♥

 

(bild)

 

Philip log snett mot mig när vi avslutade kyssen. Våra ögon var fästa vid varandra och inget annat kunde störa oss just då.

Plötsligt for dörren upp med en smäll och i dörröppningen stod Philips storebror.

"vad vill du?" frågade Philip surt.
"har du tagit mitt xbox?" frågade han och spände ögonen i Philip.

"nej." svarade Philip. "varför skulle jag ta det för?"

"för att jag hittade det sönderslaget i skogen"

"inte mitt problem" suckade philip.

"men ärligt." sa Philips brorsa. "vem tror du har tagit det?"
"Josh" svarade philip. "vem annars?"

"åh, jag ska döda de där idioterna" mumlade Philips storebror för sig själv och började gå ner för trappan.

"spelnörd" sa Philip och himlade med ögonen när hans brorsa var utom synhåll.

 

När kvällen närmade sig hade vi kört igenom hela manuset tre gånger. Ni kan ju gissa hur lycklig jag blev varje gång vi körde  igenom den första scenen. Plötsligt knackade det på dörren.

"Kom in" suckade Philip.

Hans pappa stack in huvudet och kollade på oss.

"ska ni hänga med på en kvällstur?" frågade han.

Jag tittade upp på Philip för att få en förklaring av vad kvällstur betydde. Men han sa inget och nickade bara mot sin pappa.

"visst"

Hans pappa stack ut huvudet igen och började gå ner för trappan.

"kom" sa Philip och började gå mot dörren.

Jag följde efter honom utan att fråga något. Vi gick ner för trappan och ut i hallen. Hela hans familj stod där och väntade på oss. Skulle alla med?

Jag drog på mig skorna och gick ut i mörkret. Det hade hunnit att bli ganska svart ute. Stjärnorna prydde himlen som glänsande diamanter och månen var hel. De lyste upp gårdsplanen och fick skogen att se spöklikt mörk ut.

Familjen började gå mot skogen och jag skulle precis följa efter Philip när han viskade:

"stanna här. Vi kommer strax"
Och då fortstod jag att de skulle förvandla sig till vargar.

 

När de äntligen kom tillbaka stod jag och huttrade av kylan. De såg faktiskt ganska läskiga ut tillsammans i flock. En varg var ganska läskig att stöta på mitt ute i skogen, men flera. Usch. Jag skulle nog ha sprungit därifrån direkt. Men det passade inte just nu. Jag förstod direkt att Philip var ledarvargen eftersom han gick först och de andra bakom honom och formade en triangel.

Jag gick fram till Philip och strök försiktigt handen över hans päls. han gnydde till och pekade med huvudet mot sin rygg. Jag förstod genast vad han menade. Jag strök honom över pälsen en sista gång innan jag klängde mig upp på hans rygg och tog ett stadigt tag i pälsen för att inte ramla av. Sakta började de gå mot skogen igen.

 

Det var kusligt tyst i skogen. Bara vindes sus i trädens grenar och en ensam uggla som hoade långt borta hördes. När vi gått en bit och jag undrade om vi bara skulle gå hela sträckan, så började springa samtidigt. Jag var inte beredd och åkte ner på sidan och var nära på att ramla av. Skräckslaget tog jag tag i pälsen och drog mig upp på ryggen igen. En gren piskade till mig i ansiktet och jag förde handen till ansiktet som av en reflex. Det sved där grenen träffat mig, men det blödde inte iallafall.

 

Vi kom ut ur skogen och in i den lilla gläntan. Jag hann inte se så mycket av den, för snart var vi inne i skogen på andra sidan igen. Nu började jag slappna av. En härlig känsla spred sig genom kroppen när jag tittade mig omkring och såg alla vargar som sprang med snabba rörelser bredvid oss. Det kändes som om jag hörde hemma här. Som om det var här jag var lycklig.

 

Vi kom ut på den stora ängen och alla saktade av. Jag tittade mig omkring och gapade av förvåning. Det var så vackert. Åns vatten forsade inte lika starkt som det gjort förra gången jag sett den utan istället porlade vattnet i lugn takt med en glänsande fin yta. Och över hela ängen täcktes ytan av små lysflugor. Det såg ut som om hela ängen lös. I luften över ån flög lysflugor och lyste upp den mörka natten. Allt såg ut som i en dröm. jag förstod plötsligt varför en kvällstur var så märkvärdigt för dem.

 

Jag gled sakta av Philip och hoppade ner i gräset. Jag log snett innan jag i ren vildhet började springa genom ängen. Lysflugorna lyfte i samma sekund som jag kom nära den och ett helt hav med lysande flugor flög upp i den mörka kvällshimelen. Jag hörde ylanden bakom mig och sedan hur någon satte fart åt mitt håll. Philip. Jag log för mig själv när jag blev nedtacklad i gräset av honom i mänsklig form. Vi log mot varandra och plötsligt böjde sig Philip ner och gav mig en snabb kyss.

"vad vackert det är här" sa jag.

"jag vet" svarade han och log snett.

 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------