♥

förra kapitlet:

Jag gled sakta av Philip och hoppade ner i gräset. Jag log snett innan jag i ren vildhet började springa genom ängen. Lysflugorna lyfte i samma sekund som jag kom nära den och ett helt hav med lysande flugor flög upp i den mörka kvällshimmelen. Jag hörde ylanden bakom mig och sedan hur någon satte fart åt mitt håll. Philip. Jag log för mig själv när jag blev nedtacklad i gräset av honom i mänsklig form. Vi log mot varandra och plötsligt böjde sig Philip ner och gav mig en snabb kyss.

"vad vackert det är här" sa jag.

"jag vet" svarade han och log snett.

(bild)

Klockan halv elva körde Philip hem mig på moppen. Jag fick en klump i halsen där jag satt bakom Philip och höll armarna omkring honom medan vi körde genom stan. Pappa skulle bli galen. Bokstavligt talat. När han frågade var jag hade varit skulle jag inte kunna ljuga. Jag fick jämt så röda kinder när jag ljög och stammade hest. Så han skulle märka det direkt. Om det inte var så stora lögner så brukade jag klara mig. Men han hade ju liksom förbjudit mig att vara med Philip.

När vi svängde in framför höghusen hade klumpen i magen släppt. Jag hoppade av moppen och Philip lutade den mot ett träd och drog sedan in mig i en kram. Han luktade parfym och granskog precis som vanligt. Jag älskade den doften. Med en suck la jag armarna runt hans hals med tanken på att det förmodligen var sista kramen för idag. Jag ville ha mer. Bara frysa tiden där vi stod så att vi skulle stå här för evigt. Kramandes med stjärnhimlen runt om. Men jag visste ju att det inte gick.

"vad är det?" viskade Philip.

"jag bara tänkte på att det förmodligen var sista kramen för idag"

Det lät dumt. Jag vet. Men Philip bara log.

"äh. Vi ses ju imorgon" sa han fortfarande med ett leende på läpparna och placerade en mjuk puss på min kind.

"jag måste nog åka tillbaka nu" sa han sedan och drog sig ur kramen.

"okej" svarade jag.

Han hoppade upp på sin moppe igen och sladdade iväg över gatan.

"hejdå" ropade jag efter Philip innan han svängde ut på den stora vägen.

När jag försiktigt drog upp dörren till lägenheten stod inte pappa i hallen som jag väntat mig. Det var släckt över allt i huset och det enda som hördes var köksklockans slag. Jag sparkade av mig skorna och hängde upp jackan och tassade in på mitt rum. Hade ingen lust att väcka pappa bara för att tjafsa. Istället bytte jag om till pyjamas och kröp ner i sängen och somnade nästan direkt.

Jag vaknade nästa morgon av att veckarklockan pep. Med en suck satte jag mig upp i sängen och gnuggade mig i ögonen. Utanför fönstret hördes fågelkvitter och jag konstaterade att det måste vara tidigt på morgonen. Jag hade lust att somna om, men av erfarenhet visste jag att jag inte skulle vakna igen förens om några timmar. Och då skulle jag lugnt komma försent till skolan. Jag stängde av den pipande väckarklockan och reste mig upp från sängen. Kollade mig lite snabbt i spegeln innan jag gick ut i hallen och in i köket. På köksbordet låg en lapp. Jag gick fram till den och läste nyfiket.

Jag börjar tidigt. /pappa

Jag himlade med ögonen. Och nu var det tydligen dags att börja informera mig om vart han var någonstans. Ända sedan jag var liten hade han börjat tidigt på morgnarna utan att säga något och jag hade fått klara mig själv.

En timme senare drog jag på mig skorna och klev ut i trapphuset. Såg i ögonvrån hur Philip stod lutad mot trappräcket och kollade på mig med ett leende. Jag bet mig själv i läppen för att inte börja le som en idiot och låste dörren och vände mig sedan om. Nu var det Philips tur att gå fram till mig och ge mig en kram. Jag log mot honom.

"alltså, varför står du här varje morgon om du ändå sover på landet?" frågade jag.

"jag sover inte där" svarade Philip. "jag äter sen kvällsmat där och typ halv ett på natten åker jag tillbaka hit och sover här"

"men..." sa jag "är det inte enklare att bara sova där och åka moppen in till skolan?"

"då missar jag ju dig" svarade Philip och log mot mig.

Jag kände hur fjärilarna började flaxa i min mage. När han visade att han brydde sig mer om mig än om något annat så blev jag rörd. Ärligt talat.

Vi klev på bussen och idag var den sura gubben, alltså busschauffören, inte sur. Ett fult leende prydde hans läppar och han hälsade glatt på oss när vi gick förbi. Jag tittade på Philip och höjde på ögonbrynen. Vad hade det tagit åt honom? hade han äntligen insett hur jävla tråkigt det var att bli mött av en sur busschaufför varje morgon eller?

När bussen bromsade in vid skolan stod Hanna vid busshållplatsen och flackade nervöst med blicken. Det såg ut som hon letade efter någon. Efter några sekunder fattade jag. Åhnej.

Med snabba steg skyndade jag mig förbi henne i hopp om att hon skulle missa mig.

se mig inte, se mig inte, se mig inte, se mig inte...

"hej Bella!"

fan.

Jag snurrade runt och mötte Hannas glada leende och märkte även att Philip stod bredvid mig.

"hej" mumlade jag och sneglade på Philip.

Han tittade förundrat på mig som om han undrade varför jag haft så bråttom.

"vad söta ni är tillsammans" sa Hanna plötsligt och log mot oss.

Jag himlade med ögonen. Jo säkert. Kunde hon inte bara lämna mig ifred?

"föresten vad fin ring du har Bella" sa Hanna som nu var framme vid oss.

"mm" mumlade jag.

"var har du köpt den?"

"vet inte" svarade jag och vi började gå.

"och vilka fina jeans"

Jag himlade med ögonen. Herregud, hon behövde ju inte anstränga sig?

När vi var framme vid skolporten hade Hanna babblat på om mer än hundra saker. Bokstavligt talat. Det var nästan patetiskt hur mycket hon försökte få oss att bli vänner igen. Men det skulle aldrig hända. Hur mycket hon än försökte. Hon hade fått sin chans men hon hade sumpat den. Undrar egentligen vad som hade hänt eftersom hon var så sjukt beroende av att hitta en ny vän. Som råkade vara jag. Hade Therese dissat henne? Isåfall var det ju inte konstigt.

Första lektionen var matte. Åh, snälla döda mig. Jag slog igen skåpet med en suck och började gå mot mattesalen. Plötsligt stötte jag till någon och jag vände mig om för att säga förlåt. Men orden stannade i munnen. Halvt chockad och halvt irriterad muttrade jag ”se dig för”.  Det var Therese. Bakom henne stod Emma, Emilia och tvillingarna. Allihoppa glodde på mig.

”nämen hej Bella!” sa plötsligt Therese med alldeles för påklistrat leende och med en alldeles för vänlig ton för att vara Therese.

Jag höjde på ögonbrynen och tittade förvånat på henne.

”så… du är med Hanna nu, eller hur?” frågade hon sedan, även nu med ett påklistrat leende. Men jag hörde hat i rösten.

”ne…” började jag men Therese avbröt mig.

”hon är jävligt falsk bara så du vet det. Lyssna aldrig på henne”

Nu fattade jag. Therese och Hanna måste nog vara ovänner, eftersom Hanna försöker bli vän med mig igen medan Therese försöker hindra henne. Varför ska jämt jag blandas in i allt? Är så sjukt trött på Thereses falska rykten och alla bråk.

”jag är inte med henne” svarade jag.

”jaså?” sa Therese och sken upp i ett äkta leende. Fast det var nog bara skadeglädje.

 -----------------------------------

Kapitel 31! what do ya think? (min dåliga engelska igen) ;)