♥

förra kapitlet:

”men jag har inte lust att blandas in i era bråk, okej?” sa jag sedan och trängde mig förbi henne och fortsatte gå genom korridoren. Jag kände Thereses blick i ryggen när jag började gå upp för trappan. Hörde hur hon sa ”äh, hon är ju blåst” till de andra och hur de gick. Snackade hon om sig själv eller?

(bild)

Jag stannade upp i dörröppningen till musiksalen och bet mig själv i läppen. Jag var sen. Med en blick på klockan suckade Ronja. Allas blickar på mig kändes obehagligt. Även Philips blick var fastklistrad på mig. Kunde inte gömma mig någonstans.

"du är sen" konstaterade Ronja.

"jag vet me..." började jag men hon avbröt mig.

"sätt dig så vi kan börja"

Jag tog ett djupt andetag och gick fram till första raden av stolar och satte mig. Tittade ner på mina skor. Vågade inte möta någons blick. Fan alltså. Jag skulle aldrig mer komma försent.

"ja, idag är det ju näst sista gången ni hinner öva inför premiären så idag gäller det att ni tar detta på serriöst allvar" förklarade Ronja. "vi börjar med den första scenen"

jag tittade upp från mina skor. va?

"Julia och Romeo, upp så scenen" sa Ronja och mitt hjärta stannade.

shit.

Jag reste mig sakta upp och kände hur mina kinder blev blossande röda. Började gå mot scenen och såg i ögonvrån hur Philip reste sig upp från en stol och trängde sig fram genom folkmassan. shit alltså.

jag klev upp på scenen och gick nervöst fram till en ledig mikrofrån. Philip klev upp på andra sidan scenen och gick fram till mikrofånen bredvid mig.

"varsågoda" sa Ronja och gjorde tummen upp mot oss innan hon klev ner från scenen.

Jag blickade ut över folkmassan och en svindlande känsla for genom min mage när jag såg att alla tittade på oss. Min mun blev torr och jag var inte alls säker på att jag skulle lyckas få fram några ord. Men som tur var hade Philip den första repliken.

"testar ett två..." sa han och alla brast ut i skratt.

Med ett självsäkert leende tog han loss mikrofånen från stativet och vände sig om mot mig. Jag mötte hans blick och tog sedan loss mikrofånen från mitt stativ. När jag var klar log han mot mig och började.

Mitt hjärta började slå fortare när han plötsligt slutade prata och tittade på mig. Jag förstod att han hade sagt klart sin replik, men jag var inte säker eftersom jag inte hört ett dugg av vad han sagt. Det enda jag hade koncentrerat mig på var att inte snubbla på några sladdar eller se för konstig ut. jag hade pillat nervöst i mitt hår och dragit i tröjan gång på gång. Men nu var det min tur. Jag greppade ett hårdare tag om mikrofånen och började.

jag stammade nästan hela tiden men annars gick det bra. När min replik närmade sig slutet kom jag plötsligt på vad vi skule göra. åh.. nej! SHIT.

När jag läst klart min replik var det dödstyst i salen. jag tog ett djupt andetag och vände mig om mot Philip. utan att hinna tveka tog jag ett steg fram och pressade mina läppar mot hans. Jubel utbröts i salen och applåder ekade som sorl runt omkring oss. Vi fortsatte kyssen. fast det egentligen räckte. Alla fortsatte att jubla och några killar var ju självklart tvungna att tönta sig så de ropade saker som "grr" och "olala". Jag avslutade kyssen och log mot Philip. Vi vände oss framåt och i samma sekund fattade jag egentligen inte vad i helvete vi hade gjort för något. Inför alla som satt här. Herregud. Det var ju vansinne. Applåderna fortsatte och vi klev ner från scenen. Eller så var det kärlek blandat med mod.

 

……………..

Nästa morgon vaknade jag av att väckarklockan ringde. Jag satte mig upp i sängen direkt och gäspade. Hade ställt klockan extra tidigt eftersom jag skulle hinna fixa mig inför pjäsen idag. Jag reste mig upp och tassade ut i hallen. Pappa satt i vardagsrummet och såg på TV. Det var någon repris från fotbolls EM.

”god morgon” sa han utan att slita blicken från TV:n.

”god morgon” jäspade jag tillbaka. ”du glömmer väl inte att komma och titta på pjäsen idag?”
”nejdå. Jag ska nog hinna om jag slutar extra tidigt.” svarade pappa.

Jag slängde en blick på klockan. Blev orolig för att jag skulle hinna göra allt jag hade planerat ändå. Föna och locka håret, göra en komplicerad sminkning, måla naglarna, byta om till klänningen jag köpt på stan och öva inför det sista på replikerna. Bestämde mig för att skippa frukosten. Fick ta en macka i kaffeterian innan pjäsen om jag hann. Men nu hade jag inte tid. Jag skyndade mig tillbaka in på mitt rum och plockade fram locktången.

En halvtimme senare låg mitt blonda hår i lockar över ryggen. Jag log nöjt mot min egen spegelbild innan jag stängde av locktången. Böjde mig ned och började rota i en låda i min byrå. Hittade det jag letade efter. Mammas ros. Den hon haft när hon gifte sig med pappa. Vit, med stora blad och med glittrande diamanter runt om. Jag placerade den i håret och gick sedan ut i badrummet för att börja med sminkningen. Saknaden efter mamma var fortfarande stor fast jag inte minns så mycket utav henne. Jag var bara två år när hon dog. Det enda jag minns var när pappa och jag besökte henne på sjukhuset och hon låg i en vit sjukhussäng med slangar kopplade över allt från kroppen. Hon såg så svag och liten ut i den där sängen och jag ville bara krama om henne och säga att allt skulle bli bra. Fast jag redan då visste att det inte skulle bli det. Hon hade fått cancer en gång tidigare, men överlevt. Men då var cancern mycket mindre farlig.

Efter en timme var allt klart. Det sotade sminket satt på plats, det ljusrosa nagellacket hade torkat och håret var perfekt. Det enda som fattades var Philip. Min underbara pojkvän.

När jag klev ut i trappuppgången var jag redan nervös. Hela skolan skulle titta på. Inklusive alla föreldrar. Och alla lärare. Jag låste dörren och vände mig om. Det var inte Philip som stod där. Det var Romeo. Jag blev så chockad att jag bara gapade. Kände knappt igen Philip bakom hans kostym. Han hade en svart kavaj med en röd ros i en ficka och håret var stylat med gelé. Han hade ett par gamla, svarta gubbskor på sig som troligen var hans pappas. Han såg tusen år äldre ut. Nästan för gammal.

”vad tycker du?” flinade han.

Jag stängde munnen när jag insåg att jag stått där och gapat i kanske en halv minut.

”skitsnyggt” svarade jag med ett leende. ”du ser verkligen ut som Romeo.”

”tack” sa han med ett leende. ”du är också skitsnygg”
Jag gick fram till honom och gav honom en lång kram. Lutade huvudet mot hans axel en sista gång. Eller, det skulle ju inte bli den sista. Men om jag inte överlevde pjäsen alltså.

…………………………

 

Jag drog gjorde försiktigt en glipa i ridån och blickade ut över stolsraderna. Det var nästan fullt. Fanns bara typ tre platser kvar, och ändå strömmade det fortfarande in folk. Jag kände hur min mage nervöst knöt ihop sig och jag släppte ridåerna igen.

”är det många?” frågade Jossan nervöst.

Jag nickade sammanbitet, men sken sedan upp i ett leende. Det var både hemskt och superroligt samtidigt. Shit alltså. Jag skulle verkligen gå ut där och stå och prata inför alla folk.

”mår du verkligen bra?” frågade Roxanna plötsligt. ”du har gått runt och lett åt ingenting i en halvtimme nu”

”peppad” svarade jag.

”jag med” stämde Wilma in.

Jag sneglade åt Philips håll. Han stod och pratade med sina kompisar. Plötsligt vände han på huvudet åt mitt håll och våra blickar möttes. Jag log och tittade sedan bort igen. Fan vad pirrigt alltså.

……………….

Jag tog ett djupt andetag och hörde hur publiken tystnade där ute. Nu var det dags. Det var nu eller aldrig. Jag greppade nervöst Philips hand som, precis som min, var svettig. Han var lika nervös som jag. Ridåerna gled sakta upp och snart var hela publiken synlig. Shit. Alla kollade på oss. Det kändes som om mitt hjärta skulle stanna men jag tvingade mig själv att andas.

"Julia, du är allt för mig. Även när du inte är här så känner jag dina andetag som om de vore bundna till mig själ. Ditt hjärta bultar så starkt för mig. Som om även det var bundet till min själ. åh, Julia. Jag saknar dig när du inte är här och det enda jag kan tänka på om nätterna är dig. I mina drömmar träder du fram och ger mig alltid en kyss. Du är det vackraste jag har och jag glömmer aldrig bort dig. En natt utan dig är som en plåga och en dag utan dig är ännu värre. Julia, om du aldrig lämnar mig så svär jag att aldrig lämna dig"

Jag tog ett djupt andetag innan jag började min replik.

"Romeo, jag svär att aldrig lämna dig. För du är allt för mig precis som jag är allt för dig. Det kan inte vara mer rätt än att vi blir ett par. Vi är menade för varandra. Två pusselbitar som passar perfekt tillsammans. Även när jag inte drömmer och är vaken kan jag se dig i mina tankar. Som om du alltid vakar över mig och som om du alltid finns där. Det ger mig en trygghet i att leva och att veta att du älskar mig. Åh, Romeo, om inte min pappa förbjöd oss att träffas skulle livet bli så mycket bättre för oss båda. Varje gång jag ljuger för min pappa och när vi gömmer oss här känner jag ändå mig som en svikare. fast du får mig att känna mig helt underbar. För hela du är underbar Romeo..."

Jag pustade ut. Det gick bra. Shit alltså. Hoppas bara alla hade hört vad jag sagt. Plötsligt märkte jag Philips blick på mig och då kom jag ihåg vad vi skulle göra. Jag visste inte riktigt vad som hände. På något sätt flippade jag ur och nästan skrattade av lycka samtidigt. Inombords alltså. Jag tog ett steg närmare Philip och blickade ut över publiken en sista gång. Mötte plötsligt en bekant blick på första raden. Therese. Hennes blick var fäst på mig och hon log uppmuntrande. Det kändes faktiskt skönt att therese var snäll mot mig. Även om det bara var ett spel för henne var det mycket värt för mig. Inte för att vi skulle bli vänner igen. nej. Absolut inte. Men det kändes skönt att slippa allt skitsnack och alla sura blickar. Faktiskt. Jag log mot henne som antagligen skulle bli den sista gången i mitt liv – innan jag böjde mig fram mot Philip och kände hur våra läppar nuddades. En våg av lycka och värme sköljde över mig och jag kunde inte låta bli att  pressa mina läppar lite hårdare mot hans. Pubilken brast ut i jubel och applåder. Fast pjäsen inte var slut och fast det bara var första scenen. Busvisslingar hördes och jag kunde föreställa mig min pappas min vid det här laget. ”du får inte vara med den där grabben mer! Hör du det? Han är inte bra för dig!” Kolla nu då. Kolla vad lyckliga vi var tillsammans. Dessutom spelade det inte någon roll om vad han tyckte. Det var philip och jag pch det hade det alltid varit och det skulle det alltid vara. Ridåerna gled sakta igen och innan de stängdes sa philip något som inte alls ingick i manuset:

”du är andledningen till varför jag ler, Bella”

………………………………………………………………..

SLUT!

Omg.. blir lite tårögd själv faktiskt.. haha ;) men vad tycker ni? Om hela novellen alltså. Hur har den varit? Beskriv, inte bara ”den var bra” utan skriv gärna något om varför ni tycker den var bra. Om ni nu tycker det .. ;)

Tack för all fin respons jag fått och vi syns om tio dagar och då kommer en NY novell! KRAMIZAR :D