♥

”hejdå. Vi syns imorgon” sa han innan han hoppade upp på moppen och körde iväg igen.

Jag stod och kollade efter honom en lång stund innan jag vände mig om och började gå mot ingången.

(bild)

När jag slet upp dörren till lägenheten stod pappa i hallen med telefonen tryckt mot örat. Jag slog igen dörren bakom mig och pappa tittade upp. Hans uttryck var en blandning mellan ilska och förvåning.

"och du tycker att det är dags att komma hem nu?!" frågade han argt och avslutade samtalet.

Jag svarade inte och sparkade av mig skorna.

"jag var nära att ringa polisen Bella!" sa pappa nu ännu argare "vad har du varit?!"

"hos Philip" svarade jag.

"Philip? du får inte vara med honom mer! har du förstått det?!"

"va?!" ekade jag. "varför inte? Det var ju inte hans fel att jag kom försent!"

"vems annars? spidermans?" frågade pappa ilsket. "och du får utegångsförbud"

"meh, va?!"

"ja, och jag vill inte höra att du är med den där grabben igen!"

"men vad har PHILIP gjort?!" frågade jag argt.

"han lär dig att röka...Han är inte bra för dig!"

"vem har sagt att Philip lär mig röka?!"

"du sa ju att din kompis rökte"

"ja, men jag har väl för fan aldrig sagt att det var philip?!" svarade jag surt.

"nähä, men du får ändå inte vara med honom! har du förstått det?!"

"asså jag skiter i dina jävla pissregler! jag får vara med vem jag vill!" skrek jag och gick med snabba steg in på mitt rum och slog igen dörren. Suckade och kastade mig ner på sängen. Jag tryckte en kudde mot huvudet och kände hur tårarna sakta började rinna.

 

Nästa  morgon vaknade jag med kläderna på och med mascaran utsmetad över hela ansiktet. Jag satte mig sömnigt upp i sängen och reste mig upp och gick fram till min spegel. Suckade trött när jag såg min spegelbild. Håret var trassligt och jag hade mascararingar under ögonen. Fräscht.

Jag bytte om till shorts och en blus och tassade ut i hallen och gick in på toan. Tände lyset och böjde mig ned över handfatet för att tvätta bort mascaran. Kom på att jag inte sett Cloe på länge. undrar var hon hade tagit vägen?

När mascaran var borta gick jag ut till köket. Pappa satt vid köksbordet och läste tidningen samtidigt som han åt en ostmacka. Ingen utav oss sa något. Bråket från igår hängde fortfarande kvar i luften. Jag öppnade köksskåpet och tog ut ett paket flingor. Såg att Cloes matskål var borta. hade Elisabeth hämtat tillbaka henne? Jag plockade fram en skål och ett paket filmjölk och gick sedan ut i vardagsrummet. Slog mig ned i soffan och satte på TV:n.

"spill inte i soffan!" ropade pappa inifrån köket.

Jag himlade med ögonen. Jag hade suttit här sen jag var tre och ätit frukost. Men inte förens nu, när jag faktiskt hade ett bordsskick, så började han bry sig.

 

Bussen gick om fem minuter. Stressat drog jag på mig skorna och skinnjackan och tog sedan upp min väska från golvet och slängde den över axeln.

"hejdå" ropade jag till pappa, men fick inget svar, innan jag gick ut i trapphuset och slog igen dörren.

När jag såg Philip blev det som en chock för mig även fast jag hade trott att han skulle stå och vänta på mig vid trappräcket. Jag hade vant mig vid att han undvek mig.

"hej" sa jag och gick fram till honom.

"hej" svarade han och gav mig en snabb kram.

Jag log och kände hur mina fjärilar började flaxa i magen.

Vi började gå ner för trappan och det blev tyst i några sekunder. Jag kände på mig att vi båda tänkte på samma sak. Det som hade hänt igår. Allt hade gått så fort. Från att philip spelade att han hatade mig till att han erkände för hela sin familj och han älskade mig.

"blev din pappa arg igårkväll eller?" frågade plötsligt Philip och öppnade dörren för mig.

Jag klev ut i värmen och vi började gå över gräsmattan.

"ja." svarade jag. "hur kunde du veta det föresten?"

"äh... jag antar att jag inte kan ljuga för dig mer, så det är bäst att jag säger sanningen." sa Philip och gjorde en liten paus. "jag brukar liksom... spendera lite tid på eran balkong"

"okej..." sa jag sakta men fattade inte ett dugg av vad han sagt.

"alltså, det här låter helsjukt men.. jag gillar att se hur folk bor och tja... att se dig när du tittar på TV på morgornarna är faktiskt ganska intressant"

Jag blev totalchockad.

"spionerar du på mig?" frågade jag häpet.

"eh... ja, det kan man väl säga" svarade philip och rodnade.

"och hur länge har du gjort det?"

"sen första dagen jag såg dig"

Jag sparkade till en sten och kände hur jag rodnade. Shit. Tänk om han sett mig göra något jättekonstigt?

"men alltså, jag stannar bara i några minuter" sa philip.

"okej..men hur kommer du upp till våran balkong?" frågade jag.

"ehm, klättrar" svarade Philip.

"är det en varggrej eller är du bara otroligt bra på att klättra?" frågade jag.

"både och" flinade philip och vi klev på bussen som precis bromsat in framför oss.

Busschauffören glodde surt på oss, precis som alltid.

"tjena, surgubbe" sa philip när vi gick föbi honom och jag såg i ögonvrån hur busschauffören gapade.

Det såg så kul ut att jag inte kunde låta bli att fnissa.

Vi slog oss ned på sätena längst bak. Jag la upp min väska på sätet bredvid mig om någon skulle få för sig att sätta sig där. Hela bussen var tom, förutom en gammal tant och vi förstås. men ändå.

När bussen bromsade in vid skolan kände jag hur ett leende spred sig på mina läppar. jag var inte längre rädd för att bli utstirrad. De fick tycka vad de ville. Det enda som spelade någon roll var att Philip gillade mig igen. Eller, det hade han ju alltid gjort. Men ni fattar.

---------------------------------------------

kapitel 26! börjar närma sig slutet på novellen. Kanske bli runt 4-5 kapitel till, sen är det dags för en ny novell. kommentera vad ni tycker! kram :)