♥

förra kapitlet:
Jag sträckte ut händerna och pappa la över kattungen i min famn. Cloe jamade lågt och jag klappade henne försiktigt på huvudet. Då började hon plötsligt slicka på min hand. Det såg urgulligt ut.
"aww" sa jag och pappa började skratta.
"vi ska ha henne i en vecka. Jag ska gå ner till affären sen och köpa lite kattmat" sa han och jag lyfte försiktigt ner kattungen ner på golvet igen.



Jag stod framför spegeln och fixade håret. Jag bestämde mig för att platta det och sedan sätta upp luggen i en fläta. Så som jag brukade ha det. Varje dag tänkte jag att jag skulle göra en förändring. Göra någon snyggare frisyr än den jag alltid brukade ha. men det slutade alltid att jag gick med plattat hår och med luggen i en fläta i alla fall.

Jag öppnade dörren och tog ett steg ut i trapphuset.
"hejdå" ropade jag till pappa innan jag stängde dörren och vände mig om.
Där stod Philip lutad mot trappräcket och höll på med något med sin mobil. Hade han väntat på mig eller?
jag gick fram till honom och han tittade upp.
"jag trodde väl att du gick tjugo över" sa han och log.
Han hade alltså väntat på mig.
"ja. Varje dag" svarade jag och började gå ner för trappan.
"föresten hörde jag att ni fått en kattunge" sa Philip.
"ja" svarade jag. "den är skitsöt och heter Cloe. Elisabeth, du vet tanten på tredje våningen, det är hennes katt. men hon skulle resa bort så vi fick ta hand om henne"
"jaha" svarade Philip och öppnade dörren åt mig.
Jag klev ut i värmen. Solen sken och alla spår från regnet igår hade torkat bort. För bara några dagar sedan hade det varit kallt och blåsigt. Men nu började det närma sig sommaren.
"vad varmt det är" sa jag och kisade upp mot solen.
"eller hur" svarade Philip. "tror det var 19 grader ute eller något"
"sommarvärme nästan" sa jag och sparkade till en sten.
det var faktiskt skönt att ha någon att gå och prata med på vägen till skolan. I fem år hade jag gått och åkt skolbuss ensam på morgonen och inte pratat med någon förutom busschauffören. Och Philip var faktiskt bra att prata med. Inte för att vi hade hunnit prata så värst mycket på två dagar, men ändå.
Vi var framme vid busshållplatsen. På den gröna bänken satt en mamma med en barnvagn. Hon tog upp all plats så vi fick stå upp. Men bussen kom nästan direkt så det gjorde inget.

Jag gick före och valde en plats längst bak. Slog mig ned och tog upp min MP3 ur fickan, men kom plötsligt på att jag inte behövde den. Philip slog sig ned på sätet bredvid mig. Jag var fortfarande inte van vid att han tyckte det var helt okej att prata med mig och vara med mig som om ingenting. Andra skulle ha satt sig på säten längre fram, gått bakom mig eller låtsas som de inte kände mig. Folk fick för sig saker hela tiden och det spreds fort rykten i våran lilla stad. Det var Philip tydligen inte medveten om. Eller så brydde han sig inte. men för mig så spelade det ingen roll.

Bussen bromsade plötsligt in vid skolan. Vi klev av och Philip gick upp jämsides med mig. Då var det dags för att bli utstirrad igen då. Tänkte jag och vi började gå in mot skolgården.
Många glodde på oss. Men det var inte samma spänning som det hade varit igår. Alla tystnade inte utan fortsatte att prata men de hade fortfarande sina blickar fästa på oss. Jag hörde ord som "kolla där kommer bimbotjejen med den nya killen" och "herregud, är de ihop eller?!" och "asså hon tror verkligen hon är nåt när hon går med Philip eller vad han nu heter!". Jag kände hur tårarna brände innanför ögonlocken. Jag visste att de bara var avundsjuka. Och att jag inte borde ta åt mig. Men jag hade alltid haft dåligt självförtroende. Och det hjälpte ju inte precis nu.
Philip stannade upp i mitten av skolgården och gick fram till killgänget han blivit kompis med. Tack då, tänkte jag surt. Lämna mig. Fine.

Vi hade svenska. Det var meningen att vi skulle skriva en uppsats men istället hade John, våran svenskalärare, bestämt att vi skulle jobba i grupp och skriva allt vi kunde om andra världskriget. Fråga mig inte varför.

jag hade blivit tillsammans med Mackan, en fotbollsnörd, Felicia, som hade tandställning och Haris, en annan fotbollsnörd. De visste ingenting om andra världskriget. Inte jag heller. Vi satt där och gjorde typ ingenting när philip plötsligt stod i dörröppningen. Han var försenad. Konstigt nog blev John inte arg. Han var känd på skolan för att vara den som fick raseriutbrott när någon kom försent. Men han sa bara helt lungt att Philip kunde välja vilken grupp han skulle vara med i, för de höll precis på att jobba med ett grupparbete. Jag hoppades att han skulle välja våran grupp. Men det gjorde han inte. istället valde han killgruppen med Kevin, George, Benjamin, Kalle och Simon. Så typiskt.

Nu var det lunch. Jag gick med spända steg mot matsalen. Hoppades att Emma och Emilia inte ville att jag skulle sitta med dem och Therese. Jag ville verkligen inte träffa henne. inte ens möta hennes blick. Bara det skulle vara som att begå självmord.

I matsalen var det mycket ljud som vanligt och nästan alla bord var upptagna. jag gick fram till matdisken och plockade upp en blå platsbricka. Idag var det korv och potatismos. Jag sköt min bricka vidare till korven och la upp två stycken på min talrik. De luktade starkt. Fan. Jag hatade starkkorv. Plötsligt så hörde jag Emmas röst bredvid mig. jag tittade upp och såg att hon och Emilia stod där.
"vill du sitta med oss?" frågade Emilia.
"eh, visst" svarade jag. "men ska Therese sitta med er?"
"nej" svarade Emma "hon sitter med töntarna Jacksons"
Jag sneglade åt det håll där Felicia och Linnea satt. De var tvillingar och satt alltid vid samma bord. Ända sedan ettan hade de suttit vid bordet längst bort i matsalen. Bara de två. men nu satt Therese där. Hon såg äckligt nöjd ut.
"okej" sa jag och vände mig om mot matdisken igen och slevade upp lite potatismos på min talrik och följde sedan efter Emilia och Emma till deras vanliga plats. Jag drog ut en stol från bordet och satte mig.
"du skulle ha sett Therese igår efter skolan" sa plötsligt Emma och tittade allvarligt på mig.
"vaddårå?" frågade jag.
"hon kom ut från tjejtoan och hennes mascara hade runnit och hennes hår var typ trassligt" sa Emilia.
"hade hon gråtit?" frågade jag förvånat.
"nej, vi tror inte det" sa Emma. "hon skulle aldrig gråta för en sån sak"
"vi tror att hon fejkade allt" sa Emilia.
"varför då?" frågade jag.
"duh, vi känner henne. Hon skulle aldrig visa egentligen hur dissad hon blev, utan istället försökte hon få alla att tycka synd om henne. men..." sa Emma.
"det gjorde ingen eller?" frågade jag.
"eaxkt" flinade Emilia.
.....................................................

kapitel 8! fick en kommentar där en tjej frågade om det skulle vara såhär i typ hela novellen. Jag antar att hon menar att det kommer vara bråk och tjafs mellan tjejerna på skolan, att Kevin kommer fortsätta gilla henne och att Bella kommer att fortsätta vara kär i Philip. mitt svar är: NEJ. Berättelsen kommer ta en helt annan vändning än ni kanske tror. Det är ingen vanlig i-slutet-få-tjejen-sin-kille novel. Även om det kan verka så nu. men längre fram kommer det hända mycket grejer, kommer även blanda in fantasy. ;) 

Btw: gillade ni kapitlet? kommentera! :)