Förra kapitlet:
Sedan kunde jag inte låta bli att titta på personen som tillfälligt satt bredvid honom. Maja. Förädaren. Min före detta bästis. Jag kände hur några tårar brände i ögonvrån och jag torkade irriterat bort dem.
skärp dig. Jag skulle ju inte tänka på henne något mer. Jag skulle glömma bort henne. Totalt.
men det var ganska svårt när hon för tillfället satt bredvid personen man ärligt talat skulle kunna dö för.

(bild)

På lunchen satt jag bredvid Liam och hans två kompisar. Jocke och Lucas. Det var ganska skönt att sitta med killar. De pressade än inte att säga något intressant och de brydde sig heller inte om man åt slarvigt.
”så, du och Maja är ovänner?” Frågade Jocke och tittade upp på mig.
”herregud, vet hela skolan om det eller?” log jag.
”nej. Liam berättade” svarade Jocke och nickade mot Liam som satt framför mig vid bordet. Jag såg hur han rodnade och tog en klunk av sin mjölk för att dölja det.
”så ni har bråkat eller något?” frågade Lucas.
kunde de inte bara lämna mig ifred? Tjejer bråkade nästan varje dag och de brukade inte bry sig. Var de tvungna att göra det just nu?
”mm” svarade jag undvikande.
”om vadårå?” fortsatte Lucas.
”men lägg ner nu Lucas, hon kanske inte vill beskriva hela sitt liv för er”
Jag log tacksamt mot Liam som hade försvarat mig.
”men förlåt då” muttrade Lucas.
”du förstörde hans flört Liam” flinade Jocke.
Jag kände hur jag rodnade. Fan alltså. Jag borde ju blivit sur och sagt ”men lägg aaaav” men istället satt jag här och rodnade. Vilket intryck gav det?
inte det jag ville ha i alla fall.
Liam flinade och skakade på huvudet.

Matte = få panik över att orden bara hoppar runt i skallen och för att man inte kan koncentrera sig.
ett: för att matte är svårt. Och två: för att en viss Liam råkar sitta bredvid en. Och hela tiden känner man doften av honom och ibland råkar man nudda hans arm så man blir helt svettig och varm.
Jag suckade och sjönk ännu längre ner i stolen. Det här gick ju inte. Jag fattade ingenting.
Det tog emot att räcka upp handen men jag var tvungen.
”vad är det du inte fattar?” Kristers vänliga ton fick mig att hoppa till och snabbt ta ner handen igen.
”allt”
”jaha. Okej.. då ska vi se… vilken uppgift är du på?” frågade Krister och tryckte upp sian glasögon längre upp på näsan eftersom de hade hasat ner.
”87C” svarade jag och suckade.
”då ska vi se. Jaha, jaha. Tänk såhär: du måste mulitplicera talen så mycket som…”
Hans ord hördes mindre och mindre för varje sekund och snart hörde jag honom inte alls. Något annat hade fångat min blick. Liam. Han satt framåtlutad över sin mattebok och hans lite lockiga lugg föll ner i ansiktet på honom. För bara tre sekunder sen hade han vänt på huvudet och lett mot mig.
Mot mig!
Och sedan hade han återvänt till att fukoserat stirra på matteboken.
”förstår du nu?”
Kristers röst fick mig att rycka till igen.
”eh, jag tror det” svarade jag men hade egentligen inte hört ett skit av vad han sagt.
”så bra”
ja. Verkligen skitbra.


”tja”
Jag slog igen skåpet och mitt tråkiga åh-fan-det-är-en-lektion-kvar-min ersattes av ett leende. Liam, Jocke och Lucas stod på en rad och log mot mig. Jag hade räknat med att gå ensam till lektionen men de planerna ändrades direkt.
”tänkte om du ville hänga på?” Frågade Liam och tittade granskande på mig.
”visst” log jag och anslöt mig till dem med alla mina böcker i famnen.
”är det inte lättare att lägga ner dem i väskan?” frågade plötsligt Jocke och tittade menande på böckerna.
”vi ska ju ändå ha dem sen” svarade jag.
Plötsligt hörde jag en välbekant röst. Den var långt bort. Men jag hörde den ändå. På det första trappsteget på trappan upp till den andra våningen satt Maja och Madelene tätt ihopklistrade och kollade på Majas Iphone. Jag ville kolla bort. Och bara låtsas att de inte fanns. Men det gick inte.
Vi var tvungna att gå förbi dem för Biologi-salen låg på andra våningen. Och det fanns inget annat sätt att komma upp dit på.
Jag såg hur Liam sneglade på mig när vi passerade dem som för att se min reaktion. Jag tittade inte tillbaka utan stirrade bara rakt fram. Som ett jäkla freak.
jag var säkert hur aktraktiv som helst..

Hellu. Tänkte bara testa o mobilblogga ;) skulle Oxå säga att jag svarar på era frågor imorgon. Fick typ frågor om jag kunde skriva några skrivtips osv. Orkar inte det nu iaf för klockan är runt halv två på natten.. Ooops :S aja, ska sova nu. Kram! Följ gärna mig på instagram btw, ni ser ju på bilden vad jag heter. ;))) <333

Förra kapitlet:
”har du bråkat med Maja?” frågade hon plötsligt och jag ryckte till.
Hur fan kunde hon veta det? Syns det eller?
”nej” svarade jag istället och sparkade av mig skorna.
”är det säkert?”
”kan du inte bara lämna mig ifred?” suckade jag irriterat och skyndade mig upp för trappan och in på mitt rum.

Den trista skolgården som skolan aldrig orkade göra något med såg jag på långt håll där jag gick på trottoaren. Jag hade gått i samma skola sen sexårs. Så jag kunde allting utan och innantill och skolan kändes ungefär som mitt andra hem. Fast mycket tråkigare och jobbigare såklart.
”Steffie” en röst som jag mycket väl kände igen fick mig att rycka till. Ingen annan än Liam sa Steffi med e på slutet.
Jag vände mig om och såg mycket riktigt Liam som kom springande rakt mot mig. Jag var nära på att gå över vägen men stannade för att vänta på honom.
”hej” flåsade han.
”dålig kondis?” log jag.
”äh, lägg ner”
Och sedan det där leendet som jag älskade.
gud vad jag hade saknat honom. vi hade ju knappt haft chans för att prata igår. Det var ju så mycket med skolstarten och allt.
Men nu. Äntligen.
”har innebandymatch på onsdag. Kommer du och kollar?” frågade Liam plötsligt.
”hm..” svarade jag långsamt och försökte tänka efter om jag hade något annat planerat imorgon.
Vi gick över vägen och en  bil bromsade in precis framför oss och tutade surt. Liam viftade lite med armen åt bilföraren som tutade ännu mer.
”.. ja, jag kan nog komma. När är det?” svarade jag tillslut.
”klockan fem”
”jo, men det går nog bra”
Bilen bakom oss gasade på rejält och körde förbi bara för att han tyckte han väntat så himla länge på att vi skulle gå över. Patetiskt.
Liam log och sparkade till en sten som troligen låg ivägen.
Det var lätt att gilla Liam. Han var söt (om man nu kunde säga så om en kille ?) och snäll och på något sätt brydde han sig. Väldigt mycket. Om man berättade något lyssnade han intensivt, kom med förslag, skrattade på rätt ställen och nickade på rätt ställen. Man kunde nästan berätta vad som helst för honom. Det var så enkelt. Och man förstod att han lyssnade.
”vad tänker du på?”
”äh, inget” svarade jag och kunde inte låta bli att le mot mina converse.
Om han bara visste.

Maja stod vid skåpen med Madelene och såg äckligt sårad ut när jag gick förbi med Liam.
liksom vadå? Det var ju jag som borde vara ledsen och inte hon. Men jag orkade inte bry mig just nu. Orkade faktiskt inte bry mig över huvud taget. Även om det gjorde ont att se henne stå där.

Liams och mitt skåp låg nästan bredvid varandra. Bara två skåp emellan. Det var en av orsakerna av att vi hade blivit vänner. Skåpgrannarna såg man ju nästan varje dag när man lassade in och ut böcker. Så det var svårt att inte bli vänner.
”värst vad Maja verkade ledsen. Är ni ovänner?”
Även om det var gulligt att Liam brydde sig så orkade jag inte med alla hans frågor just nu.
snälla liksom. Bara leave me alone.
”nej” fräste jag och ångrade mig genast.
Jag var ju inte sur på honom. Inte egentligen.
”nähä, okej..” svarade Liam osäkert och dök in i sitt skåp.
fan alltså.
Jag öppnade skåpdörren till mitt skåp och bet mig i läppen. Nästa lektion var Svenska.
åh, gud nej.

Våran svenskalärare hette Åsa. Och hon var väldigt snäll. Alltså för snäll. Hon kunde aldrig säga till någon på riktigt. Vilket gjorde att killarna (Simon and Company) härjade fritt i klassrummet. De gjorde i princip vad de ville och Åsa sa aldrig till dem.
Därför var svenskalektionerna jobbiga. Väldigt jobbiga, alltså.

”men vafan Åsa, säg till dem!” stönade Jocke.
Ett suddigummi for genom luften och landade i mitt hår. Josef brast ut i ett asgarv och plötsligt hördes en gäll ringsignal. Simon slutade att klottra i svenskaboken och fiskade upp din mobil ur fickan.
”aa, hallå?” svarade han och Åsa där framme suckade.
”asså, Simme! Man får ju inte ens ha mobiler i klassrummet” sa Emmy med det rosa håret i en gäll ton.
Simon höll upp handen mot henne och mumlade ”asså talk to my hand. Jag bryr mig inte”
Hon himlade med ögonen och Simon fortsatte sitt samtal i mobilen.
”tjena Henke! Fan alltså, det var längesen..”
”men åsa, säg till honom då” pep Cissi.
Åsa log bara lite mot henne och svarade lite diskret ”det löser sig nog snart ska du se”
vad löser sig? Tror hon killarna kommer lägga av helt plötsligt eller? Herregud.
”jarå, klart jag kommer ikväll. Räkna med mig” svarade Simon högt till Henke i mobilen. ”men alltså, jag har ju lektion nu så jag måste lägga på. Aa, hejdå”
Åsa log mot honom medan han la ner mobilen i fickan igen.
”så bra. Då kan vi fortsätta lektionen” sa hon vänligt. Precis som han inte stört alls. Som om det var helt normalt att svara i telefon mitt i lektionen.
”men asså palla” suckade Olle.
”jag tror ni pallar några minuter till i alla fall..” svarade Åsa fortfarande med ett leende.
”är det bara tre minuter kvar?” sa plötsligt Simon. ”amen då gör det ju inget om jag drar lite tidigare. Tre minuter spelar ju ingen roll. Eller hur Åsa?”
Han reste sig upp och plockade upp sina böcker. Åsa tvekade. Det syntes.
”men vafan, han kan ju inte bara gå!” sa Olivia upprört.
”kan jag visst” fnös han och kollade sedan på Åsa.
”ja…” började hon men hann inte längre.
”sjyrro, asså”
Simon gick mot utgången och log mot Åsa innan hon hann stoppa honom. Josef och Olle började också rafsa ihop sina böcker.
”men Åsa! Du kan ju inte bara låta dom gå sådär” fortsatte josefine.
”ja, eh…” sa Åsa men tystnade direkt.
”tjarå!” sa Olle glatt när han och Josef också försvann ut genom dörren efter Simon.
”men då får ni komma in tre minuter tidigare nästa lektion” ropade Åsa efter dem men de hörde antagligen inte det.

slutsats: nej. Killarna hade inte blivit mognare.
Inte för fem öre.

Nästa lektion var rast. Nej jag skoja bara. Men det kändes ungefär som rast när vi hade Historia. Martin läste högljutt ur en bok och man kunde göra lite vadsomhelst under tiden. Smsa, sova, käka chips, gå på toa eller skicka lappar. Det bästa var att vi inte hade prov på det han läste så man behövde inte lyssna. Så i historia visste jag ingenting. Vilket kanske inte var så jättebra, men liksom, vem bryr sig egentligen om vad som hände för ett tusen år sedan? Hänt har hänt. Och vad ska man göra åt det? Inget. Dessutom är det sjukt långtråkigt att sitta och lyssna när man ändå inte fattar något.
Jag sneglade på Liam som satt lutad med huvudet mot händerna på bänken och halvsov. Hans självlockiga hår (som han själv hatade men som jag tyckte vad supersnyggt) föll ner i pannan och han var hela tiden tvungen att stryka luggen åt sidan för att se något. Sedan kunde jag inte låta bli att titta på personen som tillfälligt satt bredvid honom. Maja. Förädaren. Min före detta bästis. Jag kände hur några tårar brände i ögonvrån och jag torkade irriterat bort dem.
skärp dig. Jag skulle ju inte tänka på henne något mer. Jag skulle glömma bort henne. Totalt.
men det var ganska svårt när hon för tillfället satt bredvid personen man ärligt talat skulle kunna dö för.

……………………………..

Förra kapitlet:
Jag lät bli att le så stort mot honom som jag ville eftersom exakt alla i hela klassrummet glodde på oss. Han hängde upp sin väska på ryggstödet och log sedan ett snabbt leende mot mig innan han vände sig framåt mot John som väntade otåligt på honom.
min dag var räddad.

Jag bläddrade igenom min kontaktlista utan att ringa någon. Igen.
Maja var med Madelene och Liam var på innebandyträning.
Så jag var ensam hemma. Superkul, liksom.
Det var inte det att jag inte hade några vänner som jag kunde ringa. För i princip alla på hela skolan var snälla mot mig.
Emelie och hennes gäng kanske jag skulle kunna ringa. Fast nej. Jag hade ju bestämt att jag inte skulle vara med dem mer. Det ingick i den där bli-annorlunda-i-åttan-planen. För jag hade hängt med dem i nästan hela sjuan bara för att jag ville bli populär. Men de var dåliga. Badbitches liksom. De rökte, drack en massor och gick runt på stan och gav alla småtjejer som råkade kolla på dem bitchblickar. Så jag kunde inte ringa Emelie och hennes gäng. No way.
Sen fanns ju töntarna. Cissi, Sara och Emil. Visst, de var snälla men väldigt tråkiga. Det enda de gjorde var väl att sitta och plugga i timmar utan att säga ett ord till varandra och sedan gå hem. Som tre jäkla zombies.
Så nej. De kunde jag inte ringa.
Inte heller wannabegänget. De var de som, precis som jag i sjuan, ville vara med Emelie och hennes kompisar. De skulle kunna göra nästan vad som helst för att få vara populära.
Där ingick Madelene. Det var en av orsakerna varför jag hatade henne. Så de kunde jag inte heller ringa o bara ”hej, kan inte ni komma över till mig och kolla på någon film eller något?” som jag kunde göra med Maja eller Liam.
Sen fanns ju alla killar. Men de var ju uteslutna direkt eftersom jag gillade Liam. Jag kunde ju inte hänga med andra killar så fort han var borta. Nej. Även om vi bara skulle hänga som vänner.
Så ja, jag hade vänner.
Men ingen att ringa till.

Mobilen pep till och jag tryckte upp skärmlåset för att se meddelandet. Det var från Maja.
Madde gick nyss hem. Vill du komma över?
jag log lite mot skärmen innan jag knappade in ett svar. Min räddare i nöden.
visst. Kommer direkt.

Jag störtade ner i hallen och drog på mig skinnjackan. Mamma stod i köket och stekte köttbullar. Det luktade lång väg.
Precis som om mamma hade ögon i nacken frågade hon ”och var ska du?” utan att släppa stekpannan med blicken.
”till Maja” svarade jag och drog på mig skorna.
”jaha, och när kommer du hem?”
the typical mammafrågan.
”vid sju kanske” svarade jag utan att veta exakt.
”okej, ha så kul” sa mamma och jag öppnade dörren och klev ut i blåsten.
” hejdå” ropade jag och stängde dörren efter mig innan jag gick över gatan. Styrde stegen mot radhusen tre gator bort, där Maja bodde.
 

Majas mamma öppnade dörren och log brett mot mig.
”nämen hej Stephanie, kom in” sa hon glatt och backade ett halvt steg.
Jag klev in i den trånga hallen och drog igen dörren bakom mig. Majas mamma stod kvar och tittade på mig medans jag drog av mig skorna. Det kändes faktiskt pinsamt. Kunde hon inte bara gå tillbaka till köket som en normal mamma istället för att stå och glo på mig?
Plötsligt kom Maja runt hörnet och när hon såg sin mamma himlade hon med ögonen. Majas mamma log lite ursäktande.
”okej, okej. jag ska gå” sa hon och slank in i köket.
”kom” sa Maja och gick före in i vardagsrummet. Jag följde efter henne.
Vardagsrummet var murrigt med röda fåtöljer, orangea kuddar, en grön fransmatta, en blå sackosäck och en megastor platt-tv.
Maja slog sig ned i soffan och knäppte på TV:n.
”ska vi se någon film?”
Utan att vänta på mitt svar fortsatte hon: ”vi har en Meangirlsfilm. Den kan vi se”
”okej..” svarade jag och slog mig ned i sackosäcken.
Maja böjde sig fram och plockade upp ett rosa fodral som låg på soffbordet.
”jag såg den förra helgen” förklarade hon medans hon plockade fram skivan.
Majas mamma stack plötsligt in huvudet genom vardagsrumsdörren.
”vill ni ha något innan jag åker?” frågade hon.
”popcorn och lite läsk” svarade Maja som nu stod på knä framför TV:n och tryckte in skivan i spelaren.
”okej” sa Majas mamma och återvände till köket igen.
Shit vad lyxigt. Min mamma skulle aldrig frågat något sånt. Om jag skulle ha bett om popcorn och lite läsk skulle hon svarat ”ja, det finns i skåpet. Bara att ta sig”. Maja var väldigt bortskämd eftersom hon var enda barnet. Ibland var jag avundsjuk på henne. Liksom 1: slippa en störande lillasyster och 2: få nästan allt man pekar på.

När ungefär halva filmen hade gått och alla popcornen var slut suckade plötsligt Maja. Högt och liksom ledset. Det var ingen vanlig suck. Det hörde jag direkt. Jag vände mig blixtsnabbt om och kollade på henne. Hon satt med händerna för ansiktet och jag såg hur en tår sakta rullade ner för hennes kind.
”men shit! Maja gråter du?”
Maja mumlade något ohörbart till svar och jag sträckte mig efter fjärkontrollen och pausade filmen. Sedan kröp jag upp bredvid henne i soffan och lutade huvudet mot hennes axel.
”vad är det Maja? Har det hänt något?”
Maja snörvlade till och tog sakta bort händerna från ansiktet. Hennes mascara hade smetat ut sig och även den lila ögonskuggan som matchade hennes tröja. Men jag brydde mig inte speciellt mycket. Inte nu när hon var ledsen.
”alltså, när jag såg killen i filmen och allt så… tänkte jag på Liam”
sekundsnabbt efter hon sagt det förde hon handen till munnen och såg generad ut.
”..ojdå”
Jag stirrade på henne. Liam?! Varför tänkte hon på Liam?!
”lova att inte bli arg Steffi! Snälla..” sa nu Maja och tittade bedjande på mig.
”… men, vad skulle jag bli arg för?” frågade jag sakta.
”lova att inte bli arg om jag berättar!” svarade Maja.
”men jag vet ju för fan inte vad det handlar om ju!” sa jag.
 ”.. jag alltså… jag har alltid gillat Liam. Men eftersom ni var bästisar så blev jag avundsjuk på dig. För liksom, det har alltid varit självklart att han gillat dig. Så då tänkte jag att jag skulle bli vän med dig och sen typ göra något taskigt bara för att hämnas typ…”
”VA?!” nästan skrek jag.
”Steffi, snälla…” försökte Maja men jag avbröt henne direkt.
”Så våran vänskap är bara som ett spel för dig?! Och varför har du inte sagt något?!”  
”jag…” sa Maja och gjorde en paus ”.. vet inte”
”så jävla falskt av dig! Jag som trodde att vi var vänner! Det går ju fan inte att lita på en endaste liten skit i den här staden!” sa jag och spottade upp orden i ansiktet på henne. Orden hade låtit mycket mer lugnare och sansade i mitt eget huvud än när jag sa dem. Maja hade trampat runt på ett minfält och nu var det min tur att explodera.
”men alltså, förlåt..” sa Maja och tog tag i min arm när jag gjorde ett försök till att resa mig.
”släpp” fräste jag och ryckte mig loss ur hennes grepp.

Tio minuter senare kände jag hur tårarna svämmade över där jag gick på gatan på väg hem. Fan alltså. Hur fan hände det här? Jag som bara skulle ha en mysig filmkväll med Maja. Och så gick det så fel. Så himla fel.
Det skulle ha varit tusen gånger bättre om Maja inte hade sagt något. Fast å andra sidan var det bra att jag fick reda på det. Även fast det sved som tusan i hjärtat. Så vi var alltså inte vänner. Svårt att fatta. Fortfarande. Allt hade bara varit ett spel för henne. För att hon gillade Liam. Liam! Och att hon inte sagt något. Också svårt att fatta.
Skulle varit sjukt mycket bättre om hon hade sagt typ: ”du, alltså.. jag tror jag gillar Liam. Om det är okej för dig alltså?”. Det var det ju ioförsig inte eftersom jag gillade honom. Men det var mycket bättre än att hon låtsades vara vän med mig bara för att hämnas.
För det var verkligen lågt. sjukt lågt!

”värst vad du är hemma tidigt”
Jag snurrade runt och såg mamma stod med armarna i kors, lutad mot väggen i hallen. Jag suckade och drog igen dörren bakom mig.
”har du bråkat med Maja?” frågade hon plötsligt och jag ryckte till.
Hur fan kunde hon veta det? Syns det eller?
”nej” svarade jag istället och sparkade av mig skorna.
”är det säkert?”
”kan du inte bara lämna mig ifred?” suckade jag irriterat och skyndade mig upp för trappan och in på mitt rum.

-----------------------------