♥

förra kapitlet:

jag skulle ta ett steg närmare för att höra ännu mer när jag plötsligt snubblade på en sladd och föll handlöst framåt. jag hann se hur Philip och Kevin förvånat tittade på mig där jag låg på golvet. De tystnade tvärt och utbytte blickar. De fattade att jag hade tjuvlyssnat. jag reste mig snabbt upp och vände mig om för att gå därifrån när Philip plötsligt sa:

"vänta"

 

(bild)

Jag stannade upp och snurrade runt. Philip såg rakt på mig med en orolig blick. jag skulle precis fråga vad det var när jag avbröts av Kevin.

"Bella, får jag chans på dig?"

Jag drog efter andan. VA?! shit. alltså SHIT.

"eh..." sa jag långsamt.

Philips blick var fortfarande kvar på mig. jag tittade upp på honom och sedan på Kevin igen.

"jag tolkar det där som ett ja" flinade han.

"Nej!" spottade jag ur mig. "nej! fatta det någon gång. Jag gillar inte dig"

han såg snopen ut. men fortfarande log han självsäkert. jag hatade det där leendet. HATADE.

"jo det gör du. Bella, sluta ljug för dig själv" svarade han och tog ett steg närmare.

"Men vafan FATTA! Jag gillar inte dig, kan det vara så jävla svårt att förstå?!" skrek jag.

Kevin flinade och vände sig om mot Philip.

"kan du säga till bruden att hon visst gillar mig?"

Jag kokade av ilska. För att inte slå till någon vände jag mig om och började springa genom korridoren. Bort från dem.

"bella, vänta!" ropade Philip efter mig.

Aldrig i livet.

Jag kände hur tårarna började rinna ner för mina kinder. Orkade inte bry mig om att mascaran troligen var utsmetad över halva mitt ansikte vid det här laget.

Jag sprang ut genom skolporten och fortsatte ner för stentrappan. jag hörde Philips steg bakom mig i gruset när jag fortsatte att springa jäms med skolväggen och vek sedan runt hörnet. Tänkte inte riskera att springa tvärs över skolgården då alla kunde se på. Jag störtade in i busksnåret som låg bakom skolan. Grenar piskade mig i ansiktet och tårarna rann. När jag kom in till den tätare delen började jag treva mig fram med händerna. Knäckte av kvistar och kröp under tjocka grenar. Hela tiden hörde jag Philips steg och andetag bakom mig. Varför skulle han springa efter mig bara för att berätta för mig det Philip sagt? kunde han inte bara lämna mig ifred?

Plötsligt fastnade min tröja i en rosentagg. Jag försökte rycka mig loss med rev bara upp ett stort hål i min tröja.

"vänta, Bella" sa Philip.

Han var bara några meter bort nu.

Jag tog i ännu mer och lyckades rycka mig loss och skulle precis börja springa igen när Philip tog tag i min arm och drog mig tillbaka.

”släpp!” halvskrek jag.

”Bella” sa han lugnt och tittade rakt in i mina ögon. Om jag inte varit så arg och ledsen på samma gång hade jag antagligen smält direkt.

”jag fattar vad Kevin försöker säga! Men det är inte sant. Så du behöver inte kuta efter mig som om jag vore din borttappade hund!” flög det ur mig.

”jag är inte här för att… Kevin vill det” svarade Philip och släppte taget om mig. Men jag hade ingen lust att springa längre.

”men varför är du här då?” frågade jag. Mina tårar hade slutat att rinna.

Philip svarade inte på min fråga. Istället tog han ett steg närmare mig.

”Bella, det är en lång historia och jag förstår att du kanske har tyckt att jag har varit lite… konstig?”

Ett snabbt leende spred sig på mina läppar med dog snabbt bort igen. Äntligen förstod han.

”och alla gånger jag ljugit, var för att beskydda dig från vem jag egentligen är”

Fortsatte philip.

”och jag vet inte hur jag ska säga det här, men…” sa Philip och gjorde en paus.

Jag svalde en klump i halsen.

Jag hatar dig.

”… jag älskar dig”

Orden ekade i mitt huvud. Det tog en stund innan jag fattade vad han menade. Shit! Vänta… what?!

”men…” sa jag långsamt och tittade upp på Philip.

”… du älskar inte mig” fortsatte philip.

”nej” sa jag direkt. ”eller jag menar jo….” jag gjorde en paus innan jag sa det jag hade längtat efter att säga  ”jag älskar dig också”

Philip sken upp i ett leende och plötsligt hade jag hans armar runt mig. Jag kände hur tårarna började rinna igen. hur fan hände det här… ?

”Bella, det är något jag måste berätta. Jag vill inte ljuga för dig mer. Så det är lika bra att jag berättar sanningen” sa plötsligt Philip.

”okej” svarade jag och strök bort mina tårar med baksidan av armen.

”men, jag kan inte berätta det nu” fortsatte han och tittade sig omkring. Som om någon skulle tjuvlyssna här ute. Plötsligt tittade han ner på sin klocka som han hade runt armen.

”shit. Jag har lektion nu” sa han.

”jag med antagligen” svarade jag.

”men… möt mig vid parkeringen efter skolan” sa Philip och vände sig om för att börja gå när jag tog tag i hans arm. Han vände sig förvånat om. Jag tog ett steg närmare honom och tog ett djupt andetag innan jag böjde mig fram och tryckte mina läppar mot hans. En varm känsla spred sig genom min kropp. Hans läppar var varma, precis som hela han. Jag hade saknat den där värmen. Det fanns bara en i hela universum som hade den där värmen. Och det var Philip. Jag avslutade kyssen och Philip log mot mig innan vi började gå mot skolan igen.