♥

förra kapitlet:
"Bella!" sa Hanna när vi kom in i niornas korridor. Den var tom eftersom de hade studiedag idag. Så himla fuskigt. Det ville jag också ha.
"nu får du fan berätta vad som hände!"
Jag tittade mig omkring i korridoren för att försäkra mig om att ingen tjuvlyssnade...



"Kevin bjöd just ut mig på bio" sa jag och Hanna drog efter andan.
"VA?!" nästan skrek hon.
"schh" väste jag.
"men vadå? bjöd KEVIN ut DIG på bio?!"
"ja" svarade jag.
"varför då?" frågade Hanna.
"för att... inte vet jag" ¨
"men alltså, sen när började Kevin prata med dig?!" frågade Hanna.
Jag kunde inte låta bli att bli irriterad över hennes nedlåtande tonfall.
"sen igår" svarade jag surt.
"jaha... okej..." sa Hanna och lät lite förvirrad. Klart hon inte hängde med. Hon hade ju inte sett vad som hänt i matsalen.
"men vad svarade du då?"
"att jag var upptagen"
"VA?" sa Hanna igen. "varför då?"
"jag vill inte gå på bio med honom" sa jag.
"men du har ju världens chans ju! han är populär, snygg och allting!" försökte Hanna förklara.
"äh, jag bryr mig inte" sa jag.
"aha, så du är såld på den där nya killen?" sa Hanna och suckade.
En bild på philips fina leende dök upp i mitt huvud. Jag kunde inte låta bli att le själv.
 "så du ÄR det?!" frågade Hanna.
jag rycktes plötsligt tillbaka till verkligheten.
"va? nej!"
"varför log du då?"
"äh, det var inget" svarade jag.
Plötsligt hördes en dörr som slog igen längre bort i korridoren. Ekande fotsteg var påväg åt vårat håll. Hanna och jag ryckte till.
"kom" viskade jag och vi småsprang bort till dörren in till sjuornas korridor. Där vi hörde hemma.
Egentligen fick vi inte vara i någon annans klass korridor, men den regeln hade sjuorna och åttorna brutit för länge sedan. Vi gick fram och tillbaka i varandras korridorer och lärarna orkade inte bry sig längre. Men om man gick in till niornas korridor då kunde man bli kallad till rektorn. Det ville vi helst slippa.

Det var lunch. Jag plockade upp en bricka från matdisken och föste den vidare till köttgrytan. Jag tog upp sleven och hällde upp lite på min talrik, sedan fyllde jag mitt glas med vatten. Plötsligt hörde jag hur matsalen drog efter andan. Alla tystnade och blev som förstelnade. Jag vände mig om för att se vad det var alla tittade på. Philip. Såklart. Han gick med snabba steg mot matdisken där jag stod. Jag märkte att alla kollade på mig också. En rodnad blossade upp på mina kinder. Alla hade sett oss komma tillsammans på morgonen. Förutom några förstås. Som Hanna. Och nästan alla visste att det inte var en slump att vi gick tillsammans. Nu väntade alla på hur vi skulle reagera. Som om vi var en teater och de var publiken. Philip gick runt till andra sidan matdisken och plockade upp en bricka och föste den vidare till köttgrytan. Precis som vanligt. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig att han skulle göra. Men ändå stod jag och glodde på honom precis som alla andra. När han slevat upp lite köttgryta på sin talrik föste han sin bricka vidare till salladen. Nu tröttnade några att titta på och sorlet av prat och skratt återvände. Men några fortsatte att kolla intensivt på oss. De väntade säkert på att något skulle hända som skulle sätta allt ur balans så de kunde vara vittnen eller nåt. Philip föste sin bricka vidare till vattenkranarna där jag stod. Jag ryckte till och fyllde på lite mer vatten i mitt glas. Så att han inte skulle tro att jag också stod och glodde på honom. Han tittade upp på mig och log ett snett leende innan han böjde sig fram och ställde sitt glas under kranen och fyllde det med vatten. Jag log tillbaka. Sedan lyfte jag upp min bricka och kollade mig som vanligt om efter ett ledigt bord. Philips leende satt som klistrat på mina läppar och jag kunde inte låta bli att fortsätta le som en idiot. Plötsligt såg jag några tjejer vid ett bord i mitten av matsalen. De vinkade åt någon. Någon som såg ut som mig. jag vände mig om för att dubbelkolla att de inte vinkade åt någon som stod bakom mig. Det skulle vara sjukt pinsamt om jag vinkade tillbaka, och att de inte var mig de vinkade åt. Men det fanns bara jag här. Förutom Philip förstås. Jag styrde stegen åt deras håll. När jag kom närmare såg jag att det var Therese och hennes kompisar som satt där. Jag tvekade en stund om jag skulle gå fram till dem eller inte. En utav Theres kompisar, en blond tjej med självfall, jeans och en lila magtröja vinkade åt mig att jag skulle sätta mig. Jag tog ett djupt andetag och gick fram till deras bord.
"hej" sa tjejen med de blonda håret och log brett.
"varför ska hon sitta med oss?" hörde jag hur Theresa viskade till en utav hennes kompisar.
jag låtsades inte bry mig och drog ut en stol från bordet och satte mig.
"hej"
"du heter Bella va?" frågade tjejen.
"ja" svarade jag.
"jag heter Emma" svarade hon.
"och jag heter Emilia" sa tjejen som Therese nyss viskat till.
Nu tittade alla på Therese. Hon blängde surt på mig. Jag visste redan vad hon hette. men det kunde jag inte säga såklart. "Therese" muttrade hon och gav mig en blick som såg ut att vilja säga ditt jävla miffo.
Jag tog en klunk av mitt vatten och sneglade bort mot matdisken. Philip stod inte kvar där. Han hade satt sig vid ett av borden nämast utgången med ett gäng killar. De såg ut att ha jättekul. Några skrattade och philip log sitt fina leende. De hade tydligen blivit kompisar direkt. Jag kunde inte låta bli att bli avundsjuk. Sedan kom jag på mig själv och slog bort tankarna. Skärp dig Bella! tänkte jag. Jag sitter ju faktiskt för en gångs skull inte ensam.
"så du och Philip är... kompisar?" frågade Emma som om hon läst mina tankar eller nåt.
"eh... ja, eller nej...alltså jag vet inte" svarade jag och rodnade.
"men ni känner varandra?" frågade Emilia.
"eh, nja typ" svarade jag.
"men... ni kom tillsammans på morgonen?" frågade Emma.
Jag började undra om det här var ett förhör. Jag sneglade på Therese.
Hon satt tyst och pillade i sin köttgryta med gaffeln och såg sur ut. Ingen pratade med henne. Det var hon inte van vid.
"ja." svarade jag. "han bor i samma trapphus som jag så vi åkte samma buss"
"åh, gud vad fuskigt!" utbrast Emilia. "det är ju ungefär som att bo i samma trapphus som Justin bieber liksom"
Jag kunde inte låta bli att flina.
"föresten, vad snygga naglar du har" sa plötsligt Emma.
Jag tittade ner på mina naglar. De var rosa med ett ljusrosa hjärta på. jag höll fram dem så Emilia kunde se dem också.
"gud vad snygga!" utbrast hon.
"tack" svarade jag och log.
Nu såg Therese ännu surare ut.
"det där är fake. Hon har bara klistrat på hjärtan ju" muttrade hon.
"meh, som om inte du också har fake" svarde Emma.
Jag såg hur Therese fick en rynka i pannan. Alla tyckte inte som henne. det var hon inte heller van vid.
"men sitt och beundra töntens naglar då, jag ska gå och skaffa en kille" sa hon surt och reste sig upp och gick med arga steg därifrån. Jag följde henne med blicken. Hon styrde stegen mot Philip. Åhnej. Jag svär på att hon försöker hämnas på mig.
Philip och hans killkompisar märkte inte ens att hon kom. Det tog ett tag innan de märkte att hon stod vid deras bord med armarna i kors. Hon sa något och Philip reste sig upp och följde med henne ut ur matsalen. jag kände hur jag fick en klump i halsen. Tänk om de blev ihop.
Emma och Emilia fortsatte och babbla om mina naglar men jag hörde inte riktigt vad de sa. Det ända jag kunde tänka på vad var Philip skulle säga.

Plötsligt öppnades matsalsdörren och Philip kom först in. Han såg glad ut som vanligt. Matsalen tystnade och alla väntade på att Therese skulle komma in. Hon skulle avgöra vad som hade hänt. Men hon kom inte...

kapitel 5! vad tycker ni? grattis till Emma som vann tävlingen och fick vara med i berättelsen. :)
skicka många kommentarer nu! kram