♥

förra kapitlet:
Plötsligt bromsade bussen in vid höghusen där vi bodde. Philip reste sig upp och gick ut i regnet. Jag följde efter honom och drog upp min luva över håret...



Philip började jogga. Jag följde han exempel och joggade ifatt honom. Plötsligt råkade jag trampa rakt i en vattenpöl óch kallt smutsvatten stänkte upp på mina jeans. Jag skrek till och Philip vände på huvudet och log mot mig. jag kunde inte låta bli att le tillbaka fast det inte var ett dugg kul att mina jeans blivit blöta. En känsla jag aldrig känt förut vällde upp inom mig. En varm känsla av att någon tittade på mig. Den var så svår att förklara. Men det liksom flaxade till i magen. Som om tusen fjärilar fanns inom mig och flaxade runt helt vilt.
Philip öppnade dörren och jag gick in i trapphuset och ruskade av mig allt vatten. Drog ner luvan och skakade ut mitt långa, blonda hår. Philip gick upp för trappan och jag följde efter honom. När vi kom upp till våningen vi bodde på lutade philip sig mot väggen och tittade på mig.
"jag måste nog in nu. Morsan har lagat mat" sa han.
"okej" svarade jag.
"hejdå" sa philip och öppnade dörren till sin lägenhet och gick in.
"hejdå" sa jag efter honom och öppnade dörren till min lägenhet. Philips dörr slog igen med en smäll. Han var söt, tänkte jag. Sjukt snygg för den delen också.

Pappa stod i köket och lagade mat när jag kom in. Det luktade tacos lång väg.
"hej" sa jag och drog ut en stol från köksbordet och satte mig. "är du hemma?"
"ja" svarade pappa och log. Han var aldrig hemma när jag kom hem från skolan. Men idag var det tydligen ett undantag.
"för en gång skull ska vi äta lite fin mat" sa pappa och rörde om med en sked i tacosåsen. Var tacos fin mat? om man jämförde med pasta och köttfärsås som vi hade ätit nästan varje dag i ett halvår på grund av att pappa inte kunde laga annan mat, så var nog tacos rätt så "fin" mat.
pappa ställde fram tacochips, köttfärs, en skål med hackad gurka och tomat, majs, tacobröd, tacosås och ost. Det var nog det godaste jag ätit på två år. Det slår jag vad om.

Plötsligt startades "bad romance" och Hannas namn kom upp på displayen. Jag tog upp mobilen från nattduksbordet och klickade på svara.
"hallå?"
"hej" hördes hannas röst. Hon snyftade till och det hördes att hon grät.
"vad har hänt?" frågade jag.
"Erik är en idiot!" snyftade Hanna.
"vaddårå?"
"han gjorde slut för en timma sen. och han kunde inte ens förklara varför" svarade Hanna.
"Va?" ekade jag.
Hanna snörvade till.
"ja. Han är en idiot"
"men sa han inte varför han gjorde slut?" frågade jag.
"nej." svarade Hanna. "han sa bara att han hade tröttnat"
"så jävla taskigt"
"eller hur" sa Hanna och snörvlade till igen.
"men du, gråt inte över den skitstöveln okej? han förtjänar inte ens det"
"men jag älskar ju honom" svarade Hanna med låg röst.
"men... du sa ju nyss att han var en skitstövel?"
"för att han gjorde slut- ja" svarade Hanna.
Jag suckade.
"men vänta ett tag tills han börjar att ångra sig. Om han vill ha dig tillbaka så gillar han dig, och om inte..." sa jag.
"och om inte så HATAR han mig" sa Hanna och började gråta igen.
"Hanna, tänk inte så..." började jag men hon avbröt mig.
"varför var jag tvungen att bli kär i en skitstövel för?"
Jag visste inte vad jag skulle svara. Plötsligt avbröts samtalet. Hanna hade säkert slut på pengar. Jag la tillbaka mobilen på nattduksbordet och suckade. Varför hände allting så fort? Ena sekunden visar sig skolans populäraste kille gilla än, nästa sekund börjar en skitsöt kille på skolan, i nästa sekund blir man kompis med två av skolans populäraste tjejer, andra sekunden blir man ovän med skolans populäraste tjej, i nästa sekund bjuder Kevin ut mig på dejt och nu så har Hannas pojkvän gjort slut. att vara tonåring var faktiskt jobbigt. Det var inte som att leva i en amerikansk film där alla var lyckliga och snygga. Det var det verkligen inte.

Nästa morgon vaknade jag av att en smäll hördes utifrån hallen. Jag ryckte till och satte mig upp i sängen. Klockan var bara halv sju. Jag gäspade och reste mig upp och tassade försiktigt ut i hallen. Pappas dyraste vas låg mitt i hallen i tusen bitar. jag drog efter andan. Den hade han köpt i Indien förra året och var värd massor pengar. Jag tittade mig omkring för att se vad som hade vält den, men jag såg ingenting. Plötsligt kände jag något mjukt som strök sig mot mot mitt ben. jag tittade ner. En ljusbrun, lurvig liten kattunge satt bredvid mina fötter. Jag bara stirrade på den söta lilla kattungen. Hur hade den kommit in hit? Plötsligt hördes steg utifrån köket och pappa stod plötsligt i dörröppningen.
"där är hon ju" sa pappa. men han menade inte mig utan kattungen.
Sedan fick han syn på vasen.
"fan också" svor pappa högt. "om inte hon var så söt skulle jag strypa kräket"
"vänta, VA?!" sa jag.
Pappa tittade förvånat upp på mig som om han glömt bort att jag stod där.
"hej gumman" sa han och plockade upp kattungen.
"jag lovade att ta hand om Elisabeths kattunge medans hon var på semester. är hon inte söt?"
Jag sträckte försiktigt fram handen och klappade den lilla kattungen.
"varför sa du inget till mig?" frågade jag.
"hon kom med katten imorse. Jag ville inte väcka dig" svarade pappa.
"äh, det gjorde katten ändå" svarade jag och sneglade på vasen. "vad heter hon?"
"Cloe" svarade pappa.
Jag sträckte ut händerna och pappa la över kattungen i min famn. Cloe jamade lågt och jag klappade henne försiktigt på huvudet. Då började den plötsligt slicka på min hand. Det såg urgulligt ut.
"aww" sa jag och pappa började skratta.
"vi ska ha henne i en vecka. Jag ska gå ner till affären sen och köpa lite kattmat" sa han och jag lyfte försiktigt ner kattungen ner på golvet igen.