♥

förra kapitlet:
"knäpp du är" fnissade jag och tog en tugga av min macka och gick sedan ut i vardagsrummet. Satte på tv:n och slog mig ned i soffan. Nyheter. Tråkigt. Jag bytte kanal till en som handlade om kläddesigners. Jag hade alltid varit intresserad av mode. Jag vet inte varför.



Jag ställde in mjölkpaketet i kylskåpet innan jag plockade upp min väska från golvet och gick ut i trapphuset. Jag satte nycklen i låset och vred om innan jag vände mig om. Mitt hjärta slog ett extra slag när jag såg att Philip stod där. hade han väntat på mig?! jag som trodde att han undvek mig efter det som pappa sa.
"hej" sa jag och han kollade upp på mig. Sken upp i ett leende, och jag kände hur mitt hjärta började bulta fortare.
"hej" svarade han. "du är fem minuer tidig"
"jaså?" frågade jag och höjde på ögonbrynen och log.
Shit vad skumt. Höll han koll på när jag kom ut?
"aa, du brukar komma ut fem minuter senare"
Tydligen.
Vi gick ner för trappan och tog en omväg runt Elisabeth som stod med sin hund och rökte, och tog upp ungefär hela trappan.
Philip och jag sträckte oss fram till handtaget till dörren som ledde ut samtidigt och våra händer nuddade varandra. En brännande het känsla for genom min hand. Jag drog snabbt åt mig den igen. Han var kokhet! Philip öppnade dörren åt mig och jag gick ut. Han kom efter och dörren slog igen med en smäll bakom oss.
"är du riktigt frisk?" frågade jag och tittade upp på honom när vi gick över gräsmattan med riktning mot busshållplatsen.
"vaddårå?" frågade han och höjde på ögonbrynen.
"du är jättevarm"
"jaså? ja, eh, det är ganska varmt i våran lägenhet..."
Jag rynkade pannan. Det lät inte alls som om han talade sanning. det är ganska varmt i våran lägenhet. ah, tjena. han måste ha högsta febern som gick att ha, så varm som han var, men ändå såg han inte ett dugg sjuk ut. vad skumt.

Jag satte mig ned på den gröna busshållplatsbänken och Philip slog sig ned nära mig. Väldigt nära. Jag menar, hela bänken var ledig. Och ändå satte han sig så nära. Något flaxade till i min mage och jag tittade bort för att dölja mitt leende. Bussen bromsade in framför oss nästan direkt. Jag reste mig upp och klev på, och Philip följde efter. Idag var det en ung tjej med rött hår som körde bussen istället. Hon hejade glatt på oss och när hon log såg man att hon hade tandställning. Vi betalade och idag valde Philip en plats vid fönstret i mitten av bussen. jag slog mig ned bredvid honom och la min väska i knät. När jag inte kom på något intressant att prata om så frågade jag om han hade gjort läxan tills idag.
"nej. jag var ju ledig igår" svarade Philip.
"jaha" sa jag. "varför då?"
"min familj och jag var och... eh... campade" svarade han.
Inte heller det lät så trovärdigt. Han stammade och tittade bort och verkade inte alls säker på vad han skulle säga. Att han ljög kunde vem som helst se. men jag sa inget om det utan nickade bara.
"vad kul"
"Mm" svarade han.

Efter tio minuter bromsade bussen in vid skolan och Philip och jag klev av. Till min förvåning var det tomt på skolgården. Var hade alla tagit vägen?
"hur mycket är klockan?" frågade jag.
"eh... oh, shit! vi är sena! kom" sa Philip och vi började springa mot ingången.
Det förklarade varför skolgården var tom.
När vi kom in i korridoren sprang jag bort till mitt skåp, låste upp och ryckte upp dörren. Kollade på schemat.
"det är Idrott" sa jag och Philip nickade.
Jag slog igen mitt skåp igen och låste och vi började sedan springa mot jympasalen. Philip slet upp dörren till killarnas omklädningsrum och jag gick in i tjejernas omklädningsrum. Även det var tomt. Alla hade redan gått in. Jag slet av mig kläderna och drog på mig de svarta pumashortsen och mitt ljusrosa linne. Sedan hängde upp kläderna på krokarna och gick bort till dörren som ledde in till idrottsalen. Jag drog upp den och gick in i gympasalen. sjuorna och åttorna höll på att spela basket. Som alltid. Kevin gjorde precis mål och alla jublade och gjorde high-five med honom. Philip hade kommit in i jympasalen före mig och var redan med i spelet. Han hade en t-shirt på sig och ett par knälånga, svarta idrottshorts. Jag trodde först jag inbillade mig när jag såg alla hans muskler. jag granskade honom närmare. Nej, jag drömde inte. Han hade muskler på armarna, benen och i  princip över allt. han såg riktigt vältränad ut. Han var ju bara 15! hur kunde han vara så stark? Jag rycktes tillbaka till verkligheten när våran jympalärare Derek ropade mitt namn från andra sidan jympasalen. Jag suckade och styrde stegen ditåt.
"vad är orsaken till att du är sen?" frågade han.
"philips och min buss var försenad" ljög jag.
"Philip?" frågade han med eftertryck och höjde på ögonbrynen.
"ja... han kom samtidigt som jag" sa jag.
Derek såg ut som han inte fattade vad jag pratade om. Hade han inte sett när Philip kom eller? Jag suckade och vände mig om och gick bort till basketplanen. Tog några steg in på planen och blev tacklad direkt av Benjamin. Min romeo.
"se dig för" sa jag surt och sprang längre upp på planen. bort från honom.
"sorry Julia" ropade han efter mig och skratt hördes.
Jag pekade finger åt honom och ännu fler skrattade.
"spela nu!" ropade Derek där han stod lutad mot väggen med ett block i handen och en visselpipa runt halsen.
spela själv, tänkte jag och tog emot basketbollen som Kalle passat till mig och passade den vidare till Hanna. Hon duckade och alla suckade.
"du måste ju för fan fånga bollen!" stönade Rickard.
"förlåt då" sa hanna och gav mig en sur blick precis som om det var mitt fel att hon inte fångat bollen.
George tog bollen, sprang upp och passade den till Kevin som gjorde mål igen. Derek applåderade och alla sa uppmuntrande saker till honom. Han var mästaren på basket. Det var bara att erkänna det.
Jag backade för att spela back eftersom Philip hade flyttat sig längre upp. Plötsligt kom Benjamin springade med bollen och tacklade ner mig på golvet. Plötsligt tog någon tag i min arm och drog upp mig på fötter. Det var Kevin. han råkade ta i lite för mycket och jag hamnade ungefär en centimeter ifrån hans ansikte. Han log innan han vände sig om och sprang till sin halva av planen igen. Jag kunde inte låta bli att vara tacksam mot honom även fast jag fortfarande tyckte att det var jobbigt att han gillade mig. Eller fejkade, eller vad han nu höll på med. Jag tittade mig omkring och mötte Philips blick. Han såg orolig ut men tittade snabbt bort igen. Han fick absolut inte tro att det var något mellan mig och Kevin! Plötsligt fick han en pass av Paulina och började springa med bollen. Han var nästan lika skicklig som Kevin. med ett hopp sköt han iväg ett perfekt kast med bollen och den åkte rätt igen basketkorgen. Alla jublade och jag log stolt. vet inte varför. Derek blåste plötsligt i visselpipan och alla stannade upp. Jag tittade mig förvånat omkring och såg att Therese räckte upp handen. Jag himlade med ögonen.
"ja, Therese?" sa Derek.
"varför kan vi inte spela något annat än basket någon gång?"
"vi spelar väl inte basket jämt..." sa Derek.
"jo!" protesterade några tjejer.
"vad vill ni köra då?" frågade han.
"hm... Dans!" utbrast Therese.
"jaaa!" sa alla tjejer i kör.
"neeej" stönade killarna.
"det är ingen dålig idé" sa Derek.
"meh, Derek, kom igeeen" stönade killarna.
"vi kör dans nästa gång" beslutade derek och killarna buade.
"det är bara för att ni inte kan dansa" sa Therese och jag såg hur några himlade med ögonen.
"vi kan visst dansa!" sa Kevin.
"bevisa det då" fnyste Therese.
Kevin började moonvalka och alla jublade. Therese blev röd i ansiktet.
"vad säger du nu då?" frågade Kevin med ett flin.
"äh... det är väl inte att dansa" sa hon osäkert.

På lunchen var alla sura efter idrottslektionen. Killarna var sura för att de var tvugna att dansa nästa gång och tjejerna var sura för att killarna var så himla taskiga. Jag stallde mig i matkön och plockade upp en blå platsbricka och en talrik. Hanna stod framför mig. Jag ville så gärna prata med henne och förklara allt, så att vi kunde bli vänner igen. men jag orkade inte. Hon skulle ändå inte tro mig, så vad spelade det för roll? jag sköt brickan vidare till pastan och slevade upp en liten hög på min talrik. Hanna vände sig om och gav mig en sur blick innan hon vände sig framåt igen. jag himlade med ögonen och la upp köttfärsås på talriken. Sedan sköt jag brickan vidare och la upp lite sallad. Therese och tvillingarna stod och väntade på hanna och de gick tillsammans bort till bordet där jag satt i förrgår med Emma och Emilia. Men det var länge sen nu. Jag lyfte upp min bricka och kollade mig omkring efter ett ledigt bord. Det fanns ett längst bort i matsalen. Jag styrde stegen ditåt. När jag gick förbi bordet där Hanna, Therese och tvillingarna hade satt sig började de fnissa och viska med varandra. jag ignorerade dem och gick fram till mitt bord. Drog ut en stol och satte mig ner. Jag skulle precis hugga in på pastan när jag såg i ögonvrån hur Philip, Kevin och hela killgänget kom gående åt mitt håll. men de skulle väl inte sitta här. Jag kollade mig omkring. Alla bordet runt omkring var upptagna. Shit. De kom fram till mitt bord och Kevin tittade på mig med ett leende. Skulle de skämma ut mig eller vad ville de?
"kan vi sitta här?"
jag drog efter andan och granskade hela killbunten.
"visst"
De drog ut stolar och satte sig ned. Philip satte sig bredvid mig och Kevin mitt emot. Det var en annorlunda känsla att sitta med massor killar. Jag kände hur jag fick avundsjuka blickar från tjejerna. Jag kunde inte låta bli att känna mig stolt för att de ville sitta med mig. Det fanns typ tre andra lediga bord som de kunde välja emellan. och ändå valde de sig att sätte sig här.

-----------------------------

kapitel 14! skrev lite fort för jag hade bråttom, men vad tycker ni?