♥ You are the reason why I smile - kapitel 29
förra kapitlet:
När jag klämde mig ner bredvid Jossan på bänken tittade hon förundrat på mig.
"du ser inte ut att må riktigt bra" sa hon.
"äh, det är inget" svarade jag och sneglade mot trappan där Hanna stod kvar och såg på mig.
fast det var det ju.
(bild)
"det är rast" sa Göran med en blick på klockan och alla reste sig upp samtidigt. Stolarna skrapade mot golvet när vi sköt in dem och gäspningar hördes. Det hade varit en långtråkig lektion, precis som vanligt. Jag skyndade mig ut i korridoren och mötte Sarah och Roxanna. De andra hade förmodligen redan stuckit.
"hejhej" sa jag och vi började gå ner för trappan.
"hej" svarade Roxanna.
Plötsligt råkade jag stöta emot en arm och när jag vände mig om för att kolla vem det var möttes jag av världens finaste ögon.
"hej" sa Philip och log snett. "möt mig vid utgången sen, okej?"
Jag hann inte svara förens han fortsatte upp för trappan med snabba steg. Jag log för mig själv innan jag vände mig framåt igen och märkte att Roxanna och Sarah var långt framför mig. jag började småjogga ner för trappan och kom ifatt dem.
"var tog du vägen?" frågade Sarah och tittade på mig.
"Philip... eller, äh... skulle bara knyta mina skor" svarade jag och gick fram till mitt skåp som vi nu kommit fram till.
Jag låste upp och slängde in mina böcker innan jag slog igen skåpet och låste igen.
"har ni hört om att Therese ska blondera håret igen?!" sa plötsligt Roxanna.
"herregud!" sa jag. "snart kommer hennes hår ramla av så mycket hon blonderar och plattar det"
"ja, det skulle vara kul att se hennes min när hon sätter plattången i håret och hårstråna bara faller av" fnissade Sarah.
Vi gick ut genom skolporten och ner för stentrappan. Jag tittade upp och såg Philip stå lutad mot en soptunna några meter bort. Han höjde på handen som en vinking och jag log tillbaka.
"eh... jag ska... alltså, vi syns i morgon" sa jag och log mot Sarah och Roxanna.
"Philip?" log Roxanna med en menande blick mot Philips håll.
"äh.." sa jag och kände hur jag rodnade.
"lycka till" log Sarah.
"ni överdriver" log jag och börjde gå baklänges mot Philips håll. "hejdå"
Sedan vände jag mig framåt och gick fram till Philip. Han lutade sig framåt och kramade mig. Jag kramade lite förvånat tillbaka. Trodde att vi inte skulle visa öppet att vi gillade varandra. Men egentligen spelade det ingen roll.
"tja" sa jag när han avslutade kramen och log mot Philip.
"hej" svarade han och började gå mot parkeringen. "ska du göra något idag?" frågade han sedan.
"nej" svarade jag.
"lust att hänga med till landet?" frågade Philip.
"visst" svarade jag och sken upp i ett leende.
På parkeringen stod inte Philips gamla vanliga rostiga moppe utan där stod en svart, glänsande moppe med eldflammor på sidorna.
"wow" sa jag och strök handen över lacken. "när köpte du den?"
"den är inte ny" svarade Philip. "min brorsa och jag gillar att pimpa mopeder"
"den är inte ny" svarade Philip. "min brorsa och jag gillar att pimpa mopeder"
"oj" sa jag "den ser faktiskt ny ut"
"ja, visst är det en grym skillnad?"
"ja, visst är det en grym skillnad?"
"mm"
Philip hoppade upp på moppen och jag satte mig där bak. La armarna runt hans midja och väntade på att han skulle starta. Han gasade och moppen gav ifrån sig ett brummande ljud innan den sladdade iväg på parkeringen.
"shit" mumlade jag och såg hur Philip log.
Vi körde ut på vägen och snart var vi inne i stan. Efter några kilometer svängde vi av vid grusvägen och efter tio minuter var vi framme vid huset.
Vid det här laget kunde jag nästan vägen utantill fast jag bara varit en gång här förut.
Philip klev av moppen och jag gjorde detsamma. Medans han körde iväg den mot skjulet tittade jag mig omkring. Längre bort på gårdsplanen, nästan inne i skogen, skymtade jag två lurviga varelser. Vargar. Antagligen var det Philips lillebrorsor för de såg inte så stora ut. Den ena var ljusbrun och den andra kolsvart. De rullade runt och bet varandra i öronen och ylade lågt. Även fast det såg ut som en riktig fight så fattade jag att de
bara lekte.
När Philip kom tillbaka till mig himlade han med ögonen.
"lillebrorsor"
Jag log snett innan vi började gå mot huset.
Där inne såg det ut precis som vanligt. Vargtavlorna, lukten, möblerna och skinnmattorna. Förutom lukten av rök och värme kände jag en svag lukt av grillat kött inifrån köket. Vi hängde av oss jackorna och Philip gick före upp för den knarrande trappan. När Philip sköt upp dörren till sitt rum kände jag hur fjärilarna började flaxa i magen. Har ingen aning varför. Han slog sig ned på sängen och jag satte mig bredvid honom. Våra blickar möttes i ungefär en sekund innan vi tittade bort igen. Stämningen började bli ganska pinsam.
"ska vi öva på Romeo och Julia?" frågade Philip plötsligt.
Pjäsen var om bara två dagar, och jag kunde redan mina repliker utantill men det skadade inte att träna ännu mer. Det var något som min mamma skulle kunna ha sagt.
"visst" svarade jag och Philip reste sig upp och gick fram till skrivbordet och plockade upp det tjocka manushäftet.
"jag börjar" sa han och började läsa sin replik. "Julia, du är allt för mig. Även när du inte är här så känner jag dina andetag som om de vore bundna till mig själ. Ditt hjärta bultar så starkt för mig. Som om även det var bundet till min själ. åh, Julia. Jag saknar dig när du inte är här och det enda jag kan tänka på om nätterna är dig. I mina drömmar träder du fram och ger mig alltid en..." sa Philip och gjorde en liten paus. "...kyss. Du är det vackraste jag har och jag glömmer aldrig bort dig. En natt utan dig är som en plåga och en dag utan dig är ännu värre. Julia, om du aldrig lämnar mig så svär jag att aldrig lämna dig"
Jag kände hur mitt hjärta började banka fortare när jag förstod vilket stycke han hade valt. shit. Jag reste mig upp och Philip räckte mig manuset.
"Romeo, jag svär att aldrig lämna dig. För du är allt för mig precis som jag är allt för dig. Det kan inte vara mer rätt än att vi blir ett par. Vi är menade för varandra. Två pusselbitar som passar perfekt tillsammans. Även när jag inte drömmer och är vaken kan jag se dig i mina tankar. Som om du alltid vakar över mig och som om du alltid finns där. Det ger mig en trygghet i att leva och att veta att du älskar mig. Åh, Romeo, om inte min pappa förbjöd oss att träffas skulle livet bli så mycket bättre för oss båda. Varje gång jag ljuger för min pappa och när vi gömmer oss här känner jag ändå mig som en svikare. fast du får mig att känna mig helt underbar. För hela du är underbar Romeo..."
Jag tog ett steg fram mot Philip, fullt medveten om vad som stod på nästa rad och tryckte mina läppar mot hans.
...................................................
kapitel 29.. vad tycker ni? not so much drama.. men hoppas kärlek duger? ;) kram!
ps. sorry för att det inte är typ några bilder alls längre.. men programet jag gör dem på har typ kraschat, men det står att det ska fixas inom några dagar.. så... håll ut! :)
Kommentarer ♥
♥ Skrivet av: emma
I like it and you know it ! ;) <3
Svar:
Novellbloggen
♥ Skrivet av: Sandra!
Skiitbraa! :)
Trackback
