♥

Förra kapitlet:
”har du bråkat med Maja?” frågade hon plötsligt och jag ryckte till.
Hur fan kunde hon veta det? Syns det eller?
”nej” svarade jag istället och sparkade av mig skorna.
”är det säkert?”
”kan du inte bara lämna mig ifred?” suckade jag irriterat och skyndade mig upp för trappan och in på mitt rum.

Den trista skolgården som skolan aldrig orkade göra något med såg jag på långt håll där jag gick på trottoaren. Jag hade gått i samma skola sen sexårs. Så jag kunde allting utan och innantill och skolan kändes ungefär som mitt andra hem. Fast mycket tråkigare och jobbigare såklart.
”Steffie” en röst som jag mycket väl kände igen fick mig att rycka till. Ingen annan än Liam sa Steffi med e på slutet.
Jag vände mig om och såg mycket riktigt Liam som kom springande rakt mot mig. Jag var nära på att gå över vägen men stannade för att vänta på honom.
”hej” flåsade han.
”dålig kondis?” log jag.
”äh, lägg ner”
Och sedan det där leendet som jag älskade.
gud vad jag hade saknat honom. vi hade ju knappt haft chans för att prata igår. Det var ju så mycket med skolstarten och allt.
Men nu. Äntligen.
”har innebandymatch på onsdag. Kommer du och kollar?” frågade Liam plötsligt.
”hm..” svarade jag långsamt och försökte tänka efter om jag hade något annat planerat imorgon.
Vi gick över vägen och en  bil bromsade in precis framför oss och tutade surt. Liam viftade lite med armen åt bilföraren som tutade ännu mer.
”.. ja, jag kan nog komma. När är det?” svarade jag tillslut.
”klockan fem”
”jo, men det går nog bra”
Bilen bakom oss gasade på rejält och körde förbi bara för att han tyckte han väntat så himla länge på att vi skulle gå över. Patetiskt.
Liam log och sparkade till en sten som troligen låg ivägen.
Det var lätt att gilla Liam. Han var söt (om man nu kunde säga så om en kille ?) och snäll och på något sätt brydde han sig. Väldigt mycket. Om man berättade något lyssnade han intensivt, kom med förslag, skrattade på rätt ställen och nickade på rätt ställen. Man kunde nästan berätta vad som helst för honom. Det var så enkelt. Och man förstod att han lyssnade.
”vad tänker du på?”
”äh, inget” svarade jag och kunde inte låta bli att le mot mina converse.
Om han bara visste.

Maja stod vid skåpen med Madelene och såg äckligt sårad ut när jag gick förbi med Liam.
liksom vadå? Det var ju jag som borde vara ledsen och inte hon. Men jag orkade inte bry mig just nu. Orkade faktiskt inte bry mig över huvud taget. Även om det gjorde ont att se henne stå där.

Liams och mitt skåp låg nästan bredvid varandra. Bara två skåp emellan. Det var en av orsakerna av att vi hade blivit vänner. Skåpgrannarna såg man ju nästan varje dag när man lassade in och ut böcker. Så det var svårt att inte bli vänner.
”värst vad Maja verkade ledsen. Är ni ovänner?”
Även om det var gulligt att Liam brydde sig så orkade jag inte med alla hans frågor just nu.
snälla liksom. Bara leave me alone.
”nej” fräste jag och ångrade mig genast.
Jag var ju inte sur på honom. Inte egentligen.
”nähä, okej..” svarade Liam osäkert och dök in i sitt skåp.
fan alltså.
Jag öppnade skåpdörren till mitt skåp och bet mig i läppen. Nästa lektion var Svenska.
åh, gud nej.

Våran svenskalärare hette Åsa. Och hon var väldigt snäll. Alltså för snäll. Hon kunde aldrig säga till någon på riktigt. Vilket gjorde att killarna (Simon and Company) härjade fritt i klassrummet. De gjorde i princip vad de ville och Åsa sa aldrig till dem.
Därför var svenskalektionerna jobbiga. Väldigt jobbiga, alltså.

”men vafan Åsa, säg till dem!” stönade Jocke.
Ett suddigummi for genom luften och landade i mitt hår. Josef brast ut i ett asgarv och plötsligt hördes en gäll ringsignal. Simon slutade att klottra i svenskaboken och fiskade upp din mobil ur fickan.
”aa, hallå?” svarade han och Åsa där framme suckade.
”asså, Simme! Man får ju inte ens ha mobiler i klassrummet” sa Emmy med det rosa håret i en gäll ton.
Simon höll upp handen mot henne och mumlade ”asså talk to my hand. Jag bryr mig inte”
Hon himlade med ögonen och Simon fortsatte sitt samtal i mobilen.
”tjena Henke! Fan alltså, det var längesen..”
”men åsa, säg till honom då” pep Cissi.
Åsa log bara lite mot henne och svarade lite diskret ”det löser sig nog snart ska du se”
vad löser sig? Tror hon killarna kommer lägga av helt plötsligt eller? Herregud.
”jarå, klart jag kommer ikväll. Räkna med mig” svarade Simon högt till Henke i mobilen. ”men alltså, jag har ju lektion nu så jag måste lägga på. Aa, hejdå”
Åsa log mot honom medan han la ner mobilen i fickan igen.
”så bra. Då kan vi fortsätta lektionen” sa hon vänligt. Precis som han inte stört alls. Som om det var helt normalt att svara i telefon mitt i lektionen.
”men asså palla” suckade Olle.
”jag tror ni pallar några minuter till i alla fall..” svarade Åsa fortfarande med ett leende.
”är det bara tre minuter kvar?” sa plötsligt Simon. ”amen då gör det ju inget om jag drar lite tidigare. Tre minuter spelar ju ingen roll. Eller hur Åsa?”
Han reste sig upp och plockade upp sina böcker. Åsa tvekade. Det syntes.
”men vafan, han kan ju inte bara gå!” sa Olivia upprört.
”kan jag visst” fnös han och kollade sedan på Åsa.
”ja…” började hon men hann inte längre.
”sjyrro, asså”
Simon gick mot utgången och log mot Åsa innan hon hann stoppa honom. Josef och Olle började också rafsa ihop sina böcker.
”men Åsa! Du kan ju inte bara låta dom gå sådär” fortsatte josefine.
”ja, eh…” sa Åsa men tystnade direkt.
”tjarå!” sa Olle glatt när han och Josef också försvann ut genom dörren efter Simon.
”men då får ni komma in tre minuter tidigare nästa lektion” ropade Åsa efter dem men de hörde antagligen inte det.

slutsats: nej. Killarna hade inte blivit mognare.
Inte för fem öre.

Nästa lektion var rast. Nej jag skoja bara. Men det kändes ungefär som rast när vi hade Historia. Martin läste högljutt ur en bok och man kunde göra lite vadsomhelst under tiden. Smsa, sova, käka chips, gå på toa eller skicka lappar. Det bästa var att vi inte hade prov på det han läste så man behövde inte lyssna. Så i historia visste jag ingenting. Vilket kanske inte var så jättebra, men liksom, vem bryr sig egentligen om vad som hände för ett tusen år sedan? Hänt har hänt. Och vad ska man göra åt det? Inget. Dessutom är det sjukt långtråkigt att sitta och lyssna när man ändå inte fattar något.
Jag sneglade på Liam som satt lutad med huvudet mot händerna på bänken och halvsov. Hans självlockiga hår (som han själv hatade men som jag tyckte vad supersnyggt) föll ner i pannan och han var hela tiden tvungen att stryka luggen åt sidan för att se något. Sedan kunde jag inte låta bli att titta på personen som tillfälligt satt bredvid honom. Maja. Förädaren. Min före detta bästis. Jag kände hur några tårar brände i ögonvrån och jag torkade irriterat bort dem.
skärp dig. Jag skulle ju inte tänka på henne något mer. Jag skulle glömma bort henne. Totalt.
men det var ganska svårt när hon för tillfället satt bredvid personen man ärligt talat skulle kunna dö för.

……………………………..