♥ You are the reason why I smile - kapitel 28
förra kapitlet:
Han släppte greppet om mig och drog ena handen genom håret. Jag hade lust att kyssa honom. Eller omfamna honom i en kram. men det gick ju inte. För några meter bort stod några tjejer och glodde på oss.
(biild)
När jag slog mig ned på bänken bredvid Sarah igen vändes alla blickar nyfiket mot mig. Alla tittade på mig en lång stund, och när jag inte sa något exploderade allihopa samtidigt.
"vad sa han?"
"vad gjorde du?"
"är ni ihop?"
"bjöd han ut dig?"
"bjöd han ut dig?"
"Bella, vad sa han?!"
Jag kunde inte låta bli att le mot dem.
"eh.. ni kanske inte tror mig.. men, vi är ihop" svarade jag med ett lyckligt leende på läpparna.
Roxanna gapade och Wïlma såg förvirrad ut.
"VA?!" sa de samtidigt och utbytte sedan blickar.
"ja... vi har liksom alltid gillat varandra" svarade jag.
"men varför har du inte sagt något?" frågade Sarah.
"jag vet inte. Rykten sprids ju så fort" svarade jag och tittade ner i marken.
"men.. såklart vi inte kommer att berätta! herregud vad kul Bella!" sa Linnea.
"ja" inflikade Jossan. "lyckost"
Jag log snett och såg i ögonvrån hur Philip stod lutad mot tegelväggen och tittade på mig. Han förstod säkert att jag berättade allt för dem. Hoppas att det inte gjorde något. För honom alltså.
Nästa lektion var svenska. Jag slog igen mitt skåp efter att ha tagit ut svenskaboken och la sedan ner den i väskan. Jag visste redan att Kevin stod bredvid mig och väntade otåligt på att jag skulle lägga märke till honom. Bara därför tog jag extra lång tid på mig. Jag hade verkligen ingen lust att prata med honom. Att han inte bara gav upp någon gång? Efter en lång stunds fipplande med låset snurrade jag runt och mötte hans blick.
"vi behöver snacka" sa han direkt.
"jag tror inte jag behöver snacka, men du får snacka på hur mycket du vill" svarade jag nochalant.
"varför är du med Fille för?" frågade han med en allvarlig ton.
va? hade jag lust att svara, och låtsas som om jag inte visste ett dugg av vad han snackade om. Men det gjorde jag ju.
"eh... jag får väl vara med vem jag vill" svarade jag tillslut.
"men... är ni ihop eller?"
Jag tittade mig omkring. Visste inte om det var rätt tillfälle att berätta det.
"nej" svarade jag och bet mig själv i läppen.
"men, du gillar fortfarande mig va?" frågade han osäkert.
"fortfarande?" ekade jag "sen när har jag gillat dig?!"
"förut.." svarade Kevin osäkert.
"förut.." svarade Kevin osäkert.
"eh, nej" sa jag.
"men asså Bella, jag vet att du gillar mig. Men jag vet inte varför du inte vill erkänna det?"
Jag himlade med ögonen men inom mig kokade det. när skulle han fatta igentligen?!
"lyssna riktigt noga nu" sa jag och knöt nävarna för att inte slå till honom. "jag gillar inte dig, och det har jag aldrig gjort. Och jag kommer heller aldrig att göra det! så sluta att försöka fjäska för mig och tro att jag gillar dig för det gör jag inte! okej?!"
"lyssna riktigt noga nu" sa jag och knöt nävarna för att inte slå till honom. "jag gillar inte dig, och det har jag aldrig gjort. Och jag kommer heller aldrig att göra det! så sluta att försöka fjäska för mig och tro att jag gillar dig för det gör jag inte! okej?!"
Kevin tog ett steg närmare mig men jag var för arg för att orka bli äcklad.
"Bella" sa han lugnt och la ena handen på min midja. Precis då kokade min ilska över och jag höjde snabbt handen och slog till honom rakt över ansiktet.
Förvånat förde han handen dit jag slagit honom och jag tog långsamt ner handen igen. "eh, förlåt" viskade jag så tyst att det inte hördes. nu var det Kevins tur att bli arg.
"fy fan... vad otacksam du är!" sa han argt och vände sig om och gick, fortfarande med handen över ansiktet.
Jag bet mig själv i läppen. Det kanske var att ta i att slå honom, men vad skulle jag göra? stå där och tjafsa med honom när han ändå inte fattade?
Jag vände på klacken och styrde stegen mot Svenskasalen.
Nästa rast var även den sista rasten för dagen. Jag skyndade mig ner för stentrapporna med blicken riktad mot bänken där Roxanna, Linnea, Jossan, Wilma och Sarah redan satt. Plötsligt tog någon tag i min hand och jag stannade upp och vände mig om. Det var Hanna. Jag blev så förvånad att jag gapade. Men stängde snabbt munnen igen för att inte se ut som en idiot.
"hej" sa hon blygt och log mot mig i hopp om att jag skulle le tillbaka. Men det gjorde jag inte.
vad fan...? sen när tyckte hon det var okej att prata med mig?!
"eh.." svarade jag bara och hon släppte greppet om min hand.
"har du lust att hänga med och shoppa? med bara mig alltså" frågade Hanna.
Jag tittade chockat på henne. shoppa?!
"jag vet inte"
"du... förlåt föresten... för allt som hänt alltså, jag var bara ... eh, jag vet inte... lite avundsjuk kanske"
och det är dags nu eller?
"tro inte att jag förlåter dig så lätt" svarade jag och vände mig om och fortsatte att gå ner för trappan.
I min hjärna snurrade frågetecken runt. va? vänta..... vad fan hände nyss? frågade Hanna om jag ville shoppa? med henne?
När jag klämde mig ner bredvid Jossan på bänken tittade hon förundrat på mig.
"du ser inte ut att må riktigt bra" sa hon.
"äh, det är inget" svarade jag och sneglade mot trappan där Hanna stod kvar och såg på mig.
fast det var det ju.
--------------------------------------------------------
kort kapitel med mycket som händer. Försöker klämma in så mycket jag kan i varje kapitel nu samtidigt som jag inte har riktigt så mycket tid till att skriva så bra som möjligt. Slutet är iallafall planerat och jag kan avslöja att det kommer bli ett lyckligt slut. kram :)
Kommentarer ♥
♥ Skrivet av: emma
jag vill ha resten FORT !! :O <3
jag älskar den här novellen !!! *-* <3
Trackback
