♥

 

Förra kapitlet:

Jag visste att vargar kunde springa ganska fort. Men inte såhär fort. Träden susade förbi och snart var vi ute på en äng. Fartvinden fick mina ögon att tåras och mitt hår virvlade i vinden. Jag kunde inte låta bli att le. Jag hade gått på ridning när jag var liten, och jag var ganska van vid att galoppera med hästar. Men det här var så mycket bättre.

 

Vi fortsatte in i skogen på andra sidan ängen och grenar piskade mig i ansiktet. Men jag var för lycklig för att orka bry mig. Fåglarna som satt på grenarna i skogen flög iväg när vi kom. Träden svischade förbi och efter några sekunder var vi ute ur skogen. En stor äng bredde ut sig framför oss. Den måste vara minst en kilometer lång. Rakt genom ängen rann en flod. Den såg djup och farlig ut med svart forsande vatten. Philip stegrade sig igen och vände sedan och började springa tillbaka genom skogen. Jag tog ett fastare tag i hans päls och lutade mig framåt.

När vi kom tillbaka till det rödmålade huset saktade Philip av och stannade på den leriga gårdsplanen. Jag hoppade av och strök Philip en sista gång över pälsen innan han backade och började förvandla tillbaka sig till människa. Det var precis som när han förvandlade sig till varg fast baklänges. Huvudet återgick till sin normala form först. Sedan magen, armarna, benen och sist fötterna. När Philip var helt tillbakaförvandlad till människa och hade kläderna på sig, hela och rena, som om de aldrig slitits sönder, gick jag fram till honom och han omfamnade mig i en kram. Jag andades in lukten av granskog och killparfym och lutade huvudet mot hans axel.

”jag trodde du skulle bli rädd för mig” sa Philip plötsligt.

”det kanske jag hade blivit om… jag inte varit så kär i dig” svarade jag.

Philip log mot mig och jag log tillbaka. Han förde sakta sitt huvud närmare mitt och precis när våra läppar skulle nuddas så hördes en bilmotor precis bredvid oss. Jag tittade upp och såg en röd Volvo svänga in på gårdsplanen.

”åhnej” sa Philip och suckade.

Volvon stannade och bildörrarna öppnades. Ut klev en solbränd man med mörkbrunt hår som troligen var Philips pappa. På andra sidan klev Erina, Philips mamma ut. Bildörrarna där bak öppnades och ut klev Philips lillebrorsor och en tjej, troligen Philips storasyster som jag lånat bikinin av, och en kille som måste vara Philips storebror. Alla slog igen sina dörrar och Philips pappa spände blicken i mig. Han såg riktigt arg ut. Men långa steg gick han fram till oss. Jag kände hur mitt hjärta började bulta fortare. Var han arg på mig eller?

”Justin” sa han med barsk ton ”vad gör hon här?”

Jag kände hur jag rodnade. Kunde inte hjälpa det.

”pappa, det är inte som du tror…” sa Philip.

”jo, det är precis som jag tror.” avbröt Philips pappa honom. Jag kände blickarna från de andra i familjen. Varför glodde alla på mig?  ”Garett hör dina tankar ganska bra vet du”

Nu var det Philips tur att rodna. Men rodnaden försvann ganska snabbt.

”jävla skvallerbytta” fräste han åt sin storebror.

Jag fattade ingenting.

”vad vet hon?” frågade Philips pappa och tittade på mig och sedan på Philip.

Va? Vadå, vad vet jag? Jag vet ingenting ju. Jag fattar ju inte ens vad de snackar om.

”inte så värst mycket” svarade Philip.

Philips pappa suckade och spärrade upp ögonen. Så man gjorde när man blev riktigt irriterad.

”Philip, du bröt mot reglerna! Fattar du inte vad konsekvenserna kan bli av det?! Du måste tänka dig för innan du berättar saker för andra. Det spelar ingen roll hur mycket ni känner varandra.”

”men Pappa du fattar ju inte! Jag… är bunden till henne. Hon måste få veta”

Jag kände hur de andra drog efter andan. Philips pappa spärrade upp ögonen.

”är du b-buden till he-henne?” stammade Philips pappa.

”ja” svarade Philip.

”ursäkta men kan ni förklara vad som händer här? Jag fattar ingenting” sa jag plötsligt och allas blickar vändes mot mig.

”att vara bunden till någon är ungefär som att vara gift med någon i människolivet, men i vargarnas värld så blir man bunden i någon. Förälskad alltså” förklarade Philips storasyster.

Även jag drog efter andan.

”och jag kan inte ljuga för henne” fortsatte Philip. ”ge henne en chans”

Philips pappa granskade mig med en rynka mellan ögonbrynen.

”okej. Men du måste lova att inte berätta för någon. Vad heter du föresten?”

”Isabelle” svarade jag.

”men hon kallas för Bella” la Philip till.

Jag log.

”lovar du på hedersord, på hela ditt liv att aldrig berätta för någon? Om du så ligger för döden”

”ja” svarade jag.

Philips pappa drog en djup, lättad suck.

”hon får följa med till årsmötet ikväll” sa han sedan.

Jag kollade på Philip. årsmöte? Han gav mig en blick som såg ut ungefär som ”jag förklarar sen”

Familjen började gå mot huset och snart var alla inne och dörren var stängd bakom dem.

Jag tittade upp på Philip. Ville ha en förklaring.

”varje år har vi ett årsmöte för vargar. Våra kusiner och vargfamiljen i norr är med. Vi är de enda vargarna kvar i hela landet, om man bortser från Josh familj. I alla fall så berättar den äldste vargen för de nya vargarna om våran historia. Om våra förfäder alltså. Vi brukar grilla samtidigt. Det brukar faktiskt vara ganska kul”

Jag nickade.

”men jag är ju ingen varg…”

Philip log.

”nej. Men jag tror du kommer fatta mer om du är med. Om jag skulle vara du skulle jag vara ganska förvirrad vid det här laget”

Jag nickade.

”det är jag”

”tja” sa Philip och slog sig ned i gräset bredvid en gammal man.

Jag slog mig ned bredvid honom. Hörde hur någon viskade ”vad gör flickan här?” till en kvinna med mörkbrunt hår.
”det här är Bella föresten” presenterade Philip mig för de andra. Jag kände hur jag rodnade. Tur att det var så mörkt ute.

”hej Bella” sa en kille med svart, snaggat hår och med en vit t-shirt.

”äh, ragga lagom” viskade någon kille och de killarna som satt bredvid honom började fnissa.

Jag himlade med ögonen.

”du får ursäkta ärketöntarna” viskade Philip till mig och jag fnissade.

”jaha, vi ska väl börja mötet då” sa en kvinna med grått hår och killarna tystnade. ”vi kan väl börja med att Shan berättar om våra förfäder som vi alltid börjar mötet med”

Alla blev knäpptysta och väntade på att den gamla mannen skulle börja prata.

”för länge, länge sedan. Vi vet inte riktigt hur länge sedan, så var våra förfäder andar. De seglade runt i luften och väntade på att en människa skulle dö och själen lämna dens kropp så att de kunde leva i personen istället. De höll på så i några hundra år tills själarna plötsligt slutade att lämna kropparna. Istället delade själarna på sig och reste vidare till en annan kropp samtidigt som halva själen levde kvar i den döde kroppen. Andarna hittade ingen kropp att leva i och seglade runt i luften i ungefär 20 år innan en ande kom på att de kunde leva i djurs döda kroppar. Den första anden hittade en död varg och skulle precis uppleva vargen med sin själ när han märkte att det inte gick att anträda vargen. Så han gjorde som själarna och delade på sig och anträdde vargen med sin ena halva. Samtidigt dog en kvinna i U.S.A och hennes själ lämnade hennes kropp utan att dela på sig. Anden var först dit och levde i kvinnan med sin andra halva själ. Då hände något mystiskt. Andens själar kunde inte bli två bitar och dela sig som själarna kunde göra. Utan andes själar hörde ihop. Så kvinnan blev en blandning mellan en varg och en kvinna. Hon fick flera barn med en människa och halvmännsikovargen levde vidare genom generationerna. Men det var aldrig någon som fick reda på att vargarna fanns. Andarna lovade varandra att hålla det hemligt. Och det har varit en regel ända sedan dess…”

När Shan berättat klart ryste jag till. Tänk att det fanns andar. Jag har levt en femtedel av mitt liv på jorden och ändå har jag aldrig fått reda på det här.

”vi fortsätter med frågor” sa kvinnan med det gråa håret och riktade blicken mot killarna som Philip kallat ärketöntar.

”varför jagar vi bara två gånger i veckan?” frågade killen med det snaggade håret.

”bara?” flinade en man med svart, vildvuxet hår.

”ja, ibland får man ju typ damp i skolan för man är så jävla blodtörstig” svarade killen.

Jag kände hur jag fick en klump i halsen. Jag hade inte tänkt på det förut. Men vargar åt väl knappast vanlig mat. Såklart de jagade i skogen och dödade djur. Philip sneglade på mig som för att se min reaktion men jag stirrade bara rakt fram, in i elden.

”annars skulle våran vargsida utvecklas till aggressiva monster om vi jagade för mycket” sa Philips pappa.

”och varför får vissa jätteandvändbara krafter och andra inte?” frågade plötsligt Philip.

Krafter? Jag tittade frågande på honom.

”alltså, vi kanske måste förklara lite för Bella” flinade han och jag kände hur jag rodnade.

”alltså, när man blir en varg så får man en egen kraft. Philip har kraften att styra andras humör. Om någon är arg kan han få personen att bli glad” förklarade kvinnan med grått hår.

Jag nickade. Det var därför lärarna aldrig fick utbrott på honom när han kom försent.

”men som svar på Philips fråga, så får de som minst behöver krafter de mest oanvändbara krafterna, medans de som mest behöver det får de bästa krafterna” svarade mannen med det vildvuxna håret.

”yes” flinade Philip och jag såg hur han storebror räckte ut tungan åt honom.

”min storebror kan läsa andras tankar. Det är faktiskt mer andvändbart än att kunna ändra andras humör” förklarade Philip för mig.

”jag går och hämtar marshmallowsen” sa plötsligt Justins storasyster och reste sig upp.

Några sekunder senare kom hon tillbaka med två påsar med marshmallows. Philip plockade upp en hög med spetsade pinnar och delade ut till alla. Philips storasyster sickade vidare marshmallowspåsen till alla och när den kom till mig trädde jag på två marshmallows på pinnen och sträckte sedan in pinnen över elden. Mina marshmallows blev nästan brända direkt. Philip skrattade när jag drog ut pinnen från elden och mina marshmallows var helt kolsvarta.

”såhär ska man göra” förklarade han och stoppade in sin marshmallow i elden. När han tog ut sen några sekunder senare var även den kolsvart. Nu var det min tur att skratta.

”det var precis så jag gjorde ju”
”meh…” sa Philip och flinade.

Det hade hunnit att bli mörk ute. Stjärnorna lyste klart och månen var halv. Jag ryste till. Jag visste att de inte förvandlades till vargar när det var halvmåne, men det kändes ändå lite kusligt. Jag gäspade och lutade huvudet mot Philips axel.

Jag nickade sömnigt.

Vi reste oss upp och gick bort till Philips moped. Han satte sig på den och jag hoppade upp där bak och la armarna runt hans midja. Philip startade moppen och snart var lägerelden långt borta. När Philip bromsade in vid höghusen var klockan ett på natten. Pappa skulle bli galen. Jag hoppade av moppen och skulle precis börja gå mot dörren när Philip tog tag i min arm och drog mig tillbaka. Jag log mot honom och plötsligt nuddade våra läppar varandra. Jag som förut varit frusen blev kokhet på bara några sekunder. Jag la armarna runt hans hals och trycke mig närmare. Philip avslutade kyssen och log mot mig.

”hejdå. Vi syns imorgon” sa han innan han hoppade upp på moppen och körde iväg igen.

 

Kapitel 25! Vad tycker ni? Skrev lite fort för hade bråttom, men hoppas ni gillar det ändå. Kram! ;)