♥

Förra kapitlet:
Jag lät bli att le så stort mot honom som jag ville eftersom exakt alla i hela klassrummet glodde på oss. Han hängde upp sin väska på ryggstödet och log sedan ett snabbt leende mot mig innan han vände sig framåt mot John som väntade otåligt på honom.
min dag var räddad.

Jag bläddrade igenom min kontaktlista utan att ringa någon. Igen.
Maja var med Madelene och Liam var på innebandyträning.
Så jag var ensam hemma. Superkul, liksom.
Det var inte det att jag inte hade några vänner som jag kunde ringa. För i princip alla på hela skolan var snälla mot mig.
Emelie och hennes gäng kanske jag skulle kunna ringa. Fast nej. Jag hade ju bestämt att jag inte skulle vara med dem mer. Det ingick i den där bli-annorlunda-i-åttan-planen. För jag hade hängt med dem i nästan hela sjuan bara för att jag ville bli populär. Men de var dåliga. Badbitches liksom. De rökte, drack en massor och gick runt på stan och gav alla småtjejer som råkade kolla på dem bitchblickar. Så jag kunde inte ringa Emelie och hennes gäng. No way.
Sen fanns ju töntarna. Cissi, Sara och Emil. Visst, de var snälla men väldigt tråkiga. Det enda de gjorde var väl att sitta och plugga i timmar utan att säga ett ord till varandra och sedan gå hem. Som tre jäkla zombies.
Så nej. De kunde jag inte ringa.
Inte heller wannabegänget. De var de som, precis som jag i sjuan, ville vara med Emelie och hennes kompisar. De skulle kunna göra nästan vad som helst för att få vara populära.
Där ingick Madelene. Det var en av orsakerna varför jag hatade henne. Så de kunde jag inte heller ringa o bara ”hej, kan inte ni komma över till mig och kolla på någon film eller något?” som jag kunde göra med Maja eller Liam.
Sen fanns ju alla killar. Men de var ju uteslutna direkt eftersom jag gillade Liam. Jag kunde ju inte hänga med andra killar så fort han var borta. Nej. Även om vi bara skulle hänga som vänner.
Så ja, jag hade vänner.
Men ingen att ringa till.

Mobilen pep till och jag tryckte upp skärmlåset för att se meddelandet. Det var från Maja.
Madde gick nyss hem. Vill du komma över?
jag log lite mot skärmen innan jag knappade in ett svar. Min räddare i nöden.
visst. Kommer direkt.

Jag störtade ner i hallen och drog på mig skinnjackan. Mamma stod i köket och stekte köttbullar. Det luktade lång väg.
Precis som om mamma hade ögon i nacken frågade hon ”och var ska du?” utan att släppa stekpannan med blicken.
”till Maja” svarade jag och drog på mig skorna.
”jaha, och när kommer du hem?”
the typical mammafrågan.
”vid sju kanske” svarade jag utan att veta exakt.
”okej, ha så kul” sa mamma och jag öppnade dörren och klev ut i blåsten.
” hejdå” ropade jag och stängde dörren efter mig innan jag gick över gatan. Styrde stegen mot radhusen tre gator bort, där Maja bodde.
 

Majas mamma öppnade dörren och log brett mot mig.
”nämen hej Stephanie, kom in” sa hon glatt och backade ett halvt steg.
Jag klev in i den trånga hallen och drog igen dörren bakom mig. Majas mamma stod kvar och tittade på mig medans jag drog av mig skorna. Det kändes faktiskt pinsamt. Kunde hon inte bara gå tillbaka till köket som en normal mamma istället för att stå och glo på mig?
Plötsligt kom Maja runt hörnet och när hon såg sin mamma himlade hon med ögonen. Majas mamma log lite ursäktande.
”okej, okej. jag ska gå” sa hon och slank in i köket.
”kom” sa Maja och gick före in i vardagsrummet. Jag följde efter henne.
Vardagsrummet var murrigt med röda fåtöljer, orangea kuddar, en grön fransmatta, en blå sackosäck och en megastor platt-tv.
Maja slog sig ned i soffan och knäppte på TV:n.
”ska vi se någon film?”
Utan att vänta på mitt svar fortsatte hon: ”vi har en Meangirlsfilm. Den kan vi se”
”okej..” svarade jag och slog mig ned i sackosäcken.
Maja böjde sig fram och plockade upp ett rosa fodral som låg på soffbordet.
”jag såg den förra helgen” förklarade hon medans hon plockade fram skivan.
Majas mamma stack plötsligt in huvudet genom vardagsrumsdörren.
”vill ni ha något innan jag åker?” frågade hon.
”popcorn och lite läsk” svarade Maja som nu stod på knä framför TV:n och tryckte in skivan i spelaren.
”okej” sa Majas mamma och återvände till köket igen.
Shit vad lyxigt. Min mamma skulle aldrig frågat något sånt. Om jag skulle ha bett om popcorn och lite läsk skulle hon svarat ”ja, det finns i skåpet. Bara att ta sig”. Maja var väldigt bortskämd eftersom hon var enda barnet. Ibland var jag avundsjuk på henne. Liksom 1: slippa en störande lillasyster och 2: få nästan allt man pekar på.

När ungefär halva filmen hade gått och alla popcornen var slut suckade plötsligt Maja. Högt och liksom ledset. Det var ingen vanlig suck. Det hörde jag direkt. Jag vände mig blixtsnabbt om och kollade på henne. Hon satt med händerna för ansiktet och jag såg hur en tår sakta rullade ner för hennes kind.
”men shit! Maja gråter du?”
Maja mumlade något ohörbart till svar och jag sträckte mig efter fjärkontrollen och pausade filmen. Sedan kröp jag upp bredvid henne i soffan och lutade huvudet mot hennes axel.
”vad är det Maja? Har det hänt något?”
Maja snörvlade till och tog sakta bort händerna från ansiktet. Hennes mascara hade smetat ut sig och även den lila ögonskuggan som matchade hennes tröja. Men jag brydde mig inte speciellt mycket. Inte nu när hon var ledsen.
”alltså, när jag såg killen i filmen och allt så… tänkte jag på Liam”
sekundsnabbt efter hon sagt det förde hon handen till munnen och såg generad ut.
”..ojdå”
Jag stirrade på henne. Liam?! Varför tänkte hon på Liam?!
”lova att inte bli arg Steffi! Snälla..” sa nu Maja och tittade bedjande på mig.
”… men, vad skulle jag bli arg för?” frågade jag sakta.
”lova att inte bli arg om jag berättar!” svarade Maja.
”men jag vet ju för fan inte vad det handlar om ju!” sa jag.
 ”.. jag alltså… jag har alltid gillat Liam. Men eftersom ni var bästisar så blev jag avundsjuk på dig. För liksom, det har alltid varit självklart att han gillat dig. Så då tänkte jag att jag skulle bli vän med dig och sen typ göra något taskigt bara för att hämnas typ…”
”VA?!” nästan skrek jag.
”Steffi, snälla…” försökte Maja men jag avbröt henne direkt.
”Så våran vänskap är bara som ett spel för dig?! Och varför har du inte sagt något?!”  
”jag…” sa Maja och gjorde en paus ”.. vet inte”
”så jävla falskt av dig! Jag som trodde att vi var vänner! Det går ju fan inte att lita på en endaste liten skit i den här staden!” sa jag och spottade upp orden i ansiktet på henne. Orden hade låtit mycket mer lugnare och sansade i mitt eget huvud än när jag sa dem. Maja hade trampat runt på ett minfält och nu var det min tur att explodera.
”men alltså, förlåt..” sa Maja och tog tag i min arm när jag gjorde ett försök till att resa mig.
”släpp” fräste jag och ryckte mig loss ur hennes grepp.

Tio minuter senare kände jag hur tårarna svämmade över där jag gick på gatan på väg hem. Fan alltså. Hur fan hände det här? Jag som bara skulle ha en mysig filmkväll med Maja. Och så gick det så fel. Så himla fel.
Det skulle ha varit tusen gånger bättre om Maja inte hade sagt något. Fast å andra sidan var det bra att jag fick reda på det. Även fast det sved som tusan i hjärtat. Så vi var alltså inte vänner. Svårt att fatta. Fortfarande. Allt hade bara varit ett spel för henne. För att hon gillade Liam. Liam! Och att hon inte sagt något. Också svårt att fatta.
Skulle varit sjukt mycket bättre om hon hade sagt typ: ”du, alltså.. jag tror jag gillar Liam. Om det är okej för dig alltså?”. Det var det ju ioförsig inte eftersom jag gillade honom. Men det var mycket bättre än att hon låtsades vara vän med mig bara för att hämnas.
För det var verkligen lågt. sjukt lågt!

”värst vad du är hemma tidigt”
Jag snurrade runt och såg mamma stod med armarna i kors, lutad mot väggen i hallen. Jag suckade och drog igen dörren bakom mig.
”har du bråkat med Maja?” frågade hon plötsligt och jag ryckte till.
Hur fan kunde hon veta det? Syns det eller?
”nej” svarade jag istället och sparkade av mig skorna.
”är det säkert?”
”kan du inte bara lämna mig ifred?” suckade jag irriterat och skyndade mig upp för trappan och in på mitt rum.

-----------------------------