♥

förra kapitlet:
"tänk såhär" sa jag. "du kan ju inte älska Erik, för då skulle du aldrig blivit kär i en till. Då måste du alltså gilla benjamin mest"
"gud vad smart du är!" brast Hanna ut i ett leende och gav mig en stor kram.
"jag vet" svarade jag och flinade.



Skoldagen var slut och jag gick ner för stentrappan och ut i sommarvärmen. Alla stod i grupper på skolgården och snackade. Ingen ville egentligen gå hem när det var så fint väder, så alla dröjde sig kvar. Jag visste inte vilken grupp jag skulle gå till. Therese och tvillingarna kunde jag ju absolut inte gå till, Philip och hans polare skulle bara glo på mig om jag gick fram till dem, jag kunde inte gå fram till de som spelade basket, jag menar, jag kunde ingenting om basket och nördarna hade åkt hem för länge sedan. De var typ rädda för solen eller nåt.
Jag tog upp min mobil ur fickan och låtsades göra något. Skickade iväg ett sms till Hanna. Hon svarade inte. Fan.
Plötsligt kom Emma och Emilia gående ner för trappan. De gick fram till mig och jag hälsade glatt. De var typ alltid med mig nu för tiden. Therese hade blivit jättesur på mig för det. Det märktes. Men det var ju egentligen inte mitt fel. De var ju de som vinkat till mig på lunchen, och det var alltid de som kom fram till mig på rasterna.
"vad gör du då?" frågade Emilia och sneglade bort mot de gröna parkbänkarna där Therese satt. Hon saknade nog att vara populär. Inte för att hon inte var det, men det var inte lika mycket rykten och snack om dem som det hade varit förut.
"inte så mycket" svarade jag.
"alltså, tvillingarna tror verkligen de är något" sa Emma och sneglade också bort mot parkbänkarna.
"ja, de tror liksom att de kan bara komma hur som helst och sno Therese!" sa Emilia upprört.
De tittade på mig för att få medhåll.
"mm" mumlade jag.
"och kolla bara hur de fjäskar för henne!" sa Emma.
"de ger henne smink och grejer liksom HELA tiden!" sa Emilia.
Jag kunde inte låta bli att le för mig själv. De var avundsjuka.

Jag satt på den gröna bänken på busshållplatsen och väntade på bussen. Philip kom plötsligt fram och satte sig bredvid mig. Han slängde sin väska på marken och suckade. Sedan strök han luggen åt sidan med ena handen och tittade på mig.
"hej" sa jag och pressade fram ett leende.
"tja" svarade han och tittade upp på bussen som precis bromsade in framför oss.
Jag reste mig upp och Philip plockade upp sin väska från marken. Busschaufören var sur som vanligt. Jag betalade och gick sedan längst bak i bussen och slog mig ned på ett säte. philip kom efter mig och satte sig på sätet bredvid. Det belv pinsamt tyst i ungefär en minut innan någon sa något.
"eh... kan inte jag få se eran kattunge sen?" frågade Philip.
jag sken upp i ett leende.
"visst!"
"jag hade en katt när jag var liten men han blev överkörd" sa Philip och tittade ut genom fönstret.
"så synd" svarade jag.

Bussen bromsade in och stannade med ett ryck vid en busshållplats. Ett gäng fnissande tjejer som såg ut att gå i nian klev på.  Snälla, snälla, snälla kom inte hit, tänkte jag.
De gick längst bak i bussen och slog sig ned på sätena mitt emot oss. Shit.
De kollade granskande på mig och började sedan viska med varandra. jag kände hur jag rodnade. Fan. jag kollade ut genom fönstret för att dölja det. Phlip verkade inte bry sig över huvud taget. han måste ha kommit från någon storstad eftersom han verkade vara van vid att folk tittade och snackade om honom.

När bussen äntligen stannade vig höghusen var jag så lättad att få komma ut ,så jag glömde bort var jag satte fötterna. Med en smäll ramlade jag ner på asfalten och kände hur gruset trängde sig in i mina handflator. Luften gick ur mig som när man gör hål i en balong och luften sakta pyser ut. jag kände hur en tår letade sig fram ut ögonvrån. jag strök irriterat bort tåren med handen och satte mig upp. Philip kom springade fram till mig med en orolig blick. han satte sig ned på knä bredvid mig och strök bort mitt hår ur ansiktet. En varm känsla for genom kroppen men tvingades snabbt bort av smärtan i händerna. jag svalde klumpen i halsen och tittade ner på mina händer. Skinnet var bortrivet och det blödde litegrann. resten av handen var helt blå, full av blåmärken. 
"hur gick det?" frågade philip och tittade rakt in i mina ögon med en allvarlig, oroad blick.
"bra" svarade jag men det lät så ynkligt så det var nog inte svårt att inte tro på det.
han reste sig upp och sträckte ut handen mot mig. Jag tänkte resa mig upp själv när Philip tog tag i min hand och drog mig upp på fötter istället.
"tack" mumlade jag.
Vi började gå mot höghuset. Mina händer bultade och det sved om såret. jävla fötter, tänkte jag och sparkade surt till en sten. Ni får väl för fan samarbeta lite, ni kan ju inte gå ivägen för varandra. Det är ju klart jag ramlar då.

Elisabeth stod i dörröppningen och rökte med sin hund som vanligt. Vi trängde oss förbi henne och gick upp för trappan. När vi kom upp till våran våning tog Philip tag i min arm och granskade såret på min hand.
"kom" sa han plötsligt och sköt upp dörren till sin lägenhet. Jag hann inte tveka eller fråga vad vi skulle göra, innan jag plötsligt stod i hallen. Phlip stängde dörren bakom mig och sparkade av sig skorna, gick runt ett hörn och försvann. Jag visste inte om jag skulle följa efter eller inte. Men det kändes lite ensamt i hallen så jag drog av mig skorna, hängde upp min jacka och följde efter. Deras lägenhet luktade lite som hos min kompis Elin. Det låg saker över allt och det var inte speciellt välstädat. Ändå såg huset mordärnt ut. jag gick genom en lång korridor när jag plötsligt fick se en dörr stå öppen. Genom dörrspringan lös det. Philip måste vara där inne. jag gick in óch mycket rikitgt stod Phlip där. rummet såg ut som en blanding mellan en tvättstuga och en toalett. Det fanns en diskmaskin och ett handfat plus en stor hög med smutskläder. tapeterna var ljusgråa och golvet blått. Phlip stod framför handfatet och rotade i ett skåp som satt precis över honom. jag kunde skymta flaskor och burkar där inne. Det var säkert ett medicinskåp.
"här" sa philip plötsligt och sträckte fram en rulle med breda plåster.
"tack" sa jag och tog emot rullen.
jag rev av en bit plåster och drog sedan bort de fullständigt onödiga plasten runt om.
"jag kan göra det" utbrast Philip när jag skulle sätta på plåstret.
jag hann inte svara föränn Philip tagit plåstret och var i full färd med att placera det på min hand. men försiktighet satte han fast det och tittade sedan upp på mig med ett leende.
"sådär" sa han och log.
"tack" svarade jag och log tillbaka.
Jag kastade en blick på klockan i hörnet. Den var halv tre. Jag var nog tvungen att gå hem nu. Så som mina ben skakade var det nog ett tecken.
"jag måste gå nu" sa jag och gick ut ur tvättsugan/toaletten och började gå tillbaka till hallen.
Philip följde min hack i häl. Jag kom ut i hallen och drog på min jackan och satte på min skorna. Sedan la jag ena handen på handtaget och vände mig om mot Philip.
"hejdå"
"hejdå" svarade han och log innan jag gick ut i trapphuset och stängde dörren efter mig.

--------------------------------------

sådär! :) vad tycker ni? har ni några gissningar om vad som kommer att hända längre fram i novellen? ska jag srkiva längre eller kortare? skicka MÅNGA kommentarer ;)<3