♥

förra kapitlet:
När jag började närma mig slutet på min replik kändes det som om Philips rum var ungefär hundra grader varmt. mina handflator var svettiga och min mun kändes torr.
"... Åh, Romeo, om inte min pappa förbjöd oss att träffas skulle livet bli så mycket bättre för oss båda. Varje gång jag ljuger för min pappa och när vi gömmer oss här känner jag ändå mig som en svikare. fast du får mig att känna mig helt underbar. För hela du är underbar Romeo..."
Orden i manuset hoppade omkring och jag kände mig vimmelkantig med ändå visste jag vad som stod på nästa rad.

(romeo och Julia kysser varandra)



Jag tittade upp på Philip. Hans ögon lyste och hans mungipor hade formats till ett snett leende. Jag kände hans varma hand mot min när han plötsligt drog upp min från sängen. Vi stod där, mitt på hans golv och det kändes som om jag skulle svimma. Han släppte min hand och hans leende dog sakta ut. Jag tog ett djupt andetag innan jag lutade mig fram och kände hur våra läppar möttes.

En varm känsla strömmade igenom min kropp och fjärilarna i magen flaxade runt som aldrig förut. Hans läppar var varma, precis som hela honom och jag kände hur hans hand kramade min. Jag drog mig ur från kyssen först och plötsligt la philip armarna om mig och drog in mig i en kram. Jag lutade huvudet mot hans axel och log brett. Mina ben kändes som spagethi och mitt huvud dunkade. Shit. Alltså shit. philip luktade killparfym och granskog. Väldigt gott, alltså. jag besvarade kramen genom att lägga händerna runt hans hals. Philip suckade.
"det här kommer att blis svårt att göra inför hela skolan"
"aa" svarade jag och Philip släppte taget om mig.
Jag tittade ner i golvet och sedan upp på honom igen. Han log. Det där fina leendet som jag älskade. Plötsligt öppnades dörren och Philips mamma stack in huvudet.
"stör jag?"
"nejdå" svarade jag.
"maten är klar" sa hon och log innan hon stängde dörren igen.
philip tittade på mig och jag log mot honom en sista gång innan vi gick ut ur hans rum.

Erina, Philips mamma hade dukat bordet fint med röda servetter och fina glas. Philip mumlade något om att hon jämt skulle överdriva. Jag drog ut en stol och satte mig. två killar som såg ut att vara Philips lillebröder satt redan vid bordet och åt. De viskade med varandra och kollade på oss. Philip såg irriterad ut. Det skulle jag också vara om mina syskon betedde sig så. fast jag hade ju inga syskon.
"varsågoda" sa Erina och satte sig ned på en stol bredvid Philip.
jag sträckte mig efter en skål som det såg ut att vara köttgryta i. jag slevade upp lite på min talrik och skickade sedan vidare grytan till Philip. Sedan lade jag upp lite sallad och tog en bit nybakat bröd. När jag tog en sked av köttgrytan och precis skulle stoppa in den i munnen såg jag att alla kollade på mig. Nästan glodde faktiskt. jag kände hur jag rodnade. hade jag glömt något eller? jag tittade osäkert på Philip. Han log mot mig och jag stoppade in skeden i munnen. philips mamma pustade ut och såg lättad ut och Philips lillebröder återgick till att äta. ändå kunde jag inte bli av med känslan av att något var fel.

Efter maten visade Philip mig runt i huset. han hade tydligen en storebror också, men han var inte hemma. Och en pappa. fast han låg på sjukhus efter att ha brutit en arm. Vi gick ut på balkongen och blåsten rev tag i mitt hår.
"vad fin utsikt ni har" sa jag och lutade mig över balkongräcket och tittade ner över landskapet med hus och skog som bredde ut sig där nere. "vi har balkongen på andra sidan, mot alla andra höghus"
"jag vet" sa Philip och jag kollade på honom.
Hur kunde han veta det? Han hade väl inte sett våran balkong?
"eller... jag menar, jag ... har sett... det" stammade philip.
Jag tittade ut över landskapet igen. Philip hade sagt mycket konstiga saker och ljugit ganska mycket de senaste dagarna. jag undrar varför. Det känndes som om ju mer och ju mer jag frågade, desto mer ljög Philip. Egentligen var allt ganska konstigt. Som när jag frågade varför han var så varm, eller när jag frågade varför han hade varit ledig. Om jag inte hade varit så fruktansvärt kär i honom hade jag antagligen varit rädd för honom. Eller tyckt han varit ganska konstig. fast jag hade nog fortfarande tyckt han varit otroligt snygg. Vilket han var.

Klockan halv 6 sa jag att jag skulle gå hem. Jag hade helt glömt bort pappa. han var säkert jätteorolig och Cloe kanske inte hade fått mat. jag skyndade mig ut i hallen och drog på mig skorna. Philip stod lutad mot väggen och granskade mig med ett leende medans jag satte på mig jackan.
"hejdå" sa jag och log ett snabbt leende mot honom och skulle precis sätta handen på handtaget och öppna dörren, när Philip sa:
"vänta"
Jag vände mig om och tog tre steg fram till Philip och gav honom en kram. han log mot mig och jag förstod att det var det han ville. Nu var han nöjd. Jag log tillbaka.
"hejdå" sa han efter mig innan jag stängde dörren och gick ut i trapphuset.

-----------------------------

superduperkort kapitel, men eftersom så många ville att jag skulle skriva kapitel 17 ikväll med och jag inte hade så mycket tid, fick det bli kort! ;)
men jag hoppas ni gillar det ändå. släng gärna in en kommentar om vad ni tycker. kram!