More than just friends - kapitel 1
Idag var skolstarten. Början på åttan. Början på det nya livet.
Den här terminen skulle jag vara annorlunda mot hur jag var förra året. Mindre fjortis och mer serriös.
Jag skulle ta läxorna på allvar och faktiskt göra dem. Okej, jag skulle inte bli Albert Einstain men jag skulle faktiskt bli bättre. Bättre än såhär. Bättre än jag varit förut.
Och dessutom hade jag lovat mig en till sak. Att jag skulle berätta för Liam att det inte räckte att vara vänner mer. Att jag skulle kunna hugga av mig armen för att få vara lite mer. Lite mer flickvän och lite mindre vän. Det var liksom dags nu. Jag hade funderat flera hundratals gånger på hur jag skulle säga det.
Liam, jag älskar dig.
tjena.
Den här terminen skulle jag vara annorlunda mot hur jag var förra året. Mindre fjortis och mer serriös.
Jag skulle ta läxorna på allvar och faktiskt göra dem. Okej, jag skulle inte bli Albert Einstain men jag skulle faktiskt bli bättre. Bättre än såhär. Bättre än jag varit förut.
Och dessutom hade jag lovat mig en till sak. Att jag skulle berätta för Liam att det inte räckte att vara vänner mer. Att jag skulle kunna hugga av mig armen för att få vara lite mer. Lite mer flickvän och lite mindre vän. Det var liksom dags nu. Jag hade funderat flera hundratals gånger på hur jag skulle säga det.
Liam, jag älskar dig.
tjena.
Jag gillar dig mer än som vän.
fet chans.
eh, du.. jag tänkte säga en sak.. jag vill vara mer än bara din vän. vara din typ flickvän. Om du inte har något emot det alltså?
verkligen.
I korridoren var allt som vanligt. Som om tiden stått still under sommarlovet. Prat, spring och skratt var som ett ekande sorl runt omkring mig och överallt trängdes elever och upp och ner i trapporna ekade de snabba fotstegen. precis som vanligt, alltså.
På långt håll kunde jag se min klass stå utanför dörren till vårat klassrum. De stod samlade i grupper och pratade med varandra, solbrända och lyckliga. Killarna hängde vid bänken som de alltid gjorde och tjejerna stod i en grupp och pratade högljutt om vad man hade gjort på sommaren. Så hade det varit varenda gång. Varenda skolstart.
och jag som trodde det skulle bli förändring.
Mitt ibland alla såg jag något som fick mig att haja till. Rosa hår. Neonrosa, spikrakt hår som liksom lyste igenom alla blonda och bruntråkiga frisyrer.
När jag kom närmare kände jag igen ansiktet med den rosa frisyren. Emmy. Blonda, söta Emmy.
med rosa hår?!
I princip alla tjejer stod runt henne i en ring och beundrade hennes hår.
"amen guud, var köpte du hårfärgen?" och "jag ska också färga håret rosa! det är så himla snyggt!"
"amen guud, var köpte du hårfärgen?" och "jag ska också färga håret rosa! det är så himla snyggt!"
Ingen la märke till mig när jag kom.
Eller jo, Sara log lite mot mig, men det räknades liksom inte. Eller, hon räknades inte.
Surt ställde jag mig lite vid sidan om gruppen runt Emmy och blängde surt på henne.
Jag skulle också färgat håret chockrosa. Då skulle åtminstonde någon märka att jag kom.
Surt ställde jag mig lite vid sidan om gruppen runt Emmy och blängde surt på henne.
Jag skulle också färgat håret chockrosa. Då skulle åtminstonde någon märka att jag kom.
"nämen hej Steffi, är du här?!"
Jag snurrade runt och mötte Majas förvånade blick.
Jag snurrade runt och mötte Majas förvånade blick.
ja men tänka sig. Jag är också här.
"ehm, ja"
"gud vad solbränd du har blivit!" utbrast Maja i nästa sekund och jag kunde inte låta bli att le stolt.
Maja själv var vit som ett spöke.
Nästan, iallafall.
"gud vad solbränd du har blivit!" utbrast Maja i nästa sekund och jag kunde inte låta bli att le stolt.
Maja själv var vit som ett spöke.
Nästan, iallafall.
Karin, våran klassföreståndare, sköt upp dörren till klassrummet och alla tystnade.
"hej allihopa! det är så kul att se er igen. Och gud vad stora ni har blivit." sa hon med ett leende och höll upp dörren för klungan av elever som nu vällde in genom dörren.
Karin var inte som de andra lärarna. Hon var inte utbränd, trött på barn och längtade efter sin pansion. Nej. Hon var ganska ung. Max 30. Och blev inte sur så fort någon inte förstod eller när någon kom trettio sekunder försent.
Karin var inte som de andra lärarna. Hon var inte utbränd, trött på barn och längtade efter sin pansion. Nej. Hon var ganska ung. Max 30. Och blev inte sur så fort någon inte förstod eller när någon kom trettio sekunder försent.
Jag granskade alla lite snabbt när vi trängde oss in genom dörren in till klassrummet och konstaterade att alla såg ut precis som vanligt. förutom Emmy förstås. Alla hade samma kläder, samma hår och samma stil. Ingen hade gått från att vara en superbimbofjortis till ett emo. Inte för att det någonsin skulle hända kanske, men ändå.
jag slog mig ned på min plats bredvid fönstret och Maja gled snabbt ner på platsen bredvid mig.
jag slog mig ned på min plats bredvid fönstret och Maja gled snabbt ner på platsen bredvid mig.
Tydligen ville hon att allt skulle vara precis som det brukade. Att vi skulle sitta på exakt samma platser som vi gjort i snart sju år. var det bara jag som ville förändras? det verkade så. Som om alla andra tänkte göra allt precis som de brukade. Sitta på samma platser, se ut likandant, vara med samma personer och plugga exakt lika dant. Alltså, hur kul var det?
Jag la upp böckerna jag visste vi behövde på bänken och riktade blicken framåt. Den fastnade inte på ryggen som brukade sitta där framme som jag jämt stirrade på. Liams rygg. Nej, för den platsen var tom. Jag kollade mig förvirrat om i klassrummet för att se om han möjligtvis slagit sig ned på en annan plats. Men han sågs inte till någonstans.
I samma sekund hördes en välbekant röst i dörröppningen. Liams. på något sätt stannade alltid mitt hjärta när jag hörde hans röst. Den var så... annorlunda. Inte för att han pratade Stockholmska. Utan mer för att hans röst var så vacker. Liksom klingande. Inte någon hes målbrotts-mansröst som de flesta killarna i klassen hade.
I samma sekund hördes en välbekant röst i dörröppningen. Liams. på något sätt stannade alltid mitt hjärta när jag hörde hans röst. Den var så... annorlunda. Inte för att han pratade Stockholmska. Utan mer för att hans röst var så vacker. Liksom klingande. Inte någon hes målbrotts-mansröst som de flesta killarna i klassen hade.
Småpratet som uppstått tystnade tvärt och alla blickar riktades mot dörröppningen. Liam log snett och verkade inte alls besvärad över all uppmärksamhet. Jag skulle ha rodnat, tittat ner i golvet och önskat att jag kunde sjunka rakt ner i jorden och bara försvinna. Men Liam gjorde tvärt om. Han log och liksom visade upp sig själv. Tyckte det var kul att reta upp Karin genom att nästan altid komma försent till lektionerna och tyckte aldrig något var pinsamt. Det var därför alla beundrade honom. Det var därför han var den han var. För annars var han ju rätt normal. Slitna jeans, en t-shirt med NY-tryck och converse. Han såg ut precis som alla andra killar. I princip.
Om jag inte hade vetat att han var sjukt underbar under den där tråkiga ytan skulle jag nog aldrig lagt märke till honom. hade möjligen tänkt "jaha, en till såndär vanlig tråkig skejtkille. så trevligt"
Men jag blev glad bara av att se honom. Nu var min dag räddad. Eller, den vart iallafall bättre. För liksom, vem annars skulle jag sitta på biblioteket med efter skolan och plugga matte och prata strunt med?
Men jag blev glad bara av att se honom. Nu var min dag räddad. Eller, den vart iallafall bättre. För liksom, vem annars skulle jag sitta på biblioteket med efter skolan och plugga matte och prata strunt med?
"du är försenad Liam." suckade Karin. "men du har tur. Eftersom det är första dagen skriver jag inte upp något. Sätt dig nu"
Liam log ännu bredare.
Liam log ännu bredare.
"yes"
Sedan slängde han upp sin slitna adidas-väska på ryggen och styrde stegen mot platsen framför mig.
Våra blickar möttes i ungefär en sekund och jag kände hur ett bubbel av lyckorus for igenom min mage innan han drog ut stolen och satte sig ner.
Sedan slängde han upp sin slitna adidas-väska på ryggen och styrde stegen mot platsen framför mig.
Våra blickar möttes i ungefär en sekund och jag kände hur ett bubbel av lyckorus for igenom min mage innan han drog ut stolen och satte sig ner.
Resten av lektionen spenderade jag tiden med att stirra på Liams rygg. inte för att den var så speciellt intressant. Men ändå. Varje gång jag såg på honom påmindes jag hela tiden om vad jag lovat mig själv att säga. Att jag inte ville vara vänner längre. Att jag ville vara mer än så.
------------------------------------------------------------------------------------------------
what do ya think?
gud alltså. måste sluta skriva engelska meningar. Ser ju bara fult ut.
gud alltså. måste sluta skriva engelska meningar. Ser ju bara fult ut.
nejmen, vad tyckte ni? :) kommentera!!
ps. tack för den braiga förslaget på namnet till novellen Emma! :D
Trackback
