♥

 

 

"var tog ni vägen?" frågade Roxanna.

"vi gick till duvet T-shirts och linne avdelningen" svarade Sarah.

"jaha" sa Roxanna och tittade på mig.

"hittade du nåt eller?"

Jag tittade mig omkring för att försäkra mig om att hon verkligen pratade med mig. varför skulle hon vara intresserad av om jag hittade nåt eller inte?

"eh.. ja" svarade jag tillslut.

"okej" sa hon och log mot mig.

 

När vi var tillbaka på skolgården igen och det var dags för lektion gick plötsligt Philip förbi oss. Jag kände hur mitt hjärta började slå fortare bara jag såg honom. Plötsligt stannade Roxanna upp.

"åh, kolla. Där är han"

Alla vände sina blickar åt philips håll.

"shit vad snygg han är alltså" sa Linnea drömmande.

"ja, eller hur" höll Wilma med.

Jag tittade förvånat på dem. Vänta.... va? tyckte de att Philip var snygg?!

"asså, vilken lycko-ost du är Bella" sa plötsligt Sarah."du är Julia och han blev Romeo!"

"mm" mumlade jag och kände hur jag fick en klump i halsen.

"tycker inte du han är snygg?" frågade Linnea.

"jo" svarade jag tyst.

 

Jag slog igen skåpet. Det var lunch. Medans jag la ner skåpnyckeln i fickan såg jag i ögonvrån hur Sarah, Wilma, Roxanna, Linnea och Jossan kom gående mot mig. De stannade framför mig och jag tittade upp.

"hej" sa sarah och log.

"hej" svarade jag och log tillbaka.

vad kunde de vilja mig?

"det är lunch nu" sa Jossan.

jo, jag vet.

"aa" svarade jag.

"men.. kom då" sa Jossan.

"men, ni då?" frågade jag förvirrat.

"men du får sitta med oss, kom!" sa Sarah.

Jag kände hur ett leende spred sig på mina läppar och jag började gå efter dem genom korridoren. Vi kom fram till matsalen och gick in genom de stora portarna. det var härligt att komma i en grupp. Alla blickar riktades mot oss och folk såg avundsjuka ut. typ "meh, varför hänger bella med Roxanna och dom?" och "kolla. när blev de kompisar?". jag log och kände mig för första gången nöjd över att alla tittade på mig. Alla andra gånger hade jag tyckt det varit jobbigt. Vi gick fram till matdisken och plockade upp varsinn blå plastbricka. Det var köttbullar och potatismos. Det gamla vanliga. Jag la upp sju stycken köttbullar på min talrik eftersom man inte fick ta fler.

Plötsligt hörde jag en välbekant röst precis bredvid mig. Åhnej.

"tja bruden"

jag himlade med ögonen och vände mig om. Kevin stod lutad mot matdisken bredvid mig och log brett.

"vad vill du nu då?" frågade jag.

Jag kände alla nyfikna blickar från Sarah och de andra. De undrade säkert varför Kevin pratade med mig.

"vill du sitta med oss eller?" frågade han.

"och vilka är 'oss'?" frågade jag.

"Fille, mackan, Rodde, George och jag" svarade Kevin.

jag ryckte till när han sa Fille. Han måste mena Philip. Det fanns ju ingen annan 'Fille' på våran skola.

"eh, nejtack" svarade jag snabbt.

Kevin la på den där blicken som han visste om att alla tjejer gillade. Förutom jag.

"säkert?" frågade han.

"ja" svarade jag och suckade och snurrade runt igen, så han skulle fatta att han skulle gå.

Och det gjorde han.

"vad sa han?" frågade Roxanna som stod närmast mig.

jag ryckte til och tittade upp på henne.

"äh, det va inget" svarade jag och lyfte upp min bricka. "var ska vi sitta?"

"där borta" sa Wilma och pekade på ett runt bord i mitten av matsalen.

Jag nickade och följde efter dem dit.

 

 

När dagen var slut var jag så trött att jag trodde jag skulle ramla ihop på skolgården och somna på direkten. Vi hade haft en vikarie på matten istället för Göran. och hon var precis tvärtemot honom. Göran segade sig fram med att berätta om allt möjligt så alla i hela klassrummet låg nästan och sov på lektionerna, medans Rita, våran vikarie, skuttade omkring, rabblade upp mattetal som man inte hann förstå vad hon sa och körde stenhårt med oss.

 

Jag styrde stegen mot busshållplatsen och såg i ögonvrån hur Philip gick några meter bakom mig. En pil kom sjutandes och borrade sig igenom mitt hjärta. Så kändes det iallafall.

 

jag klev på bussen och valde en plats längst bak. överallt i bussen, förutom där, var det fullt. Det fanns bara en plats kvar till philip. Den var ett säte framför mig. Philip tittade sig om i bussen, och när han såg att det bara var en plats kvar framför mig försvann hans leende totalt. men en sur min gick han fram till sätet och slog sig ned extra hårt som för att visa mig att han inte satte sig där frivilligt. Jag vände bort huvudet och bet mig själv i läppen för att inte låta känslorna svämma över. fan vad ont det gjorde. Han kunde väl vara lite trevlig iallafall? han behövde väl inte anstränga sig för att visa mig hur mycket han avskydde mig? För, sen när hade han börjat göra det? något hade hänt med Philip. han var inte sig själv. det var jag säker på.

 

..............................

 

Dagarna gick. Philip fortsatte undvika mig och jag fortsatte att vara med Sarah, Roxanna, Wilma, Linnea och Jossan. Vi hade blivit ett gäng nu. var tillsammans var vi än gick. Och jag var ju självklart glad över att jag äntligen hittat några vänner som faktiskt inte var falska. men ändå mådde jag dåligt. Det gjorde ont att se Philip

undvika mig varje dag. När vi övade inför pjäsen så gjorde han det med motvilja. Han läste inte alls sina repliker som förut. istället tjurade han och vägrade möta min blick. Ibland skolkade han tillochmed för att missa den lektionen. Det gjorde ondare och ondare i mitt hjärta att se honom. Och för varje dag som gick kändes kyssen mer och mer som om det aldrig hade hänt.

 

.........................................

 

Det var måndag. Ny vecka och nytt schema.

kul.

 

Jag satt vid bordet som jag alltid satt vid nu för tiden. bredvid Roxanna, Linnea, Sarah, Wilma och Jossan. De pratade om att åka till stockholm och shoppa men jag lyssnade inte riktigt. Mina tankar var hos en helt annan person. Ni kan ju gissa vem.

Philip.

jag suckade och vände mitt huvud bort från bordet där han satt. Jag ville inte se honom. Och jag önskade att vi aldrig blivit vänner så jag sluppit känna såhär.

"bella? ... lyssnar du eller?"

"va?" jag rycktes tillbaka till verkligheten och mötte Roxannas blick. "eh, ja"

"så du kan följa med till Stockholm på onsdag?"

"vet inte" svarade jag. "vi har väl skola då?"

"nej. Det är studiedag" sa Linnea.

"jaha."

"men kan du eller?" frågade Roxanna igen.

"jag vet inte. Måste kolla med pappa först" svarade jag.

"okej"

jag återgick till att kolla på Philip. kunde bara inte slita blicken från honom. Även fast jag ville. Han log ,det där fina leendet som jag älskade, åt något som Kevin sagt och tittade plötsligt åt mitt håll. Våra blickar möttes och jag kände hur mitt hjärta slog ett extra slag. Han tittade på mig med något som såg ut som tvekan i blicken, i ungefär en sekund innan han vände bort huvidet igen. jag suckade för mig själv. Jag skulle ärligt talat kunna döda någon för att få känna den där blicken igen.

 

Efter lunchen var det extra lång rast. Det hade rektorn bestämt. Jag antar att det egentligen var menat som en extra låg kafferast till lärarna.

 

jag satt på ryggstödet på en nerklottrad bänk tillsammans med Sarah, Roxanna, Linnea, Jossan och Wilma. De snackade fortfarande om den där stockholmsresan. Jag slog vad om att jag inte skulle få följa med av min pappa. Eftersom jag fick utegångsförbud bara jag var borta i tre timmar.

"jag måste på toa" sa jag och hoppade ner från bänken. De var helt upptagna att prata om resan så de märkte inte ens att jag gick. Men jag brydde mig inte. Med snabba steg gick jag mot skolingången. Det var tomt i korridorerna. Alla var ute i det fina vädret. jag gick upp för den korta trappan och styrde stegen mot tjejtoaletterna. När jag passerade städförådet hörde jag plötsligt killrösterröster. Jag stannade upp och lyssnade.

"men ärligt talat, hon gillar inte mig" sa en killröst jag kände igen. Kevin.

"jo, det gör hon säkert" sa en annan röst som jag också kände igen. Philip. Mitt hjärta slog ett extra slag.

"nej. Varje gång jag pratar med henne så säger hon bara 'vad vill du?"

Det gick plötsligt upp för mig vem de pratade om. Shit.

jag skulle ta ett steg närmare för att höra ännu mer när jag plötsligt snubblade på en sladd och föll handlöst framåt. jag hann se hur Philip och Kevin förvånat tittade på mig där jag låg på golvet. De tystnade tvärt och utbytte blickar. De fattade att jag hade tjuvlyssnat. jag reste mig snabbt ut och vände mig om för att gå därifrån när Philip plötsligt sa:

"vänta"

-------------------------------------------------