♥

"men, JA, för helvete!" svarade jag och satte mig upp i sängen och gäspade. pappa gick äntligen ut ur mitt rum. Jag hade verkligen inte lust att gå till skolan. Hanna skulle antagligen hata mig och Therese skulle gå runt och vara äckligt nöjd över att Hanna gått på allt.



Jag öppnade dörren och tog ett steg ut i trapphuset. Jag stängde dörren efter mig och vände mig om. Philip stod inte där som han brukade. Jag kände hur modet sjönk inom mig. Men sedan blev jag irriterad på mig själv. vad trodde jag egentligen? att han skulle stå och vänta på mig varje morgon och gå med mig till bussen och prata med mig som en jäkla stalker? Han hade tröttnat som alla andra. Det var bara att inse. För ett tag hade jag trott att han faktiskt gillat mig. Alltså, som vän. Att han faktiskt tyckte jag var lite rolig att prata med iallafall. men skitsamma. han var bara en helt vanlig kille, försökte jag intala mig själv och gick ned för trappan.

bussen kom i precis rätt tid för en gångs skull. Jag klev på och mötte den sura busschaufförens blick. han blängde surt på mig. Jag vände bort huvudet, betalade och gick sedan längst bak i bussen. Det hade blivit en vana. Jag satte mig ned på sätet och tog upp min MP3 ur fickan. jag satte på bra musik och lutade huvudet mot fönsterrutan. Det kändes ensamt att inte ha någon att prata med. Ärligt talat. När vi åkte förbi skogen som låg emellan stan, där skolan låg, och bostadsområdet, där jag bodde, såg jag något brunt svicha förbi bland träden. jag ryckte till och drog ur hörlurarna ur öronen och stirrade ut genom fönsterrutan. Bussen körde ut från skogen och nu syntes bara hus på båda sidorna om vägen. Något hade jag sett. Det var jag helt säker på. jag suckade och lutade huvudet mot fönsterrutan igen och satte in mina MP3-lurar i öronen.

När bussen äntligen bromsade in vid skolan kändes det som om det var typ hundra år senare. jag hoppades att Philip skulle komma tillbaka imorgon så jag slapp sitta själv. Jag slog genast bort tanken och klev av bussen. Då var det dags att bli utstirrad igen då. Nu när jag inte hade Philip bredvid mig som jag kunde gömma mig bakom så kändes det ännu jobbigare. Jag gick med snabba steg mot parkeringen där kevin stod. Konstigt nog var inte hans kompisar med honom. Han stod själv vid sin moppe och var upptagen med sin mobil. När jag gick förbi tittade han upp och flinade självsäkert. i ögonvrån såg jag hur han tog tre steg fram till mig och tog tag i min arm så jag inte skulle kunna fortsätta gå.
"vad vill du?!" frågade jag irriterat och ryckte mig loss ur hans grepp.
"skulle bara säga hej" svarade han och blockerade vägen för mig genom att ställa sig framför mig.
Hans händer letade sig upp till min kind och han strök bort en hårslinga från mitt ansikte och hans blick var obehagligt granskande. Jag tittade bort och bet ihop tänderna. Om jag gjorde motstånd skulle Kevin kunna slå ner mig hur lätt som helst. Inte för att han skulle göra det... men jag hade sett honom göra det med småungar i sjuan som var kaxiga.
"du är sjukt fin, vet du det?" sa han och nu kunde jag inte låta bli att rycka mig loss. Jag gav honom en blick som jag hoppades såg ut ungefär som 'om du rör mig igen så kommer jag att mörda dig!'.
"ta det lugnt!" flinade han.
"om du rör mig igen..." fräste jag.
"så vadå?" frågade Kevin och log snett mot mig. han var inte rädd för mig. fan.
jag svarade inte.
"kunde du följa med på bio föresten?" frågade han.
"alltså sluta låtsas! jag vet inte vad du och dina kompisar har gjort för plan, men det här är inte ett dugg kul, okej? du kan sluta låtsas gilla mig nu! okej?! det är inte normalt att du pratar med mig! så du behöver inte bjuda ut mig på bio! Gör inte det besväret bara för att skämma ut mig. Det är bara löjligt...pinsamt!" for det ur min mun.
Kevin flinade och tog ett steg närmare mig. Det var obehagligt.
"Bella. Jag har ingen jävla aning vad du snackar om. Och jag vill bjuda ut dig på bio för att jag gillar dig, okej?"
Jag drog efter andan. Det här var inte sant. Jag ryckte mig loss från honom och gick förbi honom med snabba steg. Kände hans oförstående blick i ryggen och kände hur jag möttes av nyfikna blickar från alla som var på skolgården. Självklart hade de sett allt. Det kändes som jag skulle sjunka genom marken. Alla glodde. och då menade jag verkligen ALLA. Tillochmed de mest pluggupptagna nördarna tittade på mig. Mina kinder var rödare än någonsin och mina ben skakade. Om jag överlevde fram till skolporten borde jag fan få en guldmedalj eller nåt.

Första lektionen på dagen var drama. Jag kände mig lite gladare eftersom att vi skulle få veta vilka roller vi skulle spela idag. Med snabba steg gick jag till musiksalen. Dörren var öppen men salen var tom. Det var bara Ronja där. Hon höll på och fixade med sladdar som ringlade sig som svarta ormar över golvet. Jag tog ett steg in i salen och Ronja tittade förvånat upp på mig.
"hej Bella" sa hon glatt "du är tidig"
"jag vet" svarade jag och sneglade på klockan.
"kom in" sa hon glatt och vinkade med handen åt mig.
jag gick fram till scenen och fingrade på mikrofånen som låg där.
"du vill spela Julia, eller hur?" frågade plötsligt Ronja och tittade upp på mig.
"ja" svarade jag och suckade. "men jag vet redan att jag inte kommer få rollen"
"äh, säg inte så" svarade Ronja.
"det är ingen som har röstat på mig." sa jag. "jag VET det"
"det är inte bara rösterna som räknas" svarade Ronja och blinkade åt mig.
jag hann inte fråga vad hon menade med det för plötsligt stod Hanna, Therese och tvillingarna i dörröppningen.
"ska vi vara här?" frågade Therese. De stod armkrok och det såg ut som om de alltid hade varit vänner. vad jag kunde minnas hade Therese och Hanna aldrig pratat med varandra förut.
"ja, eftersom vi var här förra gången" svarade Ronja kort.
"aha, ja just det" sa Therese och de började fnissa. I armkrok gick de bort till stolraden längst bort och satte sig. På vägen dit gav Hanna mig en riktig mördar-blick. Jag tittade snabbt bort och kände hur ilskan bubblade upp inom mig. Fattade hon inte att allt var påhittat!? Det var Therese som trodde att hon kunde leka med andras liv, bara hon själv var populär. Det var så jävla korkat av dem båda!Therese som lurade Hanna och Hanna som gick på det. De förtjänade nästan varandra.

jag gick fram till första stolraden och satte mig. Hörde hur de viskade bakom mig, men gjorde mitt bästa för att inte bry mig och titta ut genom fönstret. Efter varje minut kom det fler och fler och tillslut var alla här. Förutom Philip. Ronja klev upp på scenen och lyfte upp mikrofånen från golvet. Det tjöt till i den och alla blev tysta.
"hej allihopa!" sa Ronja glatt för att lätta upp stämningen. Alla svarade med ett utdraget Heeej.
"idag ska ni få reda på era roller till pjäsen Romeo och Julia som vi ska spela upp för skolan om två månader. Så det är extra viktigt att ni är tysta och lyssnar nu"
Ronja böjde sig ned och tog upp ett papper från golvet där hon förmodligen skrivit upp allas roller.
"jag börjar bakifrån så vilka som ska spela Romeo och Julia tar vi sist för att det ska bli lite spänning!"
Någon ropade ett dramatiskt "dom dom dom" och alla fnissade. Ronja log.
"Paulina ska spela Cindy, köksflickan" började hon.
Några, som antagligen var Paulinas kompisar, klappade i händerna. Ronja räknade upp alla namn och tillslut var det bara Therese, jag, två andra tjejer och två killar kvar. Det fanns bara tre roller. En som Julia. En som Romeo. och en som Romeos betjänt. Jag kände på mig direkt att jag skulle bli utan roll. jag bara visste det.
"Benjamin ska spela romeo" sa Ronja och den spända spänningen avbröts av jubel. Jag vände mig snabbt om och såg att Hanna var likblek i ansiktet. Det måste vara en mardröm för henne. Tänk att få sitta och titta på medans hennes pojkvän låtsas vara jättekär i en annan tjej. jag kunde inte låta bli att flina. Sedan vände jag min framåt och väntade på nästa namn.
"Och romeos betjänt blir..." sa Ronja sakta och alla blev som förstelnade.
jag upprepade namnet för mig själv i huvudet. Henrik, henrik, henrik. han var den enda killen som var kvar så det måste ju bli han. henrik, Henrik, Henrik...

"Therese!"

va?! shit. Vänta.... VA?!?!

kaos uppstod i salen. Henrik, som alla trodde det skulle bli ställde sig upp i salen och skrek något jag inte ville höra. Therese blev helt blek i ansiktet och tjejerna protesterade högljutt.
"tysta, tysta, TYSTA!" lugnade Ronja.
När alla blivit en anings tystare ställde sig Therese upp. Alla blickar riktades mot henne.
"varför ska jag bli Romeos betjänt?!" frågade hon men gäll ton.
"alla kan inte alltid bli det dom vill" svarade Ronja och log.
"men jag skulle bli Julia ju! jag hade faktiskt flest röster!" svarade Therese gällt.
"nej... tyvär Therese men du hade faktiskt näst flest röster" sa Ronja.
Folk drog efter andan. Therese såg svimfärdig ut så hon satte sig ned igen.
"ja, och då fortsätter vi till rollen som JULIA" fortsatte Ronja och nu kändes det som om salen direkt blev ungefär hundra grader. jag var så nervös. ändå visste jag att det inte skulle bli jag.
"rollen som Julia ska spelas av..."
jag sneglade mot de andra två tjejerna. De var söta med brunt hår och rosaskimrande läppglansläppar. Det skulle bli en av dom. helt klart.

"BELLA!"

----------------------------------------------

kapitel 12. Börjar det bli spännande eller vad säger ni? ;)