♥

förra kapitlet:

”men jag har inte lust att blandas in i era bråk, okej?” sa jag sedan och trängde mig förbi henne och fortsatte gå genom korridoren. Jag kände Thereses blick i ryggen när jag började gå upp för trappan. Hörde hur hon sa ”äh, hon är ju blåst” till de andra och hur de gick. Snackade hon om sig själv eller?

(bild)

Jag stannade upp i dörröppningen till musiksalen och bet mig själv i läppen. Jag var sen. Med en blick på klockan suckade Ronja. Allas blickar på mig kändes obehagligt. Även Philips blick var fastklistrad på mig. Kunde inte gömma mig någonstans.

"du är sen" konstaterade Ronja.

"jag vet me..." började jag men hon avbröt mig.

"sätt dig så vi kan börja"

Jag tog ett djupt andetag och gick fram till första raden av stolar och satte mig. Tittade ner på mina skor. Vågade inte möta någons blick. Fan alltså. Jag skulle aldrig mer komma försent.

"ja, idag är det ju näst sista gången ni hinner öva inför premiären så idag gäller det att ni tar detta på serriöst allvar" förklarade Ronja. "vi börjar med den första scenen"

jag tittade upp från mina skor. va?

"Julia och Romeo, upp så scenen" sa Ronja och mitt hjärta stannade.

shit.

Jag reste mig sakta upp och kände hur mina kinder blev blossande röda. Började gå mot scenen och såg i ögonvrån hur Philip reste sig upp från en stol och trängde sig fram genom folkmassan. shit alltså.

jag klev upp på scenen och gick nervöst fram till en ledig mikrofrån. Philip klev upp på andra sidan scenen och gick fram till mikrofånen bredvid mig.

"varsågoda" sa Ronja och gjorde tummen upp mot oss innan hon klev ner från scenen.

Jag blickade ut över folkmassan och en svindlande känsla for genom min mage när jag såg att alla tittade på oss. Min mun blev torr och jag var inte alls säker på att jag skulle lyckas få fram några ord. Men som tur var hade Philip den första repliken.

"testar ett två..." sa han och alla brast ut i skratt.

Med ett självsäkert leende tog han loss mikrofånen från stativet och vände sig om mot mig. Jag mötte hans blick och tog sedan loss mikrofånen från mitt stativ. När jag var klar log han mot mig och började.

Mitt hjärta började slå fortare när han plötsligt slutade prata och tittade på mig. Jag förstod att han hade sagt klart sin replik, men jag var inte säker eftersom jag inte hört ett dugg av vad han sagt. Det enda jag hade koncentrerat mig på var att inte snubbla på några sladdar eller se för konstig ut. jag hade pillat nervöst i mitt hår och dragit i tröjan gång på gång. Men nu var det min tur. Jag greppade ett hårdare tag om mikrofånen och började.

jag stammade nästan hela tiden men annars gick det bra. När min replik närmade sig slutet kom jag plötsligt på vad vi skule göra. åh.. nej! SHIT.

När jag läst klart min replik var det dödstyst i salen. jag tog ett djupt andetag och vände mig om mot Philip. utan att hinna tveka tog jag ett steg fram och pressade mina läppar mot hans. Jubel utbröts i salen och applåder ekade som sorl runt omkring oss. Vi fortsatte kyssen. fast det egentligen räckte. Alla fortsatte att jubla och några killar var ju självklart tvungna att tönta sig så de ropade saker som "grr" och "olala". Jag avslutade kyssen och log mot Philip. Vi vände oss framåt och i samma sekund fattade jag egentligen inte vad i helvete vi hade gjort för något. Inför alla som satt här. Herregud. Det var ju vansinne. Applåderna fortsatte och vi klev ner från scenen. Eller så var det kärlek blandat med mod.

……………..

Nästa morgon vaknade jag av att väckarklockan ringde. Jag satte mig upp i sängen direkt och gäspade. Hade ställt klockan extra tidigt eftersom jag skulle hinna fixa mig inför pjäsen idag. Jag reste mig upp och tassade ut i hallen. Pappa satt i vardagsrummet och såg på TV. Det var någon repris från fotbolls EM.

”god morgon” sa han utan att slita blicken från TV:n.

”god morgon” jäspade jag tillbaka. ”du glömmer väl inte att komma och titta på pjäsen idag?”
”nejdå. Jag ska nog hinna om jag slutar extra tidigt.” svarade pappa.

Jag slängde en blick på klockan. Blev orolig för att jag skulle hinna göra allt jag hade planerat ändå. Föna och locka håret, göra en komplicerad sminkning, måla naglarna, byta om till klänningen jag köpt på stan och öva inför det sista på replikerna. Bestämde mig för att skippa frukosten. Fick ta en macka i kaffeterian innan pjäsen om jag hann. Men nu hade jag inte tid. Jag skyndade mig tillbaka in på mitt rum och plockade fram locktången.

En halvtimme senare låg mitt blonda hår i lockar över ryggen. Jag log nöjt mot min egen spegelbild innan jag stängde av locktången. Böjde mig ned och började rota i en låda i min byrå. Hittade det jag letade efter. Mammas ros. Den hon haft när hon gifte sig med pappa. Vit, med stora blad och med glittrande diamanter runt om. Jag placerade den i håret och gick sedan ut i badrummet för att börja med sminkningen. Saknaden efter mamma var fortfarande stor fast jag inte minns så mycket utav henne. Jag var bara två år när hon dog. Det enda jag minns var när pappa och jag besökte henne på sjukhuset och hon låg i en vit sjukhussäng med slangar kopplade över allt från kroppen. Hon såg så svag och liten ut i den där sängen och jag ville bara krama om henne och säga att allt skulle bli bra. Fast jag redan då visste att det inte skulle bli det. Hon hade fått cancer en gång tidigare, men överlevt. Men då var cancern mycket mindre farlig.

Efter en timme var allt klart. Det sotade sminket satt på plats, det ljusrosa nagellacket hade torkat och håret var perfekt. Det enda som fattades var Philip. Min underbara pojkvän.

När jag klev ut i trappuppgången var jag redan nervös. Hela skolan skulle titta på. Inklusive alla föreldrar. Och alla lärare. Jag låste dörren och vände mig om. Det var inte Philip som stod där. Det var Romeo. Jag blev så chockad att jag bara gapade. Kände knappt igen Philip bakom hans kostym. Han hade en svart kavaj med en röd ros i en ficka och håret var stylat med gelé. Han hade ett par gamla, svarta gubbskor på sig som troligen var hans pappas. Han såg tusen år äldre ut. Nästan för gammal.

”vad tycker du?” flinade han.

Jag stängde munnen när jag insåg att jag stått där och gapat i kanske en halv minut.

”skitsnyggt” svarade jag med ett leende. ”du ser verkligen ut som Romeo.”

”tack” sa han med ett leende. ”du är också skitsnygg”
Jag gick fram till honom och gav honom en lång kram. Lutade huvudet mot hans axel en sista gång. Eller, det skulle ju inte bli den sista. Men om jag inte överlevde pjäsen alltså.

…………………………

Jag drog gjorde försiktigt en glipa i ridån och blickade ut över stolsraderna. Det var nästan fullt. Fanns bara typ tre platser kvar, och ändå strömmade det fortfarande in folk. Jag kände hur min mage nervöst knöt ihop sig och jag släppte ridåerna igen.

”är det många?” frågade Jossan nervöst.

Jag nickade sammanbitet, men sken sedan upp i ett leende. Det var både hemskt och superroligt samtidigt. Shit alltså. Jag skulle verkligen gå ut där och stå och prata inför alla folk.

”mår du verkligen bra?” frågade Roxanna plötsligt. ”du har gått runt och lett åt ingenting i en halvtimme nu”

”peppad” svarade jag.

”jag med” stämde Wilma in.

Jag sneglade åt Philips håll. Han stod och pratade med sina kompisar. Plötsligt vände han på huvudet åt mitt håll och våra blickar möttes. Jag log och tittade sedan bort igen. Fan vad pirrigt alltså.

……………….

Jag tog ett djupt andetag och hörde hur publiken tystnade där ute. Nu var det dags. Det var nu eller aldrig. Jag greppade nervöst Philips hand som, precis som min, var svettig. Han var lika nervös som jag. Ridåerna gled sakta upp och snart var hela publiken synlig. Shit. Alla kollade på oss. Det kändes som om mitt hjärta skulle stanna men jag tvingade mig själv att andas.

"Julia, du är allt för mig. Även när du inte är här så känner jag dina andetag som om de vore bundna till mig själ. Ditt hjärta bultar så starkt för mig. Som om även det var bundet till min själ. åh, Julia. Jag saknar dig när du inte är här och det enda jag kan tänka på om nätterna är dig. I mina drömmar träder du fram och ger mig alltid en kyss. Du är det vackraste jag har och jag glömmer aldrig bort dig. En natt utan dig är som en plåga och en dag utan dig är ännu värre. Julia, om du aldrig lämnar mig så svär jag att aldrig lämna dig"

Jag tog ett djupt andetag innan jag började min replik.

"Romeo, jag svär att aldrig lämna dig. För du är allt för mig precis som jag är allt för dig. Det kan inte vara mer rätt än att vi blir ett par. Vi är menade för varandra. Två pusselbitar som passar perfekt tillsammans. Även när jag inte drömmer och är vaken kan jag se dig i mina tankar. Som om du alltid vakar över mig och som om du alltid finns där. Det ger mig en trygghet i att leva och att veta att du älskar mig. Åh, Romeo, om inte min pappa förbjöd oss att träffas skulle livet bli så mycket bättre för oss båda. Varje gång jag ljuger för min pappa och när vi gömmer oss här känner jag ändå mig som en svikare. fast du får mig att känna mig helt underbar. För hela du är underbar Romeo..."

Jag pustade ut. Det gick bra. Shit alltså. Hoppas bara alla hade hört vad jag sagt. Plötsligt märkte jag Philips blick på mig och då kom jag ihåg vad vi skulle göra. Jag visste inte riktigt vad som hände. På något sätt flippade jag ur och nästan skrattade av lycka samtidigt. Inombords alltså. Jag tog ett steg närmare Philip och blickade ut över publiken en sista gång. Mötte plötsligt en bekant blick på första raden. Therese. Hennes blick var fäst på mig och hon log uppmuntrande. Det kändes faktiskt skönt att therese var snäll mot mig. Även om det bara var ett spel för henne var det mycket värt för mig. Inte för att vi skulle bli vänner igen. nej. Absolut inte. Men det kändes skönt att slippa allt skitsnack och alla sura blickar. Faktiskt. Jag log mot henne som antagligen skulle bli den sista gången i mitt liv – innan jag böjde mig fram mot Philip och kände hur våra läppar nuddades. En våg av lycka och värme sköljde över mig och jag kunde inte låta bli att  pressa mina läppar lite hårdare mot hans. Pubilken brast ut i jubel och applåder. Fast pjäsen inte var slut och fast det bara var första scenen. Busvisslingar hördes och jag kunde föreställa mig min pappas min vid det här laget. ”du får inte vara med den där grabben mer! Hör du det? Han är inte bra för dig!” Kolla nu då. Kolla vad lyckliga vi var tillsammans. Dessutom spelade det inte någon roll om vad han tyckte. Det var philip och jag pch det hade det alltid varit och det skulle det alltid vara. Ridåerna gled sakta igen och innan de stängdes sa philip något som inte alls ingick i manuset:

”du är andledningen till varför jag ler, Bella”

………………………………………………………………..

SLUT!

Omg.. blir lite tårögd själv faktiskt.. haha ;) men vad tycker ni? Om hela novellen alltså. Hur har den varit? Beskriv, inte bara ”den var bra” utan skriv gärna något om varför ni tycker den var bra. Om ni nu tycker det .. ;)

Tack för all fin respons jag fått och vi syns om tio dagar och då kommer en NY novell! KRAMIZAR :D

”men jag har inte lust att blandas in i era bråk, okej?” sa jag sedan och trängde mig förbi henne och fortsatte gå genom korridoren. Jag kände Thereses blick i ryggen när jag började gå upp för trappan. Hörde hur hon sa ”äh, hon är ju blåst” till de andra och hur de gick. Snackade hon om sig själv eller?

”hejdå. Vi syns imorgon” sa han innan han hoppade upp på moppen och körde iväg igen.

Jag stod och kollade efter honom en lång stund innan jag vände mig om och började gå mot ingången.

(bild)

När jag slet upp dörren till lägenheten stod pappa i hallen med telefonen tryckt mot örat. Jag slog igen dörren bakom mig och pappa tittade upp. Hans uttryck var en blandning mellan ilska och förvåning.

"och du tycker att det är dags att komma hem nu?!" frågade han argt och avslutade samtalet.

Jag svarade inte och sparkade av mig skorna.

"jag var nära att ringa polisen Bella!" sa pappa nu ännu argare "vad har du varit?!"

"hos Philip" svarade jag.

"Philip? du får inte vara med honom mer! har du förstått det?!"

"va?!" ekade jag. "varför inte? Det var ju inte hans fel att jag kom försent!"

"vems annars? spidermans?" frågade pappa ilsket. "och du får utegångsförbud"

"meh, va?!"

"ja, och jag vill inte höra att du är med den där grabben igen!"

"men vad har PHILIP gjort?!" frågade jag argt.

"han lär dig att röka...Han är inte bra för dig!"

"vem har sagt att Philip lär mig röka?!"

"du sa ju att din kompis rökte"

"ja, men jag har väl för fan aldrig sagt att det var philip?!" svarade jag surt.

"nähä, men du får ändå inte vara med honom! har du förstått det?!"

"asså jag skiter i dina jävla pissregler! jag får vara med vem jag vill!" skrek jag och gick med snabba steg in på mitt rum och slog igen dörren. Suckade och kastade mig ner på sängen. Jag tryckte en kudde mot huvudet och kände hur tårarna sakta började rinna.

Nästa  morgon vaknade jag med kläderna på och med mascaran utsmetad över hela ansiktet. Jag satte mig sömnigt upp i sängen och reste mig upp och gick fram till min spegel. Suckade trött när jag såg min spegelbild. Håret var trassligt och jag hade mascararingar under ögonen. Fräscht.

Jag bytte om till shorts och en blus och tassade ut i hallen och gick in på toan. Tände lyset och böjde mig ned över handfatet för att tvätta bort mascaran. Kom på att jag inte sett Cloe på länge. undrar var hon hade tagit vägen?

När mascaran var borta gick jag ut till köket. Pappa satt vid köksbordet och läste tidningen samtidigt som han åt en ostmacka. Ingen utav oss sa något. Bråket från igår hängde fortfarande kvar i luften. Jag öppnade köksskåpet och tog ut ett paket flingor. Såg att Cloes matskål var borta. hade Elisabeth hämtat tillbaka henne? Jag plockade fram en skål och ett paket filmjölk och gick sedan ut i vardagsrummet. Slog mig ned i soffan och satte på TV:n.

"spill inte i soffan!" ropade pappa inifrån köket.

Jag himlade med ögonen. Jag hade suttit här sen jag var tre och ätit frukost. Men inte förens nu, när jag faktiskt hade ett bordsskick, så började han bry sig.

Bussen gick om fem minuter. Stressat drog jag på mig skorna och skinnjackan och tog sedan upp min väska från golvet och slängde den över axeln.

"hejdå" ropade jag till pappa, men fick inget svar, innan jag gick ut i trapphuset och slog igen dörren.

När jag såg Philip blev det som en chock för mig även fast jag hade trott att han skulle stå och vänta på mig vid trappräcket. Jag hade vant mig vid att han undvek mig.

"hej" sa jag och gick fram till honom.

"hej" svarade han och gav mig en snabb kram.

Jag log och kände hur mina fjärilar började flaxa i magen.

Vi började gå ner för trappan och det blev tyst i några sekunder. Jag kände på mig att vi båda tänkte på samma sak. Det som hade hänt igår. Allt hade gått så fort. Från att philip spelade att han hatade mig till att han erkände för hela sin familj och han älskade mig.

"blev din pappa arg igårkväll eller?" frågade plötsligt Philip och öppnade dörren för mig.

Jag klev ut i värmen och vi började gå över gräsmattan.

"ja." svarade jag. "hur kunde du veta det föresten?"

"äh... jag antar att jag inte kan ljuga för dig mer, så det är bäst att jag säger sanningen." sa Philip och gjorde en liten paus. "jag brukar liksom... spendera lite tid på eran balkong"

"okej..." sa jag sakta men fattade inte ett dugg av vad han sagt.

"alltså, det här låter helsjukt men.. jag gillar att se hur folk bor och tja... att se dig när du tittar på TV på morgornarna är faktiskt ganska intressant"

Jag blev totalchockad.

"spionerar du på mig?" frågade jag häpet.

"eh... ja, det kan man väl säga" svarade philip och rodnade.

"och hur länge har du gjort det?"

"sen första dagen jag såg dig"

Jag sparkade till en sten och kände hur jag rodnade. Shit. Tänk om han sett mig göra något jättekonstigt?

"men alltså, jag stannar bara i några minuter" sa philip.

"okej..men hur kommer du upp till våran balkong?" frågade jag.

"ehm, klättrar" svarade Philip.

"är det en varggrej eller är du bara otroligt bra på att klättra?" frågade jag.

"både och" flinade philip och vi klev på bussen som precis bromsat in framför oss.

Busschauffören glodde surt på oss, precis som alltid.

"tjena, surgubbe" sa philip när vi gick föbi honom och jag såg i ögonvrån hur busschauffören gapade.

Det såg så kul ut att jag inte kunde låta bli att fnissa.

Vi slog oss ned på sätena längst bak. Jag la upp min väska på sätet bredvid mig om någon skulle få för sig att sätta sig där. Hela bussen var tom, förutom en gammal tant och vi förstås. men ändå.

När bussen bromsade in vid skolan kände jag hur ett leende spred sig på mina läppar. jag var inte längre rädd för att bli utstirrad. De fick tycka vad de ville. Det enda som spelade någon roll var att Philip gillade mig igen. Eller, det hade han ju alltid gjort. Men ni fattar.

---------------------------------------------

kapitel 26! börjar närma sig slutet på novellen. Kanske bli runt 4-5 kapitel till, sen är det dags för en ny novell. kommentera vad ni tycker! kram :)

förra kapitlet:

"vem var det?" frågade jag försiktigt.

"josh och hans gäng" suckade Philip. "de tror att de äger stället"

Han vände på huvudet och tittade på mig. I hans ögon glittrade vattnet och hans hår virvlade i den lätta vinden. jag drunknade i hans ögon. De var så vackra och levade. jag log och slet loss min blick och tittade ut över sjön istället.

"försten in till stranden är bäst!" sa plötsligt Philip och dök i vattnet.

"fusk" ropade jag efter honom och hoppade ner från klippan och började simma efter honom. Vi kom in på det grunda och började springa istället. Vattnet plaskade upp runt benen och gjorde min tröja som nyss torkat blöt igen. Philip vann. Men den här gången kom jag bara några sekunder efter honom. Jag kastade mig ner i sanden och låg där och flåsade efter att jag simmat som en idiot för att hinna ifatt Philip. Och ändå vann han.

"dålig kondition?" flinade Philip.

Jag tog upp en hand full med vatten och kastade iväg den på honom. Han skrattade till och log det där fina leendet. Jag räckte ut tungan åt honom och log sedan tillbaka. Han gick fram till mig och satte sig ned i sanden bredvid mig.

"vad lyxigt med värsta mexicostranden precis vid ditt... andra hem" sa jag.

philip log.

"aa"

När kläderna torkat körde vi tillbaka till stugan. Jag klev innanför dörren och blev fortfarande förbryllad över hur huset såg ut på insidan. Det kändes som att gå in i en portal och komma till någon helt annan stans. Philip sparkade av sig skorna och jag hängde upp min skinnjacka på en krok.

"kom" sa han och började gå upp för den knarrande trappan. Jag tog ett djupt andetag innan jag följde efter honom.

På övervåningen låg en hall med sovrummen på sidorna om hallen. Den första dörren ledde till Philips rum. Han sköt försiktigt upp dörren och gick före mig in i rummet. Det var konstigt hur likt hans rum här var som rummet i lägenheten. Blått överkast, blåa tapeter, en stor garderob, ett skrivbord och en hylla med tavlor på. Philip gick fram till sängen och satte sig medans jag nyfiket gick fram till hyllan med tavlorna på. Ville se om det var samma tavlor också. Precis som i Philips andra rum så var bilderna på vargar. Var deras familj jägare? överallt hade de vargar, de hade skinnmattor och varför hade de annars ett hus mitt ute i skogen? en annan tanke dök plötsligt upp i min hjärna. Rådjuren. Jag svalde klumpen jag fått i halsen och försökte att inte tänka mer på saken. Istället gled jag med blicken över fotona. Längst bort stod en dammig tavla med ett trettiotal vargar på. Jag lyfte handen och strök bort dammet och såg att något var skrivet över varje varg med en blek tuchpennefärg. Jag tittade närmare och såg att det stod namn. Först trodde jag allt var ett skämt. Som om han hade skrivit dit namnen bara för att skoja och se vilka de där personerna liknade. Men när jag såg det namn som stod över vargen längst upp stelnade jag till. Runt i min hjärna snurrade minnen, alla vargtavlor, alla gånger philip ljugit, varje ord han sagt som jag inte förstått, allt jag sett i skolan, hur Philip såg ut, huset och plötsligt fattade jag allt. Med snirkliga bokstäver över vargen länsgt upp stod:

philip.

jag mådde illa. Ville spy, men samtidigt inte. Min hjärna spelade upp minnen som scener och som om jag var åskådaren. marken började snurra. jag såg i ögonvrån hur Philip kom fram till mig, sa något och la ner tavlan med en smäll så baksidan låg uppåt. Jag snubblade till. Orden som philip sagt på förmiddan upprepades i mitt huvud.

alla gånger jag ljugit, var för att beskydda dig från vem jag egentligen är.

vem jag egentligen är.

Alla pusselbitar föll på plats. Allt Philip sagt och gjort förstod jag plötsligt. Shit. men det kunde inte vara sant. Det gick inte.

men samtidigt visste jag att det var sant.

Mitt huvud började snurra igen och plötsligt blev allt svart.

Jag slog sakta upp ögonen. Allt var suddigt och mitt huvud dunkade. Jag kände plötsligt något mjukt under mig. sakta återgick synen till normalt och huvudverken försvann. Jag ryckte till när jag såg var jag befann mig. I en skog. Över mig hängde trädens grenar, runt omkring mig täcktes marken med mossa och stenar och det mjuka under mig var mossa. Jag satte mig försiktigt upp och kände hur hela min kropp värkte.

vad fan gjorde jag här?! och hur hade jag kommit hit?!

Jag tittade mig omkring. Inte en människa syntes och det enda som hördes var fågelkvitter.

var hade Philip tagit vägen?!

plötsligt knäcktes något som lät som en gren över mig och med en duns föll någon till marken precis bredvid mig. Philip. Han svor högt och reste sig upp och sparkade argt till trädet som han ramlat ner ifrån. Han vände sig om igen och fick plötsligt syn på mig.

"hej" sa han och log.

"vad fan gör jag här..?" flög det ur min mun.

philip log snett och satte sig ned i mossan bredvid mig.

"jag... alltså, du svimmade. Och tyckte det var dags att berätta allt för dig. och jag tror redan du vet, men .... jag vet inte hur jag ska säga det här ...."

Philip reste sig upp igen och tog tag i min hand och drog upp mig från mossan. Jag hamnade nära honom.  Han ansikte var bara två centimeter från mitt. Jag tittade in i hans ögon och blev som fast igen. Hans hår virvlade lite i den svala vinden och trädtopparna svajade fram och tillbaka. Philip tittade rakt in i mina ögon och hans uttryck förändrades. Allt blev knäpptyst i skogen. Tillochmed fåglarna tystnade.

"jag är en varg" viskade Philip och mitt hjärta började slå fortare.

Fåglarna flög iväg från träden så fort Philip sagt orden. Deras vingar flaxade högljutt och träden slutade att vaja i vinden. Mina ben kändes svaga. Jag visste inte om jag skulle orka att stå länge till.

"ja-jag visste det" viskade jag tillbaka och tittade rakt in i hans ögon. En eldslåga slog upp i Philips ögon. Jag ryste till. Philip log ett svag leende och backade tre steg innan han röt till och blottade tänderna. En kall kår spred sig genom min ryggrad och jag blev som förstelnad. Philip fortsatte att ryta och plötsligt sprack hans skor och istället för en människofot var nu där en lurvig vargfot med vassa klor. Jag kunde inte röra mig. Inte andas. Allt var för overkligt. Jag hade på något sätt alltid vetat om det. Men eftersom det inte var speciellt normalt så hade jag vägrat tro på att det var sant. Att han var en varg. Shit. Jag blinkade till för att kolla om jag verkligen drömde. men allt var precis som förut. shit alltså. Jag svalde och fäste blicken på Philip igen. Nu sprack hans jeans och plötsligt stod han på alla fyra. hans överkropp blev lurvig och även hans tröja sprack. hans huvud förvandlades sist. Med ett knyck med nacken så var hans huvud även det lurvigt. hans chokladbruna ögon tittade på mig från den varg som stod där och han morrade lågt. Plötsligt böjde han sig fram och gick ned på knä. Philip bugade sig för mig. Eller förlåt, vargen. För det kändes inte som Philip. Även om hans chokladbruna ögon var desamma.

Jag borde nog ha blivit rädd. Sprungit hem direkt. Ringt polisen. Ringt hem. Ringt psyken. För det här var ju inte normalt. Inte för fem öre. Men jag stannade kvar. Rörde mig inte. Stod bara och tittade på. Jag skulle ha blivit rädd, om jag inte visste att den morrande vargen som stod ungefär tre meter ifrån mig var Philip. Killen jag älskade.

Jag tog två steg fram och sträckte sakta ut handen mot Philip. Han tog ett steg framåt och sträckte fram huvudet mot min hand. Jag kände hur min hand darrade. Han böjde ner huvudet och strök sig mot min hand. Som för att visa att det var okej. Jag klappade honom försiktigt på huvudet. Han gnydde lågt och jag log. Sedan strök jag honom över nosen och plötsligt fick jag en blöt slick i ansiktet. Jag skrattade till. Blev ganska äcklad över att ha fullt med vargslem i ansiktet men försökte att inte bry mig. Plötsligt puffade Philip löst till mig med huvudet i magen. Jag förstod vad han menade när han pekade med nosen på sin rygg.

nej, tänkte jag. Shit. nej.

Men ändå var tanken lockande. Jag tog ett steg fram mot honom och la försiktigt över ena benet över hans rygg. Satte mig tillrätta och greppade tag i pälsen för att hålla mig fast. Han reste sig sakta upp och jag fick svindel när jag såg hur långt ner till marken det var. Jag greppade ett ännu hårdare tag i manen och plötsligt stegrade Philip sig. Jag höll mig fast så hårt jag kunde och Philip ylade. Sedan började han springa. Jag halkade ner från hans hals igen och greppade tag i pälsen. Lutade mig framåt för att inte ramla av. Jag visste att vargar kunde springa ganska fort. Men inte såhär fort. Träden susade förbi och snart var vi ute på en äng. Fartvinden fick mina ögon att tåras och mitt hår virvlade i vinden. Jag kunde inte låta bli att le. Jag hade gått på ridning när jag var liten. Och jag var ganska van vid att gallopera med hästar. Men det här var så mycket bättre.

Kort kapitel, I know. Men ändå, nu har ni fått reda på vad Philip är och jag lovar att han kommer förklara mycket mer i nästa kapitel. Vad tycker ni? Det kommer blandas in ÄNNU mer fantasy i novellen senare. Kram J