engelskan är rätt okej, och svenskan också"
"mm" svarade jag. "och Biologin, och historian"
"aa" svarade Philip.
Plötsligt bromsade bussen in vid höghusen där vi bodde. Philip reste sig upp och gick ut i regnet. Jag följde efter honom och drog upp min luva över håret...

fick typ sju stycken kommentarer på senaste kapitlet där alla hade skrivit massa snällt! <3
aww, ni är FÖR söta läsare! :) okej, sju kommentarer kanske inte är så mycket, men jag har inte kommit så långt med
novellen så sju stycken kommentarer är mycket för mig!
och bara för det så kommer ett till kapitel upp ikväll, och det kommer upp två imorgon! :D
erkänn jag är bäst? haha... nu får ni mycket att läsa! kraam

förra kapitlet:
"Bella!" sa Hanna när vi kom in i niornas korridor. Den var tom eftersom de hade studiedag idag. Så himla fuskigt. Det ville jag också ha.
"nu får du fan berätta vad som hände!"
Jag tittade mig omkring i korridoren för att försäkra mig om att ingen tjuvlyssnade...



"Kevin bjöd just ut mig på bio" sa jag och Hanna drog efter andan.
"VA?!" nästan skrek hon.
"schh" väste jag.
"men vadå? bjöd KEVIN ut DIG på bio?!"
"ja" svarade jag.
"varför då?" frågade Hanna.
"för att... inte vet jag" ¨
"men alltså, sen när började Kevin prata med dig?!" frågade Hanna.
Jag kunde inte låta bli att bli irriterad över hennes nedlåtande tonfall.
"sen igår" svarade jag surt.
"jaha... okej..." sa Hanna och lät lite förvirrad. Klart hon inte hängde med. Hon hade ju inte sett vad som hänt i matsalen.
"men vad svarade du då?"
"att jag var upptagen"
"VA?" sa Hanna igen. "varför då?"
"jag vill inte gå på bio med honom" sa jag.
"men du har ju världens chans ju! han är populär, snygg och allting!" försökte Hanna förklara.
"äh, jag bryr mig inte" sa jag.
"aha, så du är såld på den där nya killen?" sa Hanna och suckade.
En bild på philips fina leende dök upp i mitt huvud. Jag kunde inte låta bli att le själv.
 "så du ÄR det?!" frågade Hanna.
jag rycktes plötsligt tillbaka till verkligheten.
"va? nej!"
"varför log du då?"
"äh, det var inget" svarade jag.
Plötsligt hördes en dörr som slog igen längre bort i korridoren. Ekande fotsteg var påväg åt vårat håll. Hanna och jag ryckte till.
"kom" viskade jag och vi småsprang bort till dörren in till sjuornas korridor. Där vi hörde hemma.
Egentligen fick vi inte vara i någon annans klass korridor, men den regeln hade sjuorna och åttorna brutit för länge sedan. Vi gick fram och tillbaka i varandras korridorer och lärarna orkade inte bry sig längre. Men om man gick in till niornas korridor då kunde man bli kallad till rektorn. Det ville vi helst slippa.

Det var lunch. Jag plockade upp en bricka från matdisken och föste den vidare till köttgrytan. Jag tog upp sleven och hällde upp lite på min talrik, sedan fyllde jag mitt glas med vatten. Plötsligt hörde jag hur matsalen drog efter andan. Alla tystnade och blev som förstelnade. Jag vände mig om för att se vad det var alla tittade på. Philip. Såklart. Han gick med snabba steg mot matdisken där jag stod. Jag märkte att alla kollade på mig också. En rodnad blossade upp på mina kinder. Alla hade sett oss komma tillsammans på morgonen. Förutom några förstås. Som Hanna. Och nästan alla visste att det inte var en slump att vi gick tillsammans. Nu väntade alla på hur vi skulle reagera. Som om vi var en teater och de var publiken. Philip gick runt till andra sidan matdisken och plockade upp en bricka och föste den vidare till köttgrytan. Precis som vanligt. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig att han skulle göra. Men ändå stod jag och glodde på honom precis som alla andra. När han slevat upp lite köttgryta på sin talrik föste han sin bricka vidare till salladen. Nu tröttnade några att titta på och sorlet av prat och skratt återvände. Men några fortsatte att kolla intensivt på oss. De väntade säkert på att något skulle hända som skulle sätta allt ur balans så de kunde vara vittnen eller nåt. Philip föste sin bricka vidare till vattenkranarna där jag stod. Jag ryckte till och fyllde på lite mer vatten i mitt glas. Så att han inte skulle tro att jag också stod och glodde på honom. Han tittade upp på mig och log ett snett leende innan han böjde sig fram och ställde sitt glas under kranen och fyllde det med vatten. Jag log tillbaka. Sedan lyfte jag upp min bricka och kollade mig som vanligt om efter ett ledigt bord. Philips leende satt som klistrat på mina läppar och jag kunde inte låta bli att fortsätta le som en idiot. Plötsligt såg jag några tjejer vid ett bord i mitten av matsalen. De vinkade åt någon. Någon som såg ut som mig. jag vände mig om för att dubbelkolla att de inte vinkade åt någon som stod bakom mig. Det skulle vara sjukt pinsamt om jag vinkade tillbaka, och att de inte var mig de vinkade åt. Men det fanns bara jag här. Förutom Philip förstås. Jag styrde stegen åt deras håll. När jag kom närmare såg jag att det var Therese och hennes kompisar som satt där. Jag tvekade en stund om jag skulle gå fram till dem eller inte. En utav Theres kompisar, en blond tjej med självfall, jeans och en lila magtröja vinkade åt mig att jag skulle sätta mig. Jag tog ett djupt andetag och gick fram till deras bord.
"hej" sa tjejen med de blonda håret och log brett.
"varför ska hon sitta med oss?" hörde jag hur Theresa viskade till en utav hennes kompisar.
jag låtsades inte bry mig och drog ut en stol från bordet och satte mig.
"hej"
"du heter Bella va?" frågade tjejen.
"ja" svarade jag.
"jag heter Emma" svarade hon.
"och jag heter Emilia" sa tjejen som Therese nyss viskat till.
Nu tittade alla på Therese. Hon blängde surt på mig. Jag visste redan vad hon hette. men det kunde jag inte säga såklart. "Therese" muttrade hon och gav mig en blick som såg ut att vilja säga ditt jävla miffo.
Jag tog en klunk av mitt vatten och sneglade bort mot matdisken. Philip stod inte kvar där. Han hade satt sig vid ett av borden nämast utgången med ett gäng killar. De såg ut att ha jättekul. Några skrattade och philip log sitt fina leende. De hade tydligen blivit kompisar direkt. Jag kunde inte låta bli att bli avundsjuk. Sedan kom jag på mig själv och slog bort tankarna. Skärp dig Bella! tänkte jag. Jag sitter ju faktiskt för en gångs skull inte ensam.
"så du och Philip är... kompisar?" frågade Emma som om hon läst mina tankar eller nåt.
"eh... ja, eller nej...alltså jag vet inte" svarade jag och rodnade.
"men ni känner varandra?" frågade Emilia.
"eh, nja typ" svarade jag.
"men... ni kom tillsammans på morgonen?" frågade Emma.
Jag började undra om det här var ett förhör. Jag sneglade på Therese.
Hon satt tyst och pillade i sin köttgryta med gaffeln och såg sur ut. Ingen pratade med henne. Det var hon inte van vid.
"ja." svarade jag. "han bor i samma trapphus som jag så vi åkte samma buss"
"åh, gud vad fuskigt!" utbrast Emilia. "det är ju ungefär som att bo i samma trapphus som Justin bieber liksom"
Jag kunde inte låta bli att flina.
"föresten, vad snygga naglar du har" sa plötsligt Emma.
Jag tittade ner på mina naglar. De var rosa med ett ljusrosa hjärta på. jag höll fram dem så Emilia kunde se dem också.
"gud vad snygga!" utbrast hon.
"tack" svarade jag och log.
Nu såg Therese ännu surare ut.
"det där är fake. Hon har bara klistrat på hjärtan ju" muttrade hon.
"meh, som om inte du också har fake" svarde Emma.
Jag såg hur Therese fick en rynka i pannan. Alla tyckte inte som henne. det var hon inte heller van vid.
"men sitt och beundra töntens naglar då, jag ska gå och skaffa en kille" sa hon surt och reste sig upp och gick med arga steg därifrån. Jag följde henne med blicken. Hon styrde stegen mot Philip. Åhnej. Jag svär på att hon försöker hämnas på mig.
Philip och hans killkompisar märkte inte ens att hon kom. Det tog ett tag innan de märkte att hon stod vid deras bord med armarna i kors. Hon sa något och Philip reste sig upp och följde med henne ut ur matsalen. jag kände hur jag fick en klump i halsen. Tänk om de blev ihop.
Emma och Emilia fortsatte och babbla om mina naglar men jag hörde inte riktigt vad de sa. Det ända jag kunde tänka på vad var Philip skulle säga.

Plötsligt öppnades matsalsdörren och Philip kom först in. Han såg glad ut som vanligt. Matsalen tystnade och alla väntade på att Therese skulle komma in. Hon skulle avgöra vad som hade hänt. Men hon kom inte...

kapitel 5! vad tycker ni? grattis till Emma som vann tävlingen och fick vara med i berättelsen. :)
skicka många kommentarer nu! kram

vinnaren av tävlingen bleev: ... EMMA!... :D
grattis! hon vann eftersom hon hade skrivit mest om sig själv är även en trogen läsare, ;)
kapitel 5 kommer upp imorgon! checka in bloggen lite extra då så kan du läsa om dig själv.
kraam !

förra kapitlet:
Vi hade kommit en bit in på skolgården och jag såg hur de som satt på bänkarna höjde på huvudena från sina mobiler och stirrade på oss. Tillochmed de som spelade basket stannade upp och glodde. Alla hade hört om den nya killen. Tjejerna hade gått runt och drömt om honom, hoppats att han skulle vara deras drömprins. Och här kom jag gående med honom som om vi redan kände varandra. fast det gjorde vi ju. På sätt och vis...


Jag sneglade på Philip. Han log självsäkert. Han såg inte alls utstirrad eller generad ut över att alla på princip hela skolgården glodde på oss. Han påminde lite om Kevin. Fast Philip log ett fint, glatt leende medans Kevin log ett nedlåtande jag-är-mycket-bättre-än-ni leende.

Vi var framme vid bänken där Theresa och hennes vänner satt. Theresa var näst populärast på skolan. Efter Kevin såklart. De hade varit ihop ganska många gånger. De var ju liksom gjorda för varandra tyckte alla. Den populäraste tjejen och den populäraste killen. Men de kom inte alls bra överens och hade bråkat flera gånger.
Theresa satt på ryggstödet på bänken och gav mig en riktig mördarblick när jag gick förbi. Om vi hade varit ensamna hade jag antagligen blivit skiträdd och sprungit iväg. Men nu tittade ju hela skolgården på. Tillochmed lärarna, som stod i ett hörn och drack kaffe, verkade glo på oss. Så de gick ju inte. Istället vände jag bort huvudet och satte näsan i vädret. När vi hade kommit förbi bänken och var påväg uppför stentrappan som var innan ingången till skolan fick skolgården liv igen. Det var som om spänningen släppt och alla plötsligt kom på att de faktiskt levde. Alla hade väntat på Theresas reaktion. Såklart. De vanliga ljuden av prat, smspip och basketbollar återvände. När Philip och jag kom innanför dörren tittade Philip på mig.
"oj. vad tyst det blev när vi kom"
Jag log.
"jag vet. Det är Theresa och hennes gäng..." längre kom jag inte fören rektor Christer kom gående nerför trappan som ledde upp till andra våningen. Han sken upp i ett där-är-du-ju leende när han såg Philip.
"hej" sa Philip och såg nästan blyg ut när rektorn gick fram till oss med snabba steg.
"hejsan. Du har redan hittat en kompis ser jag?" sa rektorn och tittade på mig.
Jag kände hur en rodnad blossade upp på mina kinder. Tur att inte så många var i närheten. De flesta var ute på skolgården eftersom det för en gångs skull var fint väder ute.
"eh... ja" svarade Philip osäkert och rodnade.
Inte ens hans solbränna kunde dölja det.
"jaha. men vi ska titta lite på skolan. Du har ju varit här redan på studiebesök men vi kan ta en rundtur igen. Eller vad säger du?"
Philip nickade och sedan gick de iväg. Jag stod kvar där och såg efter Philip en lång stund innan jag rycktes tillbaka till verkligheten och kom på att jag hade lektion om bara några minuter.

Vi hade engelska. Jag satt på mittersta raden och skrev en uppsats på engelska i min skrivbok. Philip var inte här. jag kunde inte låta bli att undra var han var någonstans. Jag såg ut genom fönstret. Det var fortfarande varmt ute. Ute på skolgården lekte småbarnen i bara t-shirt och linnen. Jag ville inte sitta inne och jobba. Jag ville ut.
"isabelle!" hördes en stäng röst precis bredvid mig.
Jag ryckte till och tittade upp. Ylva, våran engelskalärare tittade strängt på mig.
"jobba, inte titta ut genom fönstret!" sa hon som om jag var en hund hon försökte få att lyda. Jag himlade med ögonen. Hon gav mig en varnande blick innan hon vände på klacken och gick bort till Benjamin som räckte upp handen. Jag tog upp min penna som låg på pappret och började tänka. Kom inte på någon fortsättning på uppsattsen. Brydde mig inte ändå. Lektionen var slut om bara några minuter.

Jag såg i ögonvrån hur någon gick med snabba steg mot mig. Jag lassade snabbt in böckerna i skåpet och stängde sedan igen det med en smäll. Sedan satte jag nyckeln i låset, vred om och tittade upp. Kevin stod lutad mot skåpet bredvid mig och granskade mig med en road blick. Vad ville han nu då? tänkte jag och suckade. Räckte det inte med igår eller?
"hej" sa han och log sitt charmigaste leende. Om jag hade gillat honom hade jag antagligen smält av hans utstålning vid det här laget. Men nu blev jag bara irriterad. Det var inte ens normalt att han pratade med mig. Då var det ännu mer onormalare att han log mot mig.
"vad vill du?" frågade jag spydigt. kevin log fortfarande. Inte ens det kunde såra hans självförtroende. Det gjorde mig ännu mer irriterad.
"inte så mycket" svarade han.
"nähä" sa jag och blev genast osäker.
ville han inget? vad menade han med det?
"vad blir det för mat idag?" frågade istället Kevin.
"eh... jag vet inte" sa jag och höjde på ögonbrynen. "vad det bara det?"
"eh, nae" sa Kevin och tittade ner i golvet och sedan upp på mig igen. "tänkte fråga om du ville hänga med på bio?"
VA? skolans populäraste kille bjöd ut mig på bio! Wow. Shit. vänta VA?!
"och varför skulle jag vilja gå på bio med dig?" flög det ur min mun.
"för att... eh... jag kan betala" sa Kevin.
"jaha?"
"på fredag, eller?" frågade Kevin.
Jag såg Hanna på andra sidan korridoren. Hon stod lutad mot väggen med sina Ipod-lurar i öronen och tittade frågande på mig. Hon undrade säkert varför jag pratade med Kevin. hon hade inte sett vad som hänt i matsalen igår, eftersom hon äter en halvtimme efter mig.
"eh, jag kan inte då" svarade jag. "och föresten så är jag upptagen HELA veckan"
Jag vände på klacken och styrde stegen mot Hanna. Hon såg ännu mer förvirrad ut. Jag kom fram till henne och tog tag i hennes arm och drog henne med mig. Hon fattade och följde med. jag sneglade bakåt. Kevin stod kvar vid mitt skåp och såg ledsen ut. Det var faktiskt första gången jag hade sett honom så. Jag kunde inte låta bli att tycka synd för honom i ungefär en sekund. Sedan kom jag på att han är en idiot.
"Bella!" sa Hanna när vi kom in i niornas korridor. Den var tom eftersom de hade studiedag idag. Så himla fuskigt. Det ville jag också ha.
"nu får du fan berätta vad som hände!"
Jag tittade mig omkring i korridoren för att försäkra mig om att ingen tjuvlyssnade...

-------------------------------------------------

kapitel 4! vad tycks? Nu börjar det hända grejer. ;) blev lite dåligt kapitel för jag hade bråttom så jag skrev det lite snabbt. Hann inte kolla igenom och fixa till det riktigt. Men nästa kapitel kommer jag lägga ner mer tid på. kram!

vet att jag inte har så jättemånga besökare än, men tänkte ha en tävling iaf.
Vinnaren får..
♥ vara med i kapitel 5. (Du kommer att få ditt namn och ditt utseende i en karaktär i berättelsen, och du kommer att spela en av Theresas kompisar)

skriv i en kommentar till det här inlägget "jag är med" och skriv sedan:
ditt namn
hur lång du är
din hårfärg (hur ditt hår ser ut?)
hur dina kläder ser ut
din stil

sedan lottar jag ut en vinnare som får vara med i kapitel 5!

dock kommer du inte få välja repliker eller vad du får göra i kapitlet utan det bestämmer jag. Så bli inte arg om personen i kapitlet är taskig eller något sådant. Självklart kommer den inte vara hur dum som helst, men aja, ni kommer få se vad som händer. ;)


 

förra kapitlet:
Precis när jag satte nyckeln i låset hörde jag en dörr öppnas bakom mig. jag vände mig förvånat om. En kille i min ålder, kanske lite äldre, stod i dörröppningen bakom mig med en stor flyttlåda i famnen. han hade ljusbrunt hår och log brett. Jag log tillbaka. de var alltså de som skulle flytta in i lägenheten bakom oss som pappa hade pratat om. jag vände mig om igen och låste upp dörren och gick in i våran lägenhet.

Jag vaknade av att väckarklockan pep. Även om jag drog kudden över huvudet vägrade den att sluta pipa. Jag suckade och satte mig sömnigt upp i sängen. Klockan var halv sju. Det var en halvtimme kvar tills bussen gick. Jag stängde av väckarklockan och drog på mig min morgonrock som låg slängd på golvet. Sedan tassade jag försiktigt ut ur mitt rum för att inte väcka pappa som fortfarande låg och sov.

I köket plockade jag fram en skål, flingor och ett paket jordgubbsfil. Med en duns ställde jag ner filpaketet på bordet. Kaktusen i fönstret var helt uttorkad, såg jag plötsligt. Jag undrade om pappa ens hade vattnat den på över ett halvår, så vissen så den såg ut. Jag öppnade filpaketet och hällde upp lite i skålen och tog sedan flingpaketet och hällde upp ett berg med flingor. Sedan satte jag ner skeden i skålen och rörde om och gick ut i vardagsrummet. Satte på TV:n. Det gick ett program om miljöförstöring. Jag plockade upp fjärkontrollen från soffbordet och satte mig i soffan. Bytte kanal. Det var ett program om mode och om modeller. Jag tittade intresserat på programmet ända tills jag märkte att klockan var jättemycket. Jag flög upp från soffan och sprang sedan med snabba steg in till mitt rum och drog på mig jeans och en tröja. Hann inte fixa håret. Sedan släckte jag, ropade hejdå till pappa och öppnade dörren och gick ut trappuppgången. Där stod killen som jag hade sett igår. Han stod i dörröppningen, vänd in mot sin  lägenhet och pratade med någon. Jag smög snabbt förbi och skyndade mig ner för trappan. Plötsligt hörde jag hur dörren slog igen och hur rösterna inifrån lägenheten tystnade. Tre steg hördes och sedan killens röst.
"hej" sa han bakom mig.
Jag stannade upp med handen på handtaget till utgången. Funderade på om jag skulle svara eller om jag skulle ignorera honom och gå ut. Jag var ju redan försenad till bussen. Jag sneglade på honom. han stod uppe i trappan och tittade På mig. Hans hår var stylat och han hade en svart luvtröja och en skinnjacka På sig. Han var faktiskt snygg. Plötsligt höjde han på ögonbrynen som för att fråga 'hallå?'. Jag vände mig om.
"hej" svarade jag och jag såg hur han log.
"Philip" sa han och gick ner för trappan och fram till mig. Jag öppnade dörren för honom och vi gick ut.
"Isabelle" sa jag. "fast kalla mig Bella. Alla gör typ det"
"okej" svarade han och sparkade till en sten.
Han verkade vara på väg åt samma håll som jag. Men jag kunde ändå inte låta bli att fråga var han skulle.
"till Kungsbackaskolan" svarade han.
"det är den skolan jag går på!" utbrast jag med ett leende. Han såg också glad ut.
"då är det du som ska börja i åttan alltså"
Philip flinade.
"går det skvaller om mig redan?"
Jag kände hur jag rodnade. fast det inte var jag som hade sagt det. Det var ju Jenny, i min biologigrupp som hade berättat det.
"typ" svarade jag.
"okej"
Bakom några björkar såg jag hur bussen bromsade in.
"shit." sa jag och Philip fattade vad jag menade för han började springa. Jag följde efter honom. chaufören såg irriterad ut när vi klev på, andfådda och sena. 
"sorry" sa Philip som en ursäkt. Busschauffören såg fortfarande sur ut.

När vi klev av vid skolan var jag berädd på att Philip skulle gå lite framför mig, eller efter. Jag skulle inte vilja komma tillsammans med en kille som redan gått på skolan, om jag skulle börja på en ny skola. Alla skulle få för sig saker. Men Philip verkade inte bry sig, för han gick direkt fram till mig och började prata.
"är det bra lärare då?" frågade han och tittade på mig.
"jadå" svarade jag och fick plötsligt upp en bild på Göran när han stod och predikade om matte i huvudet.
"förutom Göran. han har matte och hans lektioner är så sjukt långtråkiga" sa jag.
"okej" svarade Philip och log. Som ett tack för informationen.
Vi hade kommit en bit in på skolgården och jag såg hur de som satt på bänkarna höjde på huvudena från sina mobiler och stirrade på oss. Tillochmed de som spelade basket stannade upp och glodde. Alla hade hört om den nya killen. Tjejerna hade gått runt och drömt om honom, hoppats att han skulle vara deras drömprins. Och här kom jag gående med honom som om vi redan kände varandra. fast det gjorde vi ju. På sätt och vis...

----------------------------------------------------------

kapitel 3! vad tycker ni? bra eller dåligt? spännande eller inte? kommentera! :)

emma om vad tycker ni..
jag tycker nästan det är för lite med ett om dagen ?! O_O <3

svar:
haha, tack. Men hinner tyvär inte updatera fler gånger på en dag även om jag skulle vilja
det. ;) har ju skola, och på helger har jag fullt upp. Men tack för kommentaren ändå! <3

...om novellen än så länge? lämna gärna en kommentar och släng gärna in en röst
i mina frågeboxar längre ner i menyn --->
ni får också skicka en kommentar om det är något ni tycker
jag kan ändra på, eller något ni vill ska hända i novellen. Jag tål all kritik! ;)
och tack för era fina kommentarer än så länge, sprid gärna bloggen vidare!
vill ju såklart ha ännu fler besökare ;)
kram!

ps. tycker ni jag ska fortsätta lägga upp ett nytt kapitel varje dag, eller
är det för mycket? ska kanske lägga upp ett varannan dag istället? kommentera vad ni tycker!

förra kapitlet:
"hejdå" svarade jag och Jenny skyndade vidare genom korridoren.
Hanna och jag utbytte blickar.
En ny kille! i åttan!



Jag slog upp skåpdörren och kollade på schemat. Nu hade vi lunch. Jag suckade och stängde skåpet igen. Famlade med nyckeln i handen innan jag låste och styrde stegen mot matsalen som låg i ena ändan av skolbyggnaden.
I matsalen var det nästan fullt, precis som alltid. Jag gick fram till matdisken och plockade upp en blå platsbricka. Det var fiskgratäng och potatismos. jag rynkade på näsan. Det märktes verkligen att det var matTANTER som jobbade här. Aldrig hade det blivit hamburgare, tacos eller pizza. De kanske inte ens visste vad det var för något, tänkte jag och fnissade för mig själv. Plötsligt hörde jag steg bakom mig. Jag slevade upp fisk på min talrik och snegladebakåt. Bakom mig stod Kevin. Han flinade. Jag riktade blicken snabbt framåt igen. Han fick absolut inte tro att jag var en av hans stalkers. För det var jag inte! Jag föste brickan vidare till potatismoset. Det var klumpar i det och jag fick inte någon lust att äta alls. men jag slevade upp lite på min talrik ändå. Sedan tog jag ett glas, fyllde det med vatten och tittade mig omkring efter ett ledigt bord. Vid fönstrena som låg ut mot busshållplatsen fanns ett bord som var ledigt. Jag lyfte upp min bricka och började styra stegen ditåt när jag plötsligt hörde någon säga mitt namn bakom mig. Jag vände mig om. Kevin stod lutad vid diskbänken där vattenkranarna fanns och log mot mig. jag blev irriterad. Vad ville han?
"var ska du sitta?" frågade han oskyldigt.
"eh, vid fönstret" svarade jag.
"kan jag sitta med dig?"
Nu fattade jag ingenting. Vänta, va? ville han sitta med mig?! Jag visste inte vad jag skulle svara.
Ville jag sitta med skolans populäraste kille, som alla tjejer tyckte var SÅÅ snygg förutom jag som tyckte att han var en idiot? nej.
"eller?" frågade Kevin.
"platserna är redan paxade" sa jag och vände mig om och gick därifrån. Inte förens nu märkte jag att hela matsalen hade kollat på oss. jag kände hur en rodnad blossade upp på mina kinder. Fan också. Det var så tyst så man kunde höra en knappnål falla när jag gick med snabba steg mot min plats vid fönstret. Sedan försökte alla bryta stämningen mad att börja äta igen. Sorlet återvände och rodnaden på mina kinder försvann. jag drog ut en stol från bordet och satte mig ner. pustade ut.

skoldagen var slut och jag gick med lättade steg ut från skolbyggnaden. Började gå mot busshållplatsen. på parkeringen stod Kevin lutad mot sin moppe och följde mig med blicken när jag gick förbi. Jag bet ihop tänderna och fortsatte att gå. jag svär på att han bara sa sådär i matsalen för att skämma ut mig. Iallafall så var det precis det han gjorde. Jag satte mig ned på den gröna busshållplatsbänken bredvid en man som luktade rök. Efter några minuter bromsade bussen in framför oss. Jag klev på och väljde platsen längst bak. Där man hade utsikt över hela bussen. Jag tog upp min MP3 ur fickan och satte på musik, och lutade huvudet mot fönsterrutan. Såg träd och buskar och gröna villor svischa förbi utanför fönstret. Plötsligt bromsade bussen in vid höghusen där jag bodde. jag klev ut i det råkalla vädret och styrde stegen mot höghusen.

I dörröppningen stod Elisabeth, tanten på tredje våningen, och rökte med sin tjocka hund Goldie bredvid sig. Jag trängde mig förbi henne och var nära på att snubbla på hennes tjockishund.
"se dig för!" röt hon efter mig när jag med snabba steg skyndade mig upp för trappan.
Våran dörr var brun och ful, precis som vanligt med ett slitet brevinkast och en trasig ringklocka. Jag ryckte i handtaget. Det var låst. Jag öppnade facket på min väska och tog fram min nyckel.precisnär jag satte nyckeln i låset hörde jag en dörr öppnas bakom mig. jag vände mig förvånat om. En kille i min ålder, kanske lite äldre, stod i dörröppningen bakom mig med en stor flyttlåda i famnen. han hade ljusbrunt hår och log brett. Jag log tillbaka. de var alltså de som skulle flytta in i lägenheten bakom oss som pappa hade pratat om. jag vände mig om igen och låste upp dörren och gick in i våran lägenhet.

----------------------------------------------------------

kapitel 2! vad tycker ni? själv tycker jag det blev tusen gånger bättre än det förra! :) ni kanske redan förstår vem killen som flyttat in bredvid tjejen är? det kommer ni iaf få reda på i nästa kapitel!
kram ;)

checka in imorgon kl 18.00, då kommer kapitel 2 upp! :)

Jag såg i ögonvrån hur Kevin och hans kompisar kom gående genom korridoren. Allt prat dog ut och alla blickar riktades mot dem. Kevin log självsäkert. De var vana vid att få uppmärksamhet. När de passerade mig undrade jag hur det skulle kännas att vara så populär. Att alltid räknas med till allt. Att alltid vara bjuden när de som ordnar saken det inte ens bestämt vilka de ska bjuda. Okej, jag var ofta bjuden på fester och discon. men ändå. jag var inte populär. Men jag hörde inte till nördarna heller. Jag var lagom social, lagom plugghäst och precis lagom i allt. Därför var jag ingen speciell. Jag hade liksom inte tusen beundrare och folk som stod och väntade vid mitt skåp, som Kevin hade. Men jag hade mina vänner.

....................................................

Görans lektioner var tråkiga. Jag satt och tittade ut genom det regnblöta fönstret medans Göran babblade om uppställningar och mattetal. Jag hörde vad han sa men ändå inte. Det var bara ord som inte betydde någonting. Orka lyssna när han stod och predikade liksom. resten av klassen såg precis lika uttråkad ut som jag. Förutom pluggisarna förstås. De satt käpprätta upp i stolarna och lyssnade intensivt. Vissa skrev till och med ner vad Göran sa. Jag fattade inte hur de ens orkade. Plötsligt suckade Göran att det var rast. yes, frihet, tänkte jag. Alla sträckte på sig efter den långtråkiga lektionen och reste sig upp. Stolarna skrapade mot golvet. Jag trängde mig förbi några killar och ut i korridoren. Där stod min bästis Hanna och väntade på mig.
"hej" sa jag och gick fram till henne.
"hej" svarade hon och tittade ner på sin mobil.
"ska vi dra ut?" frågade jag och ville gärna komma så långt bort från skolan som möjligt nu när vi ändå hade rast.
"mm. visst" svarade Hanna och tittade fortfarande ner på mobilskärmen.
Vi började gå genom korridoren.
"vad gör du?" frågade jag nyfiket.
"äh, smsar bara" svarade Hanna.
Jag tittade ut genom de stora fönstren ut mot skolgården och såg regnet ösa ner utanför.
"fan. det regnar ute fortfarande" suckade jag och sjönk ner på golvet med ryggen lutad mot väggen.
Hanna satte sig bredvid mig.
"skitväder, alltså" muttrade hon.
Plötsligt kom Jenny, en tjej i min biologigrupp, gående. Hon hälsade glatt på oss.
"hej" svarade jag ointresserat.
"har ni hört att det ska börja en ny kille i åttan i morgon?" frågade Jenny.
"va?" ekade jag.
"ja, rektorn sa det" svarade hon.
"när sa han det?" frågade plötsligt Hanna.
"igår" svarade jenny. "men måste dra till Svenskan nu. vi ses"
"hejdå" svarade jag och Jenny skyndade vidare genom korridoren.
Hanna och jag utbytte blickar.
En ny kille! i åttan!

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

hoppas ni gillade det första kapitlet! vet, det var ganska intensägande, kort och lite tråkigt. Men det är iallafall en start på berättelsen. ;)

Nu har jag fixat klart med rss grejer, röstlådor, frågelådor, profilen och lite annat. Blev nöjd :)
iaf så kommer det första kapitlet upp ikväll kl 18.00. precis som det står i menyn ---->
Det kommer alltid att stå där när nästa kapitel kommer upp så ni vet det.
kapitel 2 kommer upp imorgon. Det blev tusen gånger bättre än det första. Tycker jag.
Så om ni inte gillar det första kapitlet ikväll, snälla stanna kvar, vem vet? ni kanske gillar det andra bättre!
kraam ;)


ps. glöm inte att följa mig på bloglovin'

tryck F5 om ni inte ser! snart kommer mer updateringar på designen. Ska fixa
lite med profilen och rss ikonen och rubrikbakgrund. Det första kapitlet kommer upp snart ;)