♥

förra kapitlet:

"vem var det?" frågade jag försiktigt.

"josh och hans gäng" suckade Philip. "de tror att de äger stället"

Han vände på huvudet och tittade på mig. I hans ögon glittrade vattnet och hans hår virvlade i den lätta vinden. jag drunknade i hans ögon. De var så vackra och levade. jag log och slet loss min blick och tittade ut över sjön istället.

"försten in till stranden är bäst!" sa plötsligt Philip och dök i vattnet.

"fusk" ropade jag efter honom och hoppade ner från klippan och började simma efter honom. Vi kom in på det grunda och började springa istället. Vattnet plaskade upp runt benen och gjorde min tröja som nyss torkat blöt igen. Philip vann. Men den här gången kom jag bara några sekunder efter honom. Jag kastade mig ner i sanden och låg där och flåsade efter att jag simmat som en idiot för att hinna ifatt Philip. Och ändå vann han.

"dålig kondition?" flinade Philip.

Jag tog upp en hand full med vatten och kastade iväg den på honom. Han skrattade till och log det där fina leendet. Jag räckte ut tungan åt honom och log sedan tillbaka. Han gick fram till mig och satte sig ned i sanden bredvid mig.

"vad lyxigt med värsta mexicostranden precis vid ditt... andra hem" sa jag.

philip log.

"aa"

När kläderna torkat körde vi tillbaka till stugan. Jag klev innanför dörren och blev fortfarande förbryllad över hur huset såg ut på insidan. Det kändes som att gå in i en portal och komma till någon helt annan stans. Philip sparkade av sig skorna och jag hängde upp min skinnjacka på en krok.

"kom" sa han och började gå upp för den knarrande trappan. Jag tog ett djupt andetag innan jag följde efter honom.

På övervåningen låg en hall med sovrummen på sidorna om hallen. Den första dörren ledde till Philips rum. Han sköt försiktigt upp dörren och gick före mig in i rummet. Det var konstigt hur likt hans rum här var som rummet i lägenheten. Blått överkast, blåa tapeter, en stor garderob, ett skrivbord och en hylla med tavlor på. Philip gick fram till sängen och satte sig medans jag nyfiket gick fram till hyllan med tavlorna på. Ville se om det var samma tavlor också. Precis som i Philips andra rum så var bilderna på vargar. Var deras familj jägare? överallt hade de vargar, de hade skinnmattor och varför hade de annars ett hus mitt ute i skogen? en annan tanke dök plötsligt upp i min hjärna. Rådjuren. Jag svalde klumpen jag fått i halsen och försökte att inte tänka mer på saken. Istället gled jag med blicken över fotona. Längst bort stod en dammig tavla med ett trettiotal vargar på. Jag lyfte handen och strök bort dammet och såg att något var skrivet över varje varg med en blek tuchpennefärg. Jag tittade närmare och såg att det stod namn. Först trodde jag allt var ett skämt. Som om han hade skrivit dit namnen bara för att skoja och se vilka de där personerna liknade. Men när jag såg det namn som stod över vargen längst upp stelnade jag till. Runt i min hjärna snurrade minnen, alla vargtavlor, alla gånger philip ljugit, varje ord han sagt som jag inte förstått, allt jag sett i skolan, hur Philip såg ut, huset och plötsligt fattade jag allt. Med snirkliga bokstäver över vargen länsgt upp stod:

philip.

jag mådde illa. Ville spy, men samtidigt inte. Min hjärna spelade upp minnen som scener och som om jag var åskådaren. marken började snurra. jag såg i ögonvrån hur Philip kom fram till mig, sa något och la ner tavlan med en smäll så baksidan låg uppåt. Jag snubblade till. Orden som philip sagt på förmiddan upprepades i mitt huvud.

alla gånger jag ljugit, var för att beskydda dig från vem jag egentligen är.

vem jag egentligen är.

Alla pusselbitar föll på plats. Allt Philip sagt och gjort förstod jag plötsligt. Shit. men det kunde inte vara sant. Det gick inte.

men samtidigt visste jag att det var sant.

Mitt huvud började snurra igen och plötsligt blev allt svart.

Jag slog sakta upp ögonen. Allt var suddigt och mitt huvud dunkade. Jag kände plötsligt något mjukt under mig. sakta återgick synen till normalt och huvudverken försvann. Jag ryckte till när jag såg var jag befann mig. I en skog. Över mig hängde trädens grenar, runt omkring mig täcktes marken med mossa och stenar och det mjuka under mig var mossa. Jag satte mig försiktigt upp och kände hur hela min kropp värkte.

vad fan gjorde jag här?! och hur hade jag kommit hit?!

Jag tittade mig omkring. Inte en människa syntes och det enda som hördes var fågelkvitter.

var hade Philip tagit vägen?!

plötsligt knäcktes något som lät som en gren över mig och med en duns föll någon till marken precis bredvid mig. Philip. Han svor högt och reste sig upp och sparkade argt till trädet som han ramlat ner ifrån. Han vände sig om igen och fick plötsligt syn på mig.

"hej" sa han och log.

"vad fan gör jag här..?" flög det ur min mun.

philip log snett och satte sig ned i mossan bredvid mig.

"jag... alltså, du svimmade. Och tyckte det var dags att berätta allt för dig. och jag tror redan du vet, men .... jag vet inte hur jag ska säga det här ...."

Philip reste sig upp igen och tog tag i min hand och drog upp mig från mossan. Jag hamnade nära honom.  Han ansikte var bara två centimeter från mitt. Jag tittade in i hans ögon och blev som fast igen. Hans hår virvlade lite i den svala vinden och trädtopparna svajade fram och tillbaka. Philip tittade rakt in i mina ögon och hans uttryck förändrades. Allt blev knäpptyst i skogen. Tillochmed fåglarna tystnade.

"jag är en varg" viskade Philip och mitt hjärta började slå fortare.

Fåglarna flög iväg från träden så fort Philip sagt orden. Deras vingar flaxade högljutt och träden slutade att vaja i vinden. Mina ben kändes svaga. Jag visste inte om jag skulle orka att stå länge till.

"ja-jag visste det" viskade jag tillbaka och tittade rakt in i hans ögon. En eldslåga slog upp i Philips ögon. Jag ryste till. Philip log ett svag leende och backade tre steg innan han röt till och blottade tänderna. En kall kår spred sig genom min ryggrad och jag blev som förstelnad. Philip fortsatte att ryta och plötsligt sprack hans skor och istället för en människofot var nu där en lurvig vargfot med vassa klor. Jag kunde inte röra mig. Inte andas. Allt var för overkligt. Jag hade på något sätt alltid vetat om det. Men eftersom det inte var speciellt normalt så hade jag vägrat tro på att det var sant. Att han var en varg. Shit. Jag blinkade till för att kolla om jag verkligen drömde. men allt var precis som förut. shit alltså. Jag svalde och fäste blicken på Philip igen. Nu sprack hans jeans och plötsligt stod han på alla fyra. hans överkropp blev lurvig och även hans tröja sprack. hans huvud förvandlades sist. Med ett knyck med nacken så var hans huvud även det lurvigt. hans chokladbruna ögon tittade på mig från den varg som stod där och han morrade lågt. Plötsligt böjde han sig fram och gick ned på knä. Philip bugade sig för mig. Eller förlåt, vargen. För det kändes inte som Philip. Även om hans chokladbruna ögon var desamma.

Jag borde nog ha blivit rädd. Sprungit hem direkt. Ringt polisen. Ringt hem. Ringt psyken. För det här var ju inte normalt. Inte för fem öre. Men jag stannade kvar. Rörde mig inte. Stod bara och tittade på. Jag skulle ha blivit rädd, om jag inte visste att den morrande vargen som stod ungefär tre meter ifrån mig var Philip. Killen jag älskade.

Jag tog två steg fram och sträckte sakta ut handen mot Philip. Han tog ett steg framåt och sträckte fram huvudet mot min hand. Jag kände hur min hand darrade. Han böjde ner huvudet och strök sig mot min hand. Som för att visa att det var okej. Jag klappade honom försiktigt på huvudet. Han gnydde lågt och jag log. Sedan strök jag honom över nosen och plötsligt fick jag en blöt slick i ansiktet. Jag skrattade till. Blev ganska äcklad över att ha fullt med vargslem i ansiktet men försökte att inte bry mig. Plötsligt puffade Philip löst till mig med huvudet i magen. Jag förstod vad han menade när han pekade med nosen på sin rygg.

nej, tänkte jag. Shit. nej.

Men ändå var tanken lockande. Jag tog ett steg fram mot honom och la försiktigt över ena benet över hans rygg. Satte mig tillrätta och greppade tag i pälsen för att hålla mig fast. Han reste sig sakta upp och jag fick svindel när jag såg hur långt ner till marken det var. Jag greppade ett ännu hårdare tag i manen och plötsligt stegrade Philip sig. Jag höll mig fast så hårt jag kunde och Philip ylade. Sedan började han springa. Jag halkade ner från hans hals igen och greppade tag i pälsen. Lutade mig framåt för att inte ramla av. Jag visste att vargar kunde springa ganska fort. Men inte såhär fort. Träden susade förbi och snart var vi ute på en äng. Fartvinden fick mina ögon att tåras och mitt hår virvlade i vinden. Jag kunde inte låta bli att le. Jag hade gått på ridning när jag var liten. Och jag var ganska van vid att gallopera med hästar. Men det här var så mycket bättre.

Kort kapitel, I know. Men ändå, nu har ni fått reda på vad Philip är och jag lovar att han kommer förklara mycket mer i nästa kapitel. Vad tycker ni? Det kommer blandas in ÄNNU mer fantasy i novellen senare. Kram J