♥

förra kapitlet:
sakta höjde jag på blicken och mötte samma ögon som fått mig att tappa koncentrationen för bara några sekunder sedan.

(bild)

Jag reste mig sakta upp med glasbitarna i handen och killen framför mig gjorde detsamma. Plötsligt hördes en kvinnlig röst precis bredvid oss och jag ryckte till. Hade inte alls märkt att en städerska hade kommit in i salen.
”ni kan slänga glasbitarna här” sa hon och jag öste ner allting i sopsäcken hon hade med sig.
”och se nu till att inte tappa några fler glas”
Jag såg hur killen flinade mot mig innan han vände sig om och gick tillbaka till sin plats. Jag gjorde det samma. När jag slog mig ned bredvid pappa kollade han förvånat upp från tidningen.
”har det hänt något?”
Jag himlade med ögonen.
”nej. Inget alls”
Jag tog en tugga av min baugette och sneglade mot bordet där killen satt. Våra blickar möttes i ungefär en halv sekund och jag tittade snabbt bort igen. Mitt hjärta pumpade fort. Märkte jag nu. Ovanligt fort.

Efter den pinsamma frukosten bestämde jag mig för att ta ett dopp i swimmingpoolen. Det var ju ändå inga andra där, så jag kunde passa på innan alla vaknade och det blev smockfullt runt poolkanten.

Marmorgolvet var kallt under mina fötter fast det var säkert trettio grader ute. Jag tassade fram till en solstol och slängde min handduk där innan jag satte upp håret i en slarvig tofs. Sakta började jag gå mot poolkanten. Vattnet var ljusblått och hur klart som helst.
Plötsligt hördes en röst bakom mig som fick mig att snubbla till av förvåning. Och det räckte nog för att jag skulle ramla ner i poolen. Med ett plask nådde jag ytan och sjönk sedan som en sten mot botten. När jag återfått medvetandet började jag snabbt simma uppåt. När jag kom över ytan drog jag efter andan och strök sedan bort håret ur mitt ansikte. Jag trodde inte mina ögon. Det var killen som jag stött på i matsalen som stod vid poolkanten och tittade på mig. Han såg hur oskyldig ut som helst med händerna nedstoppade i fickorna.
”tja” sa han och log lite. ”skrämde jag dig eller?”
jag svarade inte. Orden liksom klumpade sig i halsen och jag fick inte fram något vettigt.
”eller förlåt, du kanske inte kan prata”
jag tvingade mig själv att säga något. Han fick ju inte tro att jag var stum. Absolut inte.
”nej, jag kan prata. Och ja, du skrämde mig”
”förlåt, jag bara…”
”det gör inget” avbröt jag honom och började simma mot kanten.
”du.. tappade ditt mjölkglas. Det var.. mitt fel. Förlåt” sa han plötsligt och jag stannade chockat upp.
”ditt fel?”
”ja… jag vet inte. Men jag har en känsla av att när du tittade på mig, att det var då du tappade ditt mjölkglas. Jag kanske inte borde tittat tillbaka”
Jag kände hur en rodnad spred sig på mina kinder.
”nejdå, det var inte ditt fel” sa jag fast han hade rätt.
Hans ögon hade fått mig ur balans och därför hade jag snubblat till.
”här” sa han och sträckte ut handen mot mig.
Jag tog lite tveksamt tag i den och han drog mig upp på poolkanten.
”tack” svarade jag och log och reste mig sedan sakta upp. Jag såg hur han granskade mig uppifrån och ner. Det kändes en aning pinsamt att stå där i bikini framför honom men vad skulle jag göra? Jag kunde ju inte direkt dölja mig med hundduken. Det skulle bara se fånigt ut.
”Jag heter David föresten” sa killen och log lite.
David var ett fint namn. Finare än Bertil eller Per-Göran. Fast ingen skulle väl döpa någon till det nu förtiden. Men ändå.
”jag heter Hanna” svarade jag ”Björk”
David log mot mig. Igen.
En känsla jag aldrig känt förut for genom min mage. Det var både lycka och nervositet. Tror jag. I alla fall var det en skön känsla. Inte som den klump man får i magen eller halsen när man bara vill gråta.
”jag måste nog gå nu. Farsan blir galen annars, men vi ses” sa David och innan jag han säga hejdå hade han försvunnit in genom glasdörren och in i lobbyn.
Jag andades ut och ett leende spred sig på mina läppar. Fast jag stod och huttrade på marmorgolvet och fast jag precis ramlat i poolen och gjort bort mig rejält, så kändes det ändå som den här dagen var lyckad. Och det var bara morgon än.

”Varför smet du sådär?”
Jag vände mig om och såg pappa stå i dörröppningen.
”vadå smet?”
”du stack ju från frukosten utan att säga något” svarade pappa med ett jobbigt tonfall.
Jag suckade och satte mig ned i den vita soffan i min lägenhet.
”jag sa att jag skulle ta ett dopp i poolen flera hundra gånger ju. Men du var så himla inne i tidningen så du hörde väl antagligen inte det”
”nej det hörde jag inte. Fattar du inte att jag blir orolig när du är borta sådär?”
”jag var borta i en kvart” svarade jag och himlade med ögonen.
”jo, men ändå”
”du kan gå nu. Jag fattar liksom. Inte vara borta, Okej?!” sa jag irriterat.
”mm. Bra. Kom ihåg det” svarade pappa och lämnade mig äntligen ifred.
Jag reste mig upp från soffan och gick ut på balkongen. Det blåste svalt här uppe och man hade utsikt över hela hotellet. Längre bort, nedanför en kulle låg en minigolfbana. Jag drog överraskat efter andan. Jag hade alltid velat spela minigolf, men pappa hade aldrig låtit mig. Han tyckte det kostade för mycket och det bara var bortkastat eftersom det inte tog lång tid alls att klara hela banan. Men nu hade jag chansen. Pappa skulle inte märka något.
Snabbt gick jag ut ur min lägenhet och genom den långa korridoren. Sedan gick jag ned för trappan och ut i lobbyn. Christoffer stod i receptionen precis som vanligt och jag gick fram till honom.
”vad kostar det att spela minigolf?” frågade jag och han såg chockad ut.
Jag såg väl inte ut som någon som spelade minigolf antar jag.
”ingenting. Det är gratis” svarade han efter några sekunder.
yes.
”okej, tack” svarade jag och styrde stegen mot glasdörren.
”klubbor och bollar finns i skjulet nere vid dammen” ropade Christoffer efter mig.

Precis som jag trodde var minigolf kul. Men det var inte så lätt. På tredje banan var det en liten ramp man skulle skjuta bollen uppför men jag sköt jämt för löst så bollen kom aldrig upp. Och så fort jag tog i så åkte bollen förbi hålet längst upp på rampen och ner på andra sidan. Jag suckade irriterat när jag för femte gången sköt förbi hålet.
”det ser inte ut att gå så bra” sa en röst plötsligt bakom mig.
Jag snurrade förvirrat runt och såg David stå där med händerna i byxfickorna.
Följde han efter mig eller?
”nej. Inte direkt” svarade jag fortfarande förvånat.
”jag kan visa hur man gör” sa David och gick fram till mig. Han tog tag i klubban och jag släppte den.
”nej, håll kvar” sa han och jag tog tag i klubban igen.
Han ställde sig bakom mig och svingade lätt klubban fram och tillbaka och jag följde med i rörelserna. Han stod väldigt nära mig och jag kände hans andedräkt mot mitt hår. Mitt hjärta pumpade fortare och fortare för varje sekund och jag var tvungen att bita mig själv i läppen för att inte tappa koncentrationen.
”och så fokusera på avståndet…” sa David och jag mätte sträckan med blicken. Rampen var ungefär en halv meter.
”och så svingar du klubban så mycket kraft som du tror behövs för att skjuta så långt.”
David släppte klubban och backade några steg. Jag svingade klubban fram och tillbaka två gånger innan jag träffade bollen och den for upp för rampen. Där stannade den ungefär en milimeter från hålet. Men vafan, åk i då, tänkte jag och som på min beställning kom en vindpust och blåste ner bollen i hålet.
”bra” sa David bakom mig och jag log mot honom.
”tack för hjälpen”

………………………..

Kapitel 2! Waaah, satt och skrev typ en kvart innan gästerna kom till mitt kalas. Duktig jag är, hihi.. ;) nejmen vad tycker ni? Skrev inte så hiiiiimla superjättebra kanske men det duger nog…. I think..